JULNATTEN 2018 I S:TA EUGENIA

Att lova Gud

Om man ser tillbaka på det gångna året finns det kanske många skäl att inte lova Gud. Jag behöver inte ens nämna den långa listan av fasansfulla och hotfulla händelser världen runt. Det finns förluster och katastrofer, skuld och misslyckande, offentliga och personliga olyckor på det stora och personliga planet. Ni känner till dem. Några av oss är förmodligen uttröttade av dem, andra känner sig vanmäktiga, andra kanske vill tränga bort dem eller tänker att det nog inte är så farligt. Det finns så mycket som talar, ja som skriker emot Guds lov.

Trots allt har Guds lov inte förstummats. Det sjungs fortfarande, inte minst i denna natt då vi har börjat sakta med Stilla nattsom om vi ville treva oss fram till den jublande glädje som tar sig uttryck i Adeste fideles. Guds lov sjungs fortfarande. Vi, många, ber, fortfarande. Det jublas, fortfarande. Är det inte häpnadsväckande att det görs, att vi gör det trots allt vi är med om?

Vad beror det på? Till en början kan man tänka att människan inte vill låta sig tystas ner. Även om det fasansfulla ter sig övermäktigt är det bara halva sanningen. Den andra hälften har helt enkelt svårt att komma fram i vårt nyhetsflöde och förankrar sig tydligen mindre starkt i oss. Ett gammalt sår är ofta starkare än en vacker upplevelse. När vi ber och sjunger och jublar ropar vi ut det: Ja, det finns annat också, det som inger oss hopp att leva, det som får oss att ta ansvar, att inte förtvivla och ge upp. Ja, det finns ett mänskligt behov att uttrycka allt det livsbejakande som finns, det vackra som hävdar sig mot att kvävas. Visst finns de som har svårt med tron, också med tron på denna natts budskap. Men kanske kan de tro just när de sjunger. Sången väcker någonting till liv igen som också finns i dem.

Att vi fortfarande sjunger, ber och jublar beror dock först och främst på Gud själv. Guds namn är nära (Ps 75). I Guds namn ligger hans hemlighet. Eftersom Gud har ett namn är våra funderingar om och uttryck för honom inte godtyckliga. Eftersom Gud har ett namn är tron och talet om honom inte tomt prat. Den som har ett namn är den han är, oberoende av vad andra tycker eller säger om honom. Det är inte vi som gör Gud genom våra tankar, vår lovsång och våra böner utan Guds namn är nära, och vi kan sjunga om det namnet.

Och vad är det för namn? »Underbar i råd, Väldig Gud, Evig fader, Fridsfurste« (Jes 9). Vi skulle kunna lägga till Immanuel – Gud med oss, Jesus – frälsare. Guds namn är nära i barnet i krubban som vi i natt har samlats kring. Inte en formel, en definition eller en abstrakt tanke utan ett nyfött barn som uppenbarar det namnet för oss. Guds namn i sin fullhet. Gud som helt enkelt är den han är.

Ingenting kan stå mot Guds namn, inte heller världens brus. »Om än jorden bävar med alla som bor där, är det jag som ger dess pelare stadga« ber David (Ps 75:4). Där Gud är nära kan man sjunga. Och där det sjungs till Guds lov är Gud nära. Visst får vi nämna vår klagolitania inför Gud. Men vi kan och bör sedan Jesu födelse inte längre göra det utan Gud, inte utan att lova Gud, för hans namn är nära. Vi lovar en Gud som inte drar sig undan. En Gud som inte är en fjärran »orörd rörare«. En Gud vars allmakt består i att avstå från sin makt. »När tiden var inne avsade han sig sin gudomlighets privilegier och fick samma ställning som en slav. Han blev som vi – en människa« (Fil 2). Den sanna människan och den sanne Guden ligger i krubban.

Att lova Gud betyder inte att förneka skuld, att blunda för elände och nöd. Att lova Gud betyder inte att enbart fästa blicken vid det sköna och uppbyggliga. Nej, det är tvärtom. Sedan Gud har visat oss sitt namn i Kristus kan vi ta upp allting i Guds lov. Ingenting faller utanför det. Att lova Gud är den första och sista möjligheten i allt som människan lider av. När vi sjunger tror vi. Därför låt oss be och sjunga och jubla, ty Guds namn är nära och ger sig själv åt oss i Kristus.

Dominik Terstriep S.J.