Pater THOMAS IDERGARD SJ

Predikan för Juldagen – Kristi födelse

2019-12-25

Jes 52:7-10; Ps 98; Heb 1:1-6; Joh 1:1-18

S:ta Eugenia katolska kyrka, Stockholm (högmässan)

Kära systrar och bröder i Kristus,

Barnet i krubban – vem är han? Vad vill han? Hur kommer det sig att vi 2000 år senare firar hans födelsedag, och fortfarande betraktar och förhåller oss till honom?

I SVT:s Luciafirande häromveckan sades det att vi firar barnet för att han växte upp och gjorde och sade ”bra saker”. Åtskilliga barn genom historien har nu som vuxna sagt och gjort ”bra saker”. Men inget av dem firas med en egen högtid, årtusenden efteråt. Det kan därför inte vara det tillräckliga svaret på vår fråga om just det här barnet, att det har sagt och gjort ”bra saker”.

Bara med några färre år på nacken, är den Katolska kyrkan lika gammal. Hon grundas ju av barnet när det har vuxit upp. Ingen mänsklig organisation, ingen annan ordning i världen, har bestått, oförändrad i sin kärna och i sina synliga tecken, så länge. Men så har hon, Kyrkan, om än befolkad av människor, inte något mänskligt ursprung. Och inte barnet heller.

I evangeliet idag, den mäktiga Johannesprologen, presenterar Kyrkan barnets biografi. Biografin över Jesus Kristus, vår och hela universums herre. Genom sina inledningsord, ”[i] begynnelsen”, refererar biografin till de första orden på Bibelns första sida och gör således anspråk att presentera den kompletta skapelseberättelsen. Den som också visar Guds slutliga svar på människans nej i syndafallet, dvs hans nya skapelse. Biografin sammanfattar allt det Jesus säger om sig själv, som hela Nya Testamentet vittnar om och som den Katolska kyrkan har trott, och bevarat tron, på från början och genom alla tider.

Kyrkans tro, vår tro, är att barnet i krubban som växer upp till Jesus från Nasaret, är Sonen i den heliga Treenigheten, Guds eget Ord, som analogt med hur våra ord uttrycker oss, helt och fullt uttrycker vem Gud Fadern är och vad han vill.

Kyrkans tro, vår tro, är att Sonen är evig, att han utgår av Fadern före all tid och är Gud i samma mening som Fadern, men vid en bestämd tidpunkt i historien, ja, när människans historia kommer i precis rätt läge, föds som människa av Jungfru Maria. För att kunna frälsa, rädda oss från människosläktets självvalda gudsfrånvaro, måste Sonen vara gudomlig, och för att gå genom döden så att Gud kan möta och besegra den, måste han vara människa.

Johannesprologen understryker, som vi hörde, att det från Betlehem går en rät linje till Golgata. Den frälsning han kommer med är befrielsen från vår instängdhet i det egna jaget, till det liv med, och tjänst för, Gud som vi ursprungligen skapades för. Priset för det är hans lidande på korset. Men vinsten är upprättelsen och uppståndelsen för det mänskliga köttet, dvs hela vår existens till kropp och själ. Genom att bli människa bekräftar Gud vår skapelse till hans avbild. Genom att frivilligt gå längst in i vårt mörker för att absorbera och omvandla det, ställer han det skapades, köttets, relation till skaparen helt rätt igen. Åt alla som vill ta emot honom och hans gärning i tro.

Det är därför inte upp till varje person eller epok i historien att bestämma vem barnet i krubban är eller vad han vill. Julens fråga till oss är istället om vi vill tro på honom precis så som han är, dvs som Kyrkan tror på och förkunnar. Barnet i krubban, ljuset som kommer in i världen, ställer oss inför en i ordets sanna mening digital valsituation: med honom, genom livets prövningar, i synnerhet korsen av våra uppoffringar för sanningen, till det eviga livet med Gud; eller inte med honom. Det finns ingen kompromiss, ingen tredje väg.

Vår uppgift som kristna idag är därför inte, lika lite som för någon kristen före eller efter oss, att vara originella eller att måla ”gudsbilder” för att sudda till ställningstagandet som barnet, ljuset, ställer alla inför: att ta ”emot honom” och få ”rätten att bli Guds barn”, för att tala med Johannesprologen; eller inte.

Med barnet i krubban ger oss Gud alternativet – det mest unika och radikala – till alla tänkbara gudsbilder. Han ger sig själv som han är, och talar ”till oss genom sin son”, som vår andra läsning ur Hebréerbrevet uttryckte det. Den som ”hela jorden skall se … räddar oss”, som vi hörde profeten Jesaja förutse i vår första läsning och som vi bekräftade i responsoriet: ”Herren kommer, och hela världen får skåda frälsningen” – dvs erkände är vår enda uppgift som kristna att förkunna.

Den ”nåd och åter nåd” som Johannesprologen talar om, är att Jesus Kristus tillför, ger, något som annars inte finns i världen, naturen, historien eller vårt inre, och som inte är tillgängligt genom våra ansträngningar: Gud själv och det eviga livet, som börjar här och nu och fortsätter i uppståndelsens härlighet. Det är det bara han som ger. Ingen annan före, ingen annan efter. Det är vad vi firar, genom årtusendena, genom generationerna. Det är en God Jul. Det är vår ogrumlade glädje och vårt bestående hopp. Det är allt vi behöver. Amen.