Julbön, 2018-12-24: Vårt enda hopp – Gud med oss

Pater THOMAS IDERGARD SJ

Kort predikan vid Julbönen

2018-12-24

Matt 1:18-25

S:ta Eugenia katolska kyrka, Stockholm

 

Julen förknippas idag ofta med sentimentala känslor och kommersialism – ja, i affärerna har det ju varit Jul i månader… Nu behöver det inte vara fel med mys eller att glädjas åt att få eller ge presenter. Men det blir lätt en mittpunkt när vi glömmer vem Julens födelsedagsbarn faktiskt är.

Jag tror att de flesta vet att vi firar Jul för att minnas Jesus födelse, så det är nog inte alls problemet. Däremot ser vår kultur idag inte Jesus som något annat än en fredsprofet och lärare, ett slags Mellanösterns Gandhi, snäll men missförstådd och slutligen helt misslyckad. Hur firar man hans födelsedag? Fältet fylls lätt med vad vijust nu vill ha, t ex genom drömmen om barndomens vita jular. Därefter stopp.

Med det evangelium vi just hörde väcker Gud oss från det här. I berättelsen om Jesus födelse ur den Helige Josefs, Jesus adoptivfars, perspektiv förklarar ängeln att barnet som Jungfru Maria, Josefs fästmö, bär, har gudomligt ursprung för att ”frälsa sitt folk från deras synder”. Namnet Jesus, ”Yeshua” på arameiska, betyder just ”Gud räddar”.

Innebörden av detta klarnar om vi flyttar oss åtta kapitel fram i Matteusevangeliet och trettio år fram i tiden, till berättelsen om hur Jesus botar en lam man. Vanlig empati ser allt mänskligt lidande som en bön om hjälp. Just därför blir Jesus första kommentar till mannen så förvånande: ”Var inte orolig … dina synder är förlåtna”. Alla blir besvikna; både de som hoppas på ett under som Jesus var känd för, och de som menar att Jesus hädar när han gör anspråk på att göra något som bara Gud kan göra.

Vi vet att Jesus sedan helar den lame med orden ”ta din bår och gå hem”. Men först efter Jesus har röjt sin identitet och sin verkliga uppgift. Att frälsa, rädda, oss från våra synder, dvs det i våra liv som brustit för att vår första och mest grundläggande relation är borta: relationen med vårt ursprung och vårt mål, dvs med Gud. Jesus blottlägger vår största mänskliga nöd, den existentiella – att vara utlämnad åt egna prestationer och begränsningar – och förklarar att om vi inte blir helade där, dvs får vår relation till Gud upprättad och så ser vårt upphovs mening med just vårt liv; ja, då hjälper inte hälsa eller något annat gott vi kan få i livet. Och omvänt säger han att allt det goda som livet ger ändå inte ger det viktigaste: gemenskapen med Gud.

Med den nyfödde pojken i Betlehem ger oss Gud inte mys i december. Heller inte garanti om framgång, hälsa eller en tillvaro utan bekymmer, eller någon ny profet eller politisk reformator. Han ger oss något ännu större och bättre: sig själv och sitt eviga liv, och vägen dit. Bortom våra brister och svagheter, bortom lidande och död. I krubban i natt vilar därför vårt enda hopp: Immanuel – Gud med oss.

 

Post a comment