3-Fa-A
Bromma 2023-03-12 kl. 11.00
Joh 4
P. Klaus Dietz S.J.

Jesus och kvinnan vid brunnen

I onsdags uppmärksammades den Internationella kvinnodagen. Den ska påminna oss om respekt, rättvisa och tack gentemot kvinnor. Vi kristna kan peka på den främsta bland kvinnorna, alla människors föredöme: Jungfru Maria, Guds Moder.

Men vi kan också läser i evangeliet hur Jesus uppskattade olika kvinnor, helt fri från den antika kulturens fördomar och diskriminering av kvinnor. Han såg alltid personen, om det nu var barn, kvinnor, sjuka, lärjungar, fariséer eller t.o.m. en romersk officerare. Han umgicks med alla som ville möta honom, och han hjälpte dem som var i nöd. Och han talade gärna med enskilda kvinnor om andliga ämnen och vågade att uppenbara sig för dem.

Ett speciellt exempel är mötet med den anonyma kvinnan vid Jakobs brunn. Jesus – som jude – tilltalar henne fast hon tillhör det föraktade grannfolket i Samaria. Dessutom var det tabu för en man att prata med någon kvinna som inte var en nära släkting. Men Jesus ser människan i henne, och bryr sig inte om regler som begränsar och diskriminerar.

Han vet varför hon kommer för att hämta vatten ensam mitt på dagen: hon vill nämligen undvika andra kvinnors spydiga kommentarer angående hennes många äktenskap. Jesus bryr sig dock inte om hennes tvivelaktiga rykte.

”Ge mig att dricka”, ber Jesus henne. Så inleder han samtalet. Flera gånger tolkar den samariska kvinnan hans ord bara konkret och praktiskt. Men Jesus går allt djupare i sin konversation. Han liksom törstar efter hennes tro och lockar mer och mer fram hennes inre livs-längtan.

Vi kan observera det i kvinnans reaktion som visar växande respekt. Först kallar hon Jesus bara för ”jude”, sedan ”Herre”; hon undrar om han kanske är ”större än vår fader Jakob”; sedan nämner hon honom ”profet” och till slut ”Messias”. Det respektfulla tilltalet blir under samtalets gång en allt tydligare trosbekännelse. Till slut bekräftar Jesus Kristus för henne att han verkligen är den utlovade Messias. ”Det är jag”, säger han, och använder Guds namn ”jag är”, det som Gud hade uppenbarat sig inför Mose i den brinnande törnbusken.

Vi kunde meditera över flera ord i detta märkliga samtal. Men låt oss fundera under fastetiden om inte också vi – trots våra svagheter och synder – har en inre törst efter det levande vattnet, efter själens frid och hjärtats glädje, dvs efter Guds kärlek och nåd.