Pater THOMAS IDERGARD SJ

Predikan för Kristi Himmelsfärds dag

2024-05-09

Årgång B: Apg 1:1-11; Ps 47; Ef 1:17-23; Mark 16:15-20

Ungdomsläger för S:ta Eugenia katolska församling, Björkögården, Norrtälje

Kära systrar och bröder i Kristus,

Med sin himmelsfärd har Jesus inte försvunnit, upp och bort. Efter uppståndelsen och med sin helt omvandlade, nu fullkomnade, men fortsatt kroppsliga existens, tillhör han vad vi med vår begränsade förmåga kan förstå som en helt annan dimension av det som existerar.

Att Jesus har satt sig ”på Guds högra sida” i himlen, som evangeliet uttryckte det, är judiskt bildspråk för att ha makt. Och för att ha makt, vara ”konung över hela jorden … på sin heliga tron”, som dagens responsoriepsalm uttryckte det, måste man ju på något sätt garantera närvaron av sin vilja i det man styr över. Dagens högtid handlar därför, kanske paradoxalt, just om Jesus närvaro i världen, i alla tider. Också i vår.

Vi hörde i första läsningen ur Apostlagärningarnas inledning om hur Jesus gav apostlarna och många andra ögonvittnen ”många bevis på att han levde, då han under fyrtio dagar visade sig för dem”, efter uppståndelsen. Han har, som vi vet, i sin fysiska gestalt kommit och gått. Det har bekräftat hur hans gudomliga natur har segrat över döden. Men med dessa ”glimtar”, som man kan kalla det, av det liv alla troende är kallade till, har Jesus också velat träna och motivera den första Kyrkan att leva med hans närvaro på ett helt nytt sätt, för att förstå och kunna förmedla den till världen.

Det är en närvaro som nu kommer vara osynlig för det fysiska ögat, men upplysa vårt ”inre öga”, som andra läsningen ur Efesierbrevet uttryckte det. Vad betyder då det för oss? Jag tänkte beröra tre aspekter, som förstås går in i varandra men ändå kan betraktas också var för sig.

För det första är tron – tilliten – vår möjlighet att dela Jesus nya sätt att leva. Tron på honom som den som ögonvittnena berättat om, och Kyrkan från första början bekänt, hjälper oss att förstå mer än vad vi kan genom det yttre ögat. Det gäller framförallt vad som är meningen och målet med våra liv: Att också helt få dela Jesus liv, i en ny och evig dimension. Fullt förverkligat en dag bortom vår tid och vårt rum, men med tydliga glimtar, uttryck, redan här och nu.

Det kan ibland vara svårt att hålla det inre ögat seende och då kan det också bli svårt med tilliten. När så sker, bli inte oroliga. Ofta kan sådana erfarenheter användas av Gud för att locka oss att ta ett nytt steg i vårt andliga liv: att påminna oss om att hålla bättre koll på något vi kanske missat eller att beakta något helt nytt. Ofta kommer det att ge sig efter en tid där man uthålligt fortsätter med sin bön och kyrkliga praktik. Det kommer slutligen hjälpa tilliten om vi bara har tålamod. Kom ihåg att Guds tålamod är så oändligt mycket större.

Men var också vaksamma på vad ni tar in med ert fysiska, yttre öga vilket faktiskt påverkar sikten för det inre ögat. Ja, det gäller också vad man tar in via örat och andra sinnen. Är det jag ser och hör, i t ex vanliga och digitala media eller i musik och sångtexter, sådant som gör mig mer tacksam för Guds godhet och sättet som den yttrar sig i allt skapat? Är det jag ser och hör sådant som ökar min respekt för andra människor som skapade till Guds avbild, men aldrig instrument för att jag ska få någon fördel? Människor vars handlingar jag inte måste sympatisera med, men inför vilka jag vill dela tron på Jesus Kristus med eller för vilkas frälsning jag i alla fall vill be? Om det jag lyssnar och tittar på inte har dessa effekter i mig så bör jag genast sluta att lyssna och titta på det. För då hjälper det inte mitt inre öga, kanske snarare tvärtom.

En andra aspekt av Kristus nya sätt att vara närvarande i världen är det inre ögats förståelse av hur den skapade materien, genom Jesus mänskliga natur, nu lyfts in i Treenighetens eviga realitet. Det blir ett slags utbyte: det fysiska får plats i det andliga, och det andliga utgjuts över det fysiska.

Gud har förstås inte plötsligt börjat ”bo” i träd och stenar. Däremot kan tron på evangeliet – dvs Jesus uppståndelse för vår delaktighet i Guds eviga liv – nu förena var och en av oss med Gud, trots att arvsynden fortsätter försöka dra ner oss, splittra och skilja oss från Gud. Med tron och viljan att försöka leva efter Kyrkans lära, som förklarar evangeliet, genom den Helige Ande, kärleksbandet mellan Fadern och Sonen, kan vi bli alltmer delaktiga i den eviga realitet som också förändrar och förnyar allt fysiskt.

Notera nyckelordet ”försöka”. Gud kommer aldrig döma oss efter våra framgångar, sådana kommer ofta vara tveksamma eller osynliga. Vad Gud kommer att se är vår uppriktiga ambition, våra försök.

Livet i Kristus eller i Anden, som Aposteln Paulus omväxlande beskriver det, är därför inget avlägset eller, som man brukar kalla det, ”platonskt” ideal. Det är istället en kallelse för oss att se och förstå, alltmer omfamna och bejaka och försöka växa in i, konkret, här och nu. Det omfattar förstås det fysiska, vår materia, och handlar om alltifrån den form för tjänst av Kristus och Kyrkan som mitt liv praktiskt ska ha – det vi brukar prata om som andlig kallelse till prästämbete eller ordensliv eller kallelse till äktenskap och familj – till min relation till min egen och andras kroppslighet, inklusive sexualitet; dvs det som brukar kallas för ”kroppens teologi”.

En tredje aspekt att beakta i Kristi himmelsfärd gäller relationen mellan Kyrkan och världen utanför henne. I andra läsningen ur Efesierbrevet hörde vi Aposteln Paulus beskriva Kyrkan som Kristus kropp, dvs Jesus sätt att arbeta, utföra Guds vilja, i världen och ta alltmer plats i den. Tills han själv en dag kommer åter och fullbordar allt.

Kyrkan är den gemenskap där tron ska växa och vårdas för att kunna delas; porten genom vilken den Helige Ande kan flöda in i världen på ett frälsande sätt; binda samman människan med Gud så som Anden i Treenigheten ”binder samman” Fadern och Sonen.

Om tron är sann vill den delas. Genom det vi säger och det vi gör, allt efter vars och ens förutsättningar, som lemmar i Kristus kropp. För att denna kropp ska få fler lemmar, som kan göra mer för att utbreda Guds ära. Inte för Guds skull, Gud behöver inget, men för vår och världens skull.

Vi hörde Jesus uppmaning: ”Gå ut överallt i världen och förkunna evangeliet för hela skapelsen.” Den här dagen passar därför bra för att fundera lite extra på vad jag gör och kanske kan göra mer för det? Kanske så enkelt att fundera på en kompis eller någon i min familj som skulle behöva få den kristna tron presenterad för sig, eller behöva en vänlig ”knuff” av mig för att gå i söndagsmässan igen, genom att jag bara frågar?

Så, för att sammanfatta: Kristi himmelsfärd och vår förståelse av Jesus närvaro i världen påminner oss om att vårda trons öga, om att samarbeta med nåden som kommer med Anden för att förstå den egna kallelse, och om att göra vårt arbete som lemmar i Kristus kropp, Kyrkan, för att fler ska verka för Guds ära i världen.

För apostlarna var Kristi himmelsfärd inte något avsked, utan nästa kapitel i deras liv med Jesus. Det som genom Kyrkan blir tillgängligt också för oss.

Bildspråket i dagens evangelium om de tecken som Jesus lovar ”skall följa dem som tror” och göras i hans namn, förklarar hur apostlarna och den tidiga Kyrkan uppfattade hur Jesus fortsatte gå med dem, på ett nytt sätt, i det han uppdragit åt Kyrkan att göra: förkunna tron, förvalta de sju sakramenten, bekämpa det onda och tillåta honom att göra tecken, ofta i det lilla och t o m obemärkta, genom oss troende.

För oss, för Kyrkan är Jesus alltså inget minne som lite pliktskyldigt vårdas med jämna mellanrum. Utan någon som finns med i Kyrkans liv här och nu och som Kyrkans huvud, med alla helgonen med honom, alltid förankrar oss i Guds eviga ”nu”, i det himmelska livets dimension. Som vill omvända, hela, förändra och omvandla livet här. Med Kristi himmelsfärd inbjuds vi ge vårt förnyade ja till den samverkan som främjar vår egen himmelsfärd. Den som började med dopet, växer till genom vår levande tro här i tiden och en dag fullbordas i vårt eviga liv, hos Gud. Amen.