Pater THOMAS IDERGARD SJ

Predikan för Högtiden för S:t Josef, Jungfru Marias brudgum

2020-03-19

2 Sam 7:4-5, 12-14, 16; Ps 89; Rom 4:13, 16-18, 22; Matt 1:16, 18-21, 24

S:ta Eugenia katolska kyrka, Stockholm (högmässan kl 18:00)

Den Helige Josef är en av kristenhetens mest fängslande personer, ett av våra mest älskade och vördade helgon, avbildad i oräkneligt antal konstverk och med en framträdande roll i Kyrkans och enskildas böneliv. Och fastän vi knappt vet någonting om honom – han har t ex inte en enda egen replik i hela Nya Testamentet – är hans liv ett av de mäktigaste vittnesbörd som finns.

Som vi hörde i dagens evangelium var han trolovad med Jungfru Maria när han förstod att hon var gravid. Det måste ha varit en känslomässig knäck och en andlig kris: vad ville Gud att han skulle göra?

Evangelisten S:t Matteus säger att Josef ”var rättfärdig”. Det betyder att han levde Israels lag, inte som en förmåga att räkna upp yttre regler utan som en inre verklighet, en hållning till Gud, sig själv och nästan, i en strävan att förverkliga lagens bud inifrån och ut, i tillitsfull handling. Ja, som ett evangelium. Därför var hans tanke, som vi hörde, att skilja sig från Jungfru Maria ”i tysthet” för att inte ”dra vanära över henne”. Om han tvivlade på hennes moral ville han inte skylta med det, för hennes skull. Det är äkta kärlek, att höja sig över egna behov av upprättelse.

Men det ord som grekiskan, evangeliets originalspråk, använder för ”dra vanära” kan också lite mer neutralt betyda ungefär ”ställa till beskådande”. Det kunde antyda att Josef kanske kände till Jungfru Marias helighet och anade att det rörde sig om ett mirakel. En hemlig skilsmässa skulle då bevara allt i det tysta till dess att Gud gjorde det känt. Då skulle ängelns ord bekräfta det han anat, och Josefs rättfärdighet få honom att inse att han var ovärdig ett så stort ansvar. Men då skulle det vara denna ödmjukhet som gjorde att Gud såg honom som precis rätt man för uppgiften. För han skulle då i allt söka Guds vilja.

Oavsett vilken tolkning vi väljer, så vet vi i alla fall att ängeln i drömmen uppmanar honom att föra hem Jungfru Maria och dela ansvaret för barnet med henne. Och vad den Helige Josef absolut gör i detta förbryllade läge är att inse att allt är del av något mycket större, som han inte själv kan överblicka. Det som ur hans perspektiv kan verka som en katastrof eller något han inte alls passar för, är alltså mycket viktigt och meningsfullt ur Guds perspektiv.

Ytterst är det vad Josefs rättfärdighet handlar om. För hans reaktion på ängelns budskap låter inte så här: ”Men hallå, var kommer jag in? Har någon tänkt på mina behov, min utveckling? Varför ska jag drabbas av ett barn jaginte har valt? Och vem är du att tala om för mig vad jag ska göra?” Nej, den Helige Josef förstår att hans liv handlar om något mer och större än det han vill, dvs tror han behöver. Han förstår att hans liv handlar om Gud och hur han, Josef, kan fullgöra en särskild, och unik, kallelse i Guds plan. Trots att han inte på något sätt ser ens konturerna av detaljer i den, eller dess djupaste syfte. Precis som Jungfru Maria vid bebådelsen, som vi förresten firar på onsdag nästa vecka, överlåter han sig själv till Gud och låter sig bli ledd av Guds vilja.

Genom just den Helige Josef hör Jesus till Davids ätt, så som profetiorna om Guds utvalde befriare säger. Härkomsten var i judendomen en juridisk och inte biologisk företeelse. Och Josef lever faderskapet helt och fullt, och visar att faderskap främst är att vara tjänare av det mänskliga livet och dess villkor, och att agera med det för ögonen. För det utsätter sig Josef för förföljelsens och flyktens umbäranden och låter alla egna behov stå tillbaka. Om vi följde den Helige Josef skulle vi inte behöva några diskussioner om mansroller eller papparoller. Här har vi den, rätt framför oss. Men framförallt har vi, oavsett om man är man eller kvinna, far, mor eller inte, och oavsett ålder och tid, den bästa förebilden för den kristna kallelsen.

Så vill Kyrkan att vi denna dag stannar upp och ser på oss själva. Hur agerar jag när jag ställs inför en uppgift som jag själv inte har valt? T ex när mänskligt liv, i vilket som helst stadium där det är svagt, sårbart och hjälplöst, plötsligt behöver mitt skydd, min omsorg, min tid, mitt stöd? När jag erfar andras ensamhet? En granne, en gammal anhörig, någon sjuk? Någon som alla tycker är ”omöjlig”? Vad gör jag när jag förstår att jag är nyckeln till att något eller någon kan försonas? Eller erfar en kallelse att bryta upp och leva bara för Kristus, något fler erfar sig kallade till än som svarar på? Och agerar jag när något för att bli rätt kräver en uppoffring av min bekvämlighet, min materiella standard, min heder eller min popularitet i ”viktiga” kretsar?

Låt oss be att vi på den Helige Josefs förebild, utan tvekan och i full tillit, tar emot Herren genom att låta Guds vilja ske med oss, och därmed genom oss. Vad det än kräver av oss i form av omkastade livsplaner, och i form av omgivningens oförstående frågor och omdömen. Amen.