Pater THOMAS IDERGARD SJ

Predikan för festdagen för Herrens dop

2020-01-12

Årgång A: Jes 42:1-4, 6-7; Ps 29; Apg 10:34-38; Matt 3:13-17

S:ta Eugenia katolska kyrka, Stockholm

Kära systrar och bröder i Kristus,

Jag tror det är ganska vanligt att många idag tänker att man kan vara öppen för ”det andliga”, men att religioner och deras dogmer begränsar sökandet. Eller menar att alla religioner bara står för lite olika vägar till något allmänt ”gudomligt”. Att det bästa är att vara ”sökare” utan att finna någon speciell trossats att hålla för mer sann än någon annan.

Självklart finns det gemensamma drag i alla religioner. Att förneka vad som är sant och gott i andra trosuppfattningar bara för att de är andra trosuppfattningar, vore ju absurt. Och självfallet kan Gud som skapare och upprätthållare av allt som existerar kännas igen genom sin ”signatur” i andra människor, i vardagshändelser och i naturen.

Men inte i någon allmän ”andlighet” tilltalas sökaren av en levande och personlig Gud. Det gudomliga i den ”rena andligheten” förblir en avlägsen och abstrakt kraft som vi behöver ”tekniker” för att hitta. Det allmänna andliga sökandets Gud erbjuder inget personligt möte och kallar oss inte till något särskilt. Och visst är det bekvämt att definiera det gudomliga på våra villkor så att det bekräftar oss i allt. Men då fortsätter livets mening att vara beroende av våra prestationer, och faller därmed till slut under våra begränsningar. I det oändliga sökandet och konstruerandet saknas hopp.

I Julens högtid välkomnade vi kristna ”Gud med oss”. Guds avskildhet från skapelsen, dvs att han inte till sitt väsen är en del, eller beroende, av den, betyder inte att han inte skulle göra sig känd för oss. Tvärtom är den bibliska tron en berättelse om Guds ständiga sökande efter oss, vars slut- och höjdpunkt är att Gud uppenbarar sig i skapad materia och på vårt eget språk talar om vem han är. Genom att Gud blir människa i Jesus Kristus behöver vi inte lämna jorden för att finna Gud. Gud blir jordisk för att söka oss.

Jesus dop förklarar djupet i hur Gud söker och är med oss. Jesus dop var ingen kallelseupplevelse. Ingenting i evangeliernas skildringar eller Kyrkans tradition pekar på något brott i hans inre enhet från tillblivelse och födelse, via vistelsen i templet som tolvåring, till förkunnelse, mirakel, död och uppståndelse. Men dopet markerade starten på Jesus offentliga verksamhet.

Med sin kommentar i evangeliet idag – ”det är jag som behöver döpas av dig” – förklarar Johannes Döparen själv skillnaden mellan sitt dop och det sakramentala dop som Jesus instiftar genom att låta sig döpas. Johannes dop var en symbolisk handling, som normalt utfördes i templet men som Johannes i protest mot templets korruption och politisering nu genomförde vid Jordan, övergången in i det Heliga landet efter Israels befrielse från Egypten. Johannesdopet var en yttre manifestation av viljan till omvändelse, från synden till Guds lag.

Det sakramentala dopet, däremot, är en handling som blir utförd, gjord åt oss, och med oss, och befriar oss från arvsyndens skuld, så att Guds Helige Ande, kärleken mellan Fadern och Sonen, kan verka inne i, inifrån, oss.

Som sann Gud, behövde Jesus själv förstås inget dop. I evangeliet hörde vi Jesus säga att han istället vill ”uppfylla allt som hör till rättfärdigheten”. Så ekar han profeten Jesajas ord om Herrens tjänare, från första läsningen. I judisk tro var ”rättfärdighet” människans svar på Guds lag, Torahn; ja:et till Guds vilja med hennes liv. Jesus vill alltså visa vad allt i hans liv går ut på: att göra Guds vilja. Att gå genom döden för att besegra den och förlåta våra synder, så att döden för den som tror inte blir personens eviga och smärtsamma särskiljande från sitt sanna jag, utan en väg till uppståndelsens härlighet.

Genom Jesus dop föregriper han sitt kors. Gud som tagit kött stiger ner i det gudsfrånvändhetens vatten som hotar dränka oss, låter sig sänkas av alla våra synder för att förlåta dem, och omvandlar en symbolisk tvagning till räddning, så att alla som vill tro följer honom upp ur vattnet.

Det här blir raka motsatsen till allmän ”andlighet”. Men det är också något som skiljer sig från all annan religion. ”Religion” handlar om vad människan behöver göra för Gud. Israels Gud som blir människa, som den kristna tron bekänner och förkunnar, blir det för att däremot få göra allt för människan så att hon blir delaktig av hans eget liv, lyfts till Guds egen höjd. Därigenom avslöjar Gud sin sanna storhet, kärlekens storhet, viljan av vårt bästa; dvs hur han verkligen ”dundrar”, för att tala med responsoriepsalmen.

I det sakramentala dopet är vattnet det synliga, materiella element som bär denna osynliga men så påtagliga verklighet till oss. Så blir det inträdesbiljetten till det gudomliga, eviga livet, med start här och nu. Det som sedan närs och stärks genom Kyrkans övriga sex sakrament. Genom vars mottagande vi samverkar med att Gud, genom andra, av Kristus själv en gång för alla bestämda materiella element, får fortsätta att uppfylla oss och därmed omvandla oss till ande och materia, med ständigt nya ”doser”, ständig ”påfyllnad”, av gudomliga liv.

Att vi alltmer lever i enlighet med Guds bud så som Kyrkans lära förklarar dem för oss i alla tider, dvs ”gör vad som är rättfärdigt” som Aposteln Petrus uttryckte det i andra läsningen ur Apostlagärningarna, handlar inte om att ”lyckas” i uppfyllandet av flest föreskrifter som läggs på utifrån. Istället blir livet enligt buden det synliga, ja, naturliga, uttrycket för den gudomliga kärleken, verksam genom Guds eget liv, Gud själv, i oss.

Med vårt naturliga förnuft och genom naturen runt omkring kan vi sluta oss till att Gud finns. Men den övernaturliga nåden, att få ta emot hans sökande av oss, bli delaktiga i hans gåva av sitt eviga liv och få möjligheten att uppfyllas av hans kärlek, om vi bara tillåter det, så att han kan leva och verka i oss, kommer inte från naturen. Inte heller genom att något som bara ”slumrar” i oss aktiveras om vi gör eller tänker rätt. Nej, den övernaturliga nåden tillförs av Gud in i den som tror.

Alla religioner står därför inte för olika vägar till samma gudomlighet. Den övernaturliga nåden är den enda vägen. Och det är bara Israels Gud som blir människa i Jesus Kristus som öppnar den, genom att ge sig själv. Och den insikten får vi inte behålla för oss själva, ja, kan vi inte behålla för oss själva! Amen.