Guds översättare

4 PSÖ B-2015, S:TA EUGENIA, 26 APRIL

Joh 10:11-18

Hur skulle man framställa Jesus Kristus? Det kanske var en fråga som de första kristna ställde sig. Honom fick man ju framställa i bild. Inte Gud själv förstås. För fornkyrkan var det judiska bildförbudet en självklarhet. Den som ingen någonsin har sett – utom Sonen – fick man inte göra en bild av. Gud förblir ett mysterium, även om han har uppenbarat sig.

Men med Jesus förhöll det sig annorlunda. Han var ju en historisk person av kött och blod. Människor såg och upplevde honom, följde honom och vittnade om honom. ”Det som var från begynnelsen, det vi har hört, det vi med egna ögon har sett, det vi skådade och med egna händer tog på, det förkunnar vi: om livets Ord talar vi” (1 Joh 1:1).

Hur framställde de första kristna då Kristus? När människor vill framställa någon eller något i konsten försöker de ofta skapa bilder som gör intryck, som utstrålar storhet och värdighet, vördnad och ibland också fruktan. Med evangeliet i handen skulle de första kristna ha kunnat framställa Jesus som härskare, lärare, kung eller domaren som tronar på himlens moln. Men det gjorde de inte. I stället visade de första bilderna Jesus som en herde som bär ett får på sina axlar. Antagligen ett får som hade gått vilse och som herden lyfter upp och bär hem.

Fornkyrkan hade all anledning att framställa Kristus som den gode herden. Evangelierna vittnar om den och inte minst GT, som ju Jesus är rotad i. Som sagt, det fanns andra bilder i NT. Men de kristna valde just den gode herden. Det verkar som om det första och viktigaste de hade att säga om Jesus var just det.

Men det tillkommer ytterligare en motivering. Bilder av den gode herden fanns långt innan de kristna framställde Jesus så. Desförinnan var det någon annan som hade framställts som en god herde: den grekiske guden Hermes. Hermes var en sorts gudomligt sändebud. Hans uppgift bestod i att föra över nyheter från himlen till jorden. Dessutom skulle han översätta för människorna det som gudarna ville dela med sig av.
Man upprättade små monument åt honom vid lite komplicerade vägkorsningar för att de resande inte skulle fara vilse. Hermes var en vägvisare, inte bara från stad A till stad B utan en vägvisare i djupare bemärkelse. Han ledde människorna till det gudomliga mysteriet.

De kristna ”döpte” Hermes-bilden, som var väldigt populär under antiken. När de framställde en ung man med fåret över axlarna sade de till sina samtida: ”Det ni tror om Hermes, tror vi om Kristus. Han är vår Hermes – och mer än så. Han säger oss det som Gud har att säga. Han översätter Guds vilja till ett språk vi förstår.”
Det menar evangeliet när det berättar om Jesu ord: ’Jag är den gode herden. Jag känner de mina och de mina känner mig, såsom Fadern känner mig, och såsom jag känner Fadern’ (Joh 10:14). Kristus känner människornas frågor, bekymmer och frestelser, deras glädje, sorg och ångest. Inte ens för det onda står han främmande eftersom han under hela sitt liv inte gjorde någonting annat än att avslöja och besegra det. Han känner människan ända ner i botten.

Men han är lika förtrogen med Gud. Att vara förtrogen med Gud betyder inte att förfoga över någon sorts hemlig kunskap som andra inte har. Att vara förtrogen med Gud betyder i stället att i varje ögonblick känna sig nära Gud och att handla i enlighet med denna närhet. Det var just det som fick Jesus att vara så säker när han talade om Gud eller handlade i hans namn. Och han var lika säker när han väckte motstånd hos sina samtida genom sina ord och handlingar.

Han känner Fadern såsom Fadern känner honom och han känner oss såsom vi känner honom. Det innebär att vi människor kan lära känna Gud på mänskligt vis. Såsom han var, är Gud. Det som han sa och gjorde, hur han levde, visar oss vem Gud är och vad han vill. På så sätt är Jesus Guds sändebud och översättare för oss. Och därutöver är han den som sörjer för att det blir bra med oss – en god herde.

Påfallande ofta (fyra gånger) talar Jesus i dagens evangelium om att känna – han oss, vi honom, Fadern honom och han Fadern. Jesu åhörare och de första grekisktalande kristna förknippade mer med det än vad vi gör idag.  Att känna har i den bibliska världen med älska att göra. Mannens och kvinnans möte beskriver Bibeln mycket ömsint: ”Och mannen kände sin hustru Eva, och hon blev havande” (1 Mos 4:1).

Jag kan bara lära känna någon om det finns sympati, om jag vill honom eller henne väl. Först då vet jag vem han verkligen är. Först då förstår jag henne inifrån. Det är också förutsättningen för att lära känna den gode herden som just en god herde.

När det gäller kärleken måste någon ta initiativet. Jesus har redan tagit initiativet på sitt sätt som ingen kan förbise. ’Den gode herden ger sitt liv för fåren’ (Joh 10:11). Det är hans igenkänningstecken. Jesus har gett sitt liv. Han har inte skonat sig själv för att på ett oförfalskat sätt föra vidare det till oss som han hade att framföra från Gud.
Det budskap från Gud han för vidare till oss är: ’Så mycket är du värd för mig. Eftersom Jesus var som jag är, kan du lita på den väg han visar. Ju mer du känner honom, desto mer känner du mig. Och du kommer att inse att hans väg är den sanna vägen.’

Initiativet till det inbördes kännandet har han tagit. Det initiativet består i kärleken och är oåterkalleligt. Om en människa bekänner: ”Jag är kristen”, säger hon: ”Det här initiativet släpper jag aldrig ifrån mig och jag fortsätter med det.”

Dominik Terstriep S.J.

Skriv en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Translate »