FÖRSTA SÖNDAGEN I FASTAN C-2019, S:TA EUGENIA, 10 MARS

5 Mos 26:4-10, Rom 10:8-13, Luk 4:1-13

Det första steget

Det kanske kändes som en ovanlig upptakt till första söndagen i fastan. När vi tågade in i kyrkan sjöng vi enligt gammalkyrklig sed litanian till alla helgon. Varför har vi börjat just så? Litanian i början av fastan utgör den främre parentesen som sluts av den bortre parentesen när vi sjunger den igen under påskvakan strax innan dopkandidaterna blir döpta. En stor båge från omvändelse, bot och död till livet vi firar och tar emot under påsknatten. Varför just litanian till alla helgon? Jo, vi ber dem om hjälp. En skara av troende vi vänder oss till med orden »bed för oss«. De lever i fullkomlig gemenskap med Kristus. De har redan under sina liv på olika sätt levt av gemenskapen med honom. Också de var förtrogna med frestelse och synd, med kamp och alla livets utmaningar och är oss nära på vår väg mot målet, föredömen som ber för oss.

Men låt oss än en gång fråga: Varför ber vi helgonen om hjälp just i början av fastan? Helt enkelt därför att vi behöver hjälp och stöd. Att erkänna det är kanske det första och avgörande steg vi måste göra för att bli hela och helade. Vi klarar oss helt enkelt inte på egen hand, vi misslyckas totalt om vi förblir trotsiga treåringar som säger »själv, vill själv!«.

Vi är nog ofta vilsna i våra tankar och känslor, handlingar och satsningar. Vår inre kompass pekar egentligen omutligt mot Gud, och vårt samvete påminner oss om denna orientering gång på gång. Men vi struntar ofta i det och handlar tvärtemot vårt inre kraftfält, tvärtemot vår mänskliga natur.

Hur är det t.ex. med de jordiska tingen? Vad förväntar vi oss av ägodelar? Om vi är ärliga måste vi medge att de lovar mer än de infriar. Vid första ögonkastet ser de lockande ut men vid närmare betraktande krymper de – som en luftballong man punkterar med en nål. Vad avsätter vi vår tid till? Numera ger ju smartphones en redovisning för skärmtiden. Vad har vi då under ett dygn inte tittat på? Och hur många timmar? Nog så ofta på fåfängliga eller ibland rentav farliga ting som rubbar oss i vår inre frid, på ting och nöjen som är mindre än en vindfläkt. Tänk att vi till och med är beredda att synda för att uppnå en kortsiktig vinning eller en flyktig njutning. »Vad hjälper det en människa om hon vinner hela världen, men mister sig själv eller själv går förlorad?« (Luk 9:25)

Eller vad sätter vi vårt hopp till? Vad är vårt hjärta fullt av? Livet är ju större än det jordiska. Hur tar vi hand om det liv som väntar oss bakom dödens gräns, när vi möter Gud ansikte mot ansikte?

När vi då och då kommer till besinning och vaknar ur vår vardagssömn märker vi att mycket av det vi sysslar med är »fåfängligheters fåfänglighet« (Predikaren). Döden berövar oss allt detta utan att lämna kvar ett enda av dessa ting; vi står där nakna med tomma händer. »Den sista skjortan har inga fickor«, säger ett talesätt. Vad kan jag personligen ta med mig till evigheten?

Ja, vi behöver hjälp, och därför har vi i början av denna fastetid bett våra gudsvänner om hjälp. Vi öppnar oss för den hjälpen om vi medger att vi är svaga. Tro dig inte vara starkare än du är! Överskatta inte dina krafter och förmågor! Det är en nyttig uppmaning. Det är ju inte omständigheterna som skapar svagheten. »Jag kunde inte annat, omständigheterna fick mig att …« Så ursäkter vi oss ibland. Nej, omständigheterna skapar inte vår svaghet utan bara avslöjar hur det i verkligheten är fatt med oss. Vår vilja är svag samtidigt som våra oförnuftiga begär är starka.

Hur ofta påverkas vi inte av dumheter? Innerst inne vet vi hur vi bör handla. Samvetets röst manar oss. Men redan en ynklig frestelse rubbar oss i vår goda insikt och avsikt. Hur ofta har vi inte fallit för en löjeväckande liten frestelse? Det behövdes inte mycket för att övervinna vårt motstånd. De flesta synder har det ganska lätt med oss; de stöter knappast på något försvar alls.

Innan vi tar hand om vår andliga tillväxt och fullkomning måst vi först erkänna just det, med osminkad blick se på oss själva: vår svaghet och vårt behov av hjälp och räddning. Den hjälpen och den räddningen kommer utifrån till oss. Vi behöver inte ens vänta på den eftersom den kommer oss till mötes i Kristus som inte bara under fastan men i synnerhet under denna tid ropar till oss: »Kom till mig, ni alla som arbetar och är betungade, så skall jag giva er ro. Ta på er mitt ok och lär av mig, ty jag är saktmodig och ödmjuk i hjärtat; så skall ni finna ro för era själar« (Matt 11:28-29).

Rannsaka dig, se på dig sådan du är och vänd om till den som kallar på dig, till den som förstår dig inifrån, för han är förtrogen med frestelse och kamp, smärta och lidande. Hos honom som inte syndade finns räddning. Han kommer till dig i din svaghet och vill hjälpa dig. Öppna din svaghet och oförmåga för honom, han lyfter dig upp ur dyn.

Dominik Terstriep S.J.