Pater THOMAS IDERGARD SJ

Predikan för Den saliga jungfru Marias födelse

2017-09-08

År II: Rom 8:28-30; Ps 13; Matt 1:18-23

S:ta Eugenia katolska kyrka, Stockholm (undervisningsmässa: åk 7-8 och konfirmander)

”När tron på Guds Moder avtar, så avtar även tron på Guds Son och Gud Fadern.”

Så skrev en gång den ateistiske 1800-talsfilosofen Ludwig Feuerbach. Det var både en förutsägelse och en förhoppning.

”När tron på Guds Moder avtar, så avtar även tron på Guds Son och Gud Fadern.”

Gör vi en empirisk studie kan vi se att Feurbach faktiskt fick rätt. I de delar av världen där försvagningen av kristendomens roll i samhället gått snabbast, som t ex Sverige, slängdes ju Jungfru Maria ut ur gudstjänst och fromhetsliv för flera hundra år sedan i samband med den protestantiska reformationen.

Om man vänder på Feuerbachs påstående blir det en uppmaning till oss som inte slutat tro på Guds Moder, att bli bättre på att dela med oss av vår tro; dvs: ”När tron på Guds Moder blir starkare, så blir även tron på Guds Son och Gud Fadern starkare.” För allt det som den Katolska och Ortodoxa kyrkan tror och lär om Jungfru Maria är faktiskt en nödvändig konsekvens av vad Kyrkan tror och lär om Guds människoblivande i Jesus Kristus. Bara med Jungfru Maria, vars födelsedag vi firar idag, kan den kristna tron bli fullkomlig.

Kristen tro är ju att Gud är upphovet till, och garanten för, alla orsakssamband som finns i världen; den som gör det möjligt för orsaker att finnas. Om Gud inte direkt hade gripit in och befriat Jungfru Maria från arvsynd redan när hon blev till – det vi kallar för hennes ”obefläckade avlelse” och firar den 8 december – ja, då hade Gud inte ensam skapat orsaken till sitt människoblivande.

Bara som helt befriad från arvsynden, dvs läggningen att sätta sig själv före Gud, kunde ju Jungfru Maria ge sitt ”ja” till att föda Guds son in i världen, och göra det möjligt för att Gud själv som människa i Jesus Kristus kunde ta på sig och gå igenom allt vårt mörker och all vår synd, för att öppna en väg för oss genom döden. Så att vi inte längre behöver vara rädda för att döden är slutet, och därmed heller inte längre behöver leva för att själva få och ta för oss av allt; utan istället börja leva i den eviga gemenskapen med Gud redan här och nu, där vi ger av oss själva till Gud och andra, precis som Gud ger av sig själv till oss.

Det är ett sådant självgivande, åt den andre för hans eller hennes egen skull, utan krav på att få något tillbaka, som är kärlek. Det är ingen känsla, som många idag tror att kärlek är. Det är en akt av viljan, som Gud visar när han väljer ut Jungfru Maria redan när hon blir till, för att genom henne kunna bli människa och utsätta sig för vårt mörker för att vi trots det ska kunna få en väg till evig gemenskap med honom.

Det sanna och uppriktiga mottagandet av delaktigheten i gudomligt liv genom Kristus omvandlar människan. En förändring som märks redan i tid och rum genom att vi låter det som är viktigt för Gud som han visat det i Jesus Kristus, och som Kyrkan fått Kristus uppgift att alltid förkunna, också bli viktigt för oss. Att Jungfru Maria förblev jungfru i hela sitt liv och räddades från gravens förruttnelse vid sin död – det vi kallar hennes upptagning till himmelen och som vi firade den 15 augusti – är ett tecken på att Guds frälsning genom Kristus kan omvandla oss till både kropp och själ.

För oss räcker inte ett ”ja” en enda gång, som för Jungfru Maria. Vi fortsätter ändå, trots våra avsikter, att säga nej till Gud. Därför behöver vi ständigt förnya vårt ja, genom främst att regelbundet ta emot botens, dvs biktens, sakrament, och den Heliga Eukaristin. Båda dessa sakrament förutsätter, för att kunna verka i oss, vårt samarbete. Men det som hände med Jungfru Maria genom hennes ja blir ett stort hopp och en vägvisare för oss, hur ofta vi än faller på vägen.

I dagens evangelium hörde vi ängeln berätta för den Helige Josef, Jungfru Marias brudgum och Jesus jordiske far, att Gud inte blir människa för att vi behöver ännu en fredsprofet eller morallärare, men för att vi behöver frälsas från synd. Dvs att annat än Gud blir mål i våra liv, så att det vi tänker och gör går emot Guds vilja. Kyrkan har fått uppgiften direkt från Jesus själv att tala om vad som är synd. Om vi själva skulle bestämma vad som är synd, som också en del kristna tycks mena idag, så blir det däremot till slut bara sådant som andra gör som är synd. Då behöver vi heller ingen frälsning. Då blir Jesus bara en snäll farbror som säger fina men ganska obegripliga saker. Då gör vi oss slutligen själva till Gud. Och blir fast i vår synd, utlämnad till våra begränsningar.

Gud älskar oss absolut för dem vi är, skapade till hans avbild. Men han älskar oss för mycketför att vilja att vi förblir så, och där, som vi är. Därför vill han rädda oss; från de delar av oss själva som vänder sig bort från honom. Och därför vill han, genom Jesus Kristus, förändra oss, omvandla oss. Från sin avbild till sin likhet. Så som han gjorde med Jungfru Maria.

Alltså: när tron på Guds Moder blir starkare, så blir även tron på Guds Son och Gud Fadern starkare.

Att ni, kära ungdomar, ska bli bättre på att i ord och handling, och på de sätt som passar var och en av er, dela med er av denna tro till fler; det är vad vi präster och kateketer önskar att det här årets undervisning ska kunna bidra till i era liv. För det önskar jag er alla Guds rika välsignelse.