Pater MIKAEL SCHINK S.J.
Predikan för den 19:e söndagen under året (A)
2020-08-09, S:ta Eugenia katolska församling
Matt 14:22–33
+ Kära bröder och systrar i Kristus,
berättelsen om Jesus som kommer gående på vattnet mot apostlarnas båt mitt i stormen är nog ett av de mest kända och fascinerande styckena ur evangeliet, förmodligen eftersom vi här har att göra med ett av Jesu mest spektakulära underverk. Det händer därför att man hamnar i diskussioner med både katoliker och icke-troende om Jesus verkligen gick på vattnet eller om det inte snarare rör sig om en uppdiktad myt.
I en vacker passage från en predikan som länge tillskrevs den helige Augustinus svarar författaren på denna fråga genom att lägga följande ord i Petrus mun:
Herre, om det är du så förundras jag inte över att du kan gå på vatten. Vad är det som är så häpnadsväckande med att skapelsen tjänar sin skapare? Det är ingenting att förvånas över. Men gör mig häpen, Herre! Låt mig komma ut till dig på vattnet … Du är Gud, Herre, men jag är en människa. Du ville anta en människas svaghet genom ditt människoblivande. Låt då mig få ta del av din styrka så att vågorna kan bära mig. Herre, om det är du, låt mig komma till dig på vattnet. För hur skulle det inte kunna finnas en väg i vattnet för mig om du befaller det, du som för vår skull blev själva vägen. (Sermo 72, n. 4)
Vi skall alltså inte förvånas över att Jesus går på vatten, eftersom han är universums skapare och har därmed makt över både vatten och vind. Utan det som borde förundra oss är att även en människa som Petrus får del av Herrens kraft. På så sätt leder oss den bokstavliga tolkningen av texten till dess andliga innebörd. Herren är Gud i människogestalt. Han har tagit på sig vår mänsklighet genom inkarnationen och kan gå på vatten därför att han är både människa och Gud, men genom tron kan vi liksom den helige Petrus få del av hans gudomlighet. Han som är ”vägen, sanningen och livet”, han öppnar upp en väg för oss genom det stormiga havet så att vi kan komma ut och möta honom.
*
Den gängse andliga tolkningen av texten har varit att apostlarnas båt är en bild för den kristna själen eller den katolska Kyrkan som försöker ta sig genom världens hav till det himmelska fäderneslandet. Stormen och vindarna betecknar världens faror, frestelser och förföljelser, som vi kan råka ut för på vägen dit. Det kan handla om icke-troende som är fientligt inställda till kristendomen och därför fördömer Kyrkan och hennes lära – eller om avfallna katoliker som inte håller med Kyrkan om hennes lära och aktivt arbetar för att förändra den – eller om dem som blivit förvärldsligade på vägen mot målet och därför anpassat sig till världens värderingar, normer och beteende.
Lärjungarna som kämpar med vågorna är en bild för de trogna som uppbådar alla sina krafter för att komma fram till himmelrikets hamn. Den bedjande Herren uppe på berget betecknar Kyrkans nuvarande situation: Herren har visserligen farit upp till himlen och lämnat denna värld men precis som i evangeliet är han medveten om lärjungarnas motgångar och lidanden. Han ber för oss hos Fadern och skänker oss den tröst vi behöver.
Man kan fråga sig varför Herren skickade ut lärjungarna ensamma på sjön när han visste att det skulle bli hård sjögång? Den helige Petrus påminner oss i sitt första brev, kanske med den här händelsen i åtanke, då Herren Jesus lät honom komma ut till honom på vattnet, att vår tro måste prövas liksom i eld för att sedan bli till lov, pris och ära när Jesus uppenbarar sig (1 Pet 1:7). Utan motgångar och prövningar skulle vi aldrig kunna växa i tron och hoppet. Därför har Gud inrättat världen på ett sådant sätt att det finns möjlighet för oss att växa i de kristna dygderna. Gud skulle ha kunnat förhindra stormen, eller låta lärjungarna möta mycket mildare vindar. Men istället lät han sina lärjungar lida hela natten så att de skulle växa i tron och kärleken.
*
Enligt en annan andlig tolkning av berättelsen är båten en bild för människans själ som plågas och kastas än hit än dit av sina oregerliga begär, drifter och känslor. Den helige Paulus beskriver den andliga kampen mot de kroppsliga begären på följande sätt:
Döda därför det jordiska hos er: otukt, orenhet, lidelser, onda lustar och själviskheten – detta avguderi. Sådant framkallar Guds vrede, och det fyllde även er tillvaro när ni levde mitt uppe i det. Men nu måste också ni lägga bort allt detta: vrede, häftighet, ondska, oförskämdhet och alla skändligheter som kommer ur er mun. (Kol 3:5–8)
Därför skriver Augustinus att om vi därför älskar Herren kommer vi att gå på vatten och trampa på rädslan för världen, men om vi istället älskar världen kommer vi att uppslukas av den, eftersom världen slukar dem som älskar den. (Sermo 76, n. 9)
Om vi därför vill gå segrande ut ur den andliga kampen och nå fram till himmelriket skall vi alltså fästa blicken på Jesus Kristus. Det är betecknande att Petrus inte greps av rädsla förrän han ”såg hur det blåste”. Så länge han är inriktad på Jesus Kristus – så länge han tror – kan han gå på vattnet utan att sjunka. På samma sätt är det för oss. Om vi öppnar upp oss själva för Jesus Kristus så att han kan stiga in i vår båt, då lägger sig vindarna. När Jesus tar sin boning i oss genom tron och kärleken lugnar sig alla onda begär, demonerna lämnar oss och världen inser snabbt att den inte kan få oss på fall, eftersom Herren själv kämpar på vår sida.
Låt oss därför vända oss till vår Herre Jesus Kristus och be om nåden att förtrösta på honom, så att han fyller oss med styrka och kraft i alla motgångar och lidanden, och att vi en dag, då natten lider mot sitt slut kan få möta honom i himmelriket, det rike vi kämpar oss fram mot genom världens hav här på jorden. + Amen.