Att bevara Jesus ord vaccinerar dig – och Kristi Kyrka – mot två farliga tankevirus (Sjätte Påsksöndagen, årgång C, 2022-05-22)

Pater THOMAS IDERGARD SJ

Predikan för Sjätte Påsksöndagen

2022-05-22

Årgång C: Apg 15:1-2, 22-29; Ps 67; Upp 21:10-14, 22-23; Joh 14:23-29

S:ta Eugenia katolska kyrka, Stockholm (högmässan)

Kära systrar och bröder i Kristus,

I dagens evangelium talar Jesus om Guds Treenighet. Den förklarar nämligen vem Jesus är och hur hans röst samtidigt är rösten hos den som har skapat allt, upprätthåller allt, och vet vad allt, också vi och våra liv, har för mening. Vårt kristnalivsprojekt är inte att hitta på vår egen mening utan att söka Guds vilja och allt bättre försöka omfamna och förverkliga den i våra liv. Bara när vi finner den av Gud uttänkta platsen i hans stora drama, helt unik för var och en av oss, skapad för oss men inte av oss, kan vi leva med mening.

Att växa in i Guds plan och mening går i många fall emot, eller bortom, våra åsikter, känslor, impulser, självdefinierade identiteter och världsliga värderingar som vi tagit in. Det kan vara smärtsamt. Och Jesus förbereder ju oss på att bära våra kors. Men därför lämnar han oss inte utan hjälp. Tvärtom ger han den bästa hjälpen – sig själv, nåden, främst genom de sju sakrament han inrättat och gett Kyrkan att förvalta.

Som det stora reformkonciliet i Trient slår fast, inte bara bindande för varje katolik att tro utan framförallt en stor tröst: Gud ger alltid tillräckligt med nåd, för kraft och riktning av vår vilja för att kunna göra Guds vilja. Frågan är om vi vill ta emot den nåden. En bra hjälp att alltmer öppna sig för det är att varje morgon be en s k överlåtelsebön, som finns i olika versioner i olika katolska bönböcker men vars poäng är att överlämna sig själv, alla delar av sig själv och konkret sin dag, till Guds vilja. Det är att ”bevara” det gudomliga ordet, så som Jungfru Maria mer än någon annan människa lär oss att göra.

Jesus gör i evangeliet bevarandet av hans ord till kriteriet på att älska honom, den verkligt existerande Jesus. Och han förebådar Pingstens under, där den Helige Andes fullständiga gåvor ges till apostlarna och därmed till Kyrkan, genom att referera till ”Hjälparen”, som ska ”lära er allt” och ”påminna er om allt jag har sagt er”.

Apostlarna är de ”grundstenar” som bär upp det nya Jerusalem, den fullkomnade och segrande Kyrkan i himlen, i visionen i vår andra läsning ur Uppenbarelseboken. För den kämpande Kyrkan i tiden är apostlarna de första biskoparna som Jesus formar till det kyrkliga Läroämbetet. Genom förbindelsen med Petrus och hans efterträdare, påvarna, ska detta ämbetes ämbetsbärare, i alla tider, förbli i kontinuitet med, och förankring i, apostlarnas tro och lära. Då kan Anden på ett särskilt sätt leda ämbetet att värna trons kärna och integritet, också i nya frågor som uppkommer med tiden.

Vi fick det första exemplet på det i första läsningen ur Apostlagärningarna, som beskrev Kyrkans allra första koncilium, som brukar kallas ”Apostlakonciliet” och hölls i Jerusalem år 49, knappt 20 år efter Jesus himmelsfärd. Uppgiften var, som vi hörde, att formulera den sanna trons svar på den då, genom missionen till hedningarna väckta, stridsfrågan, om man innan dopet först behövde bli jude och följa den judiska rituella lagen, med bl a regler för mat, sabbat och omskärelse.

Som vi hörde förklarar konciliet att ”[d]en Helige Ande och vi har beslutat” att så inte skulle vara fallet. Detta beslut, tillsammans med besluten vid koncilierna i Nicaea, Konstantinopel och Chalcedon 300 år senare om Jesus gudomliga natur, var avgörande för att vi idag kan vara kristna. Med den Helige Andes hjälp. Vid vart och ett av Kyrkans hittills 21 koncilier, stora kyrkomöten, har någon aspekt av tron förtydligats. Aldrig taget ur luften eller baserat på individers eller gruppers subjektiva tyckanden. Aldrig i konflikt med tidigare koncilier – hur skulle Anden kunna vara i konflikt med sig själv? Utan i ett solitt bygge av stärkta insikter i samma, oföränderliga apostoliska tro. Det är vad som utgör den Heliga Traditionen, som just därför auktoritativt vittnar om Guds uppenbarelse, på samma nivå som Bibeln, som Traditionen också uttolkar. Så blir Kyrkans ord, precis som Bibelns ord, Guds ord. Detta är en särpräglande och nödvändig del av en katolsk tro, fördjupad och förklarad av Andra Vatikankonciliet.

Den Helige Ande ger alltså inte varje troende en individuell kompetens att själv bestämma vilka kristna dogmer man ska tro på. Den felaktiga föreställningen har ju tvärtom lett till splittringar i, och utbrytningar från, Kristi Kyrka, vilka sammantaget dessvärre försvagat den kristna tron. Istället är Jesus löfte om Anden i kontexten av dagens evangelium, ett löfte om att Kyrkans Läroämbete alltid håller fast vid apostlarnas mottagande av, och uppfattning om, Kristus som de ju mötte uppstånden, som den som levde, dog och uppstod för vår frälsning. I varje tid, givet de utmaningar som finns, men aldrig i konflikt med lära som redan förklarats vara uppenbarad av Gud.

Läroämbetet kan m a o aldrig, lika lite som enskilda eller grupper av troende, ändra på Kyrkans troslära. Utmärkande för en katolik är därför tron att Katolska kyrkan aldrig kan ta fel i fråga om tro och moral, även om vi som finns i henne, lekmän och vigda tjänare, själva ofta tar fel i våra enskilda omdömen och handlingar. Därför kan och ska vi lyssna på och följa vidga tjänare, präster och biskopar, som oaktat personliga brister och åsikter förkunnar vad Kyrkan alltid trott och lärt; inte dem som förkunnar egna idéer. Om vi, främst genom regelbunden bikt, får andlig kraft att motverka arvsyndens läggning att göra oss själva till måttstock för sanning och godhet, kommer vi också att, 2000 år senare, ”bevara” Jesus ord.

Bara när vi bevarar Jesus ord får vi del av hans frid. Konflikter och disharmoni i Kyrkan uppstår därför så fort någon eller några istället vill ändra, komplettera och förvrida Jesus ord.

Den helige påven Johannes Paulus II talade om de katolska och ortodoxa kyrkorna som Kristi Kyrkas båda lungor. Men djävulen vet precis vilket tanke-virus försämrar andningen i vardera; förskingrar Jesus ord och försvagar trons förmåga att föra till evigt liv. I den östliga lungan är det nationalismen, i överbrutal manifestation nu senast i rysk-ortodoxa ledares groteska välsignelse av Rysslands krig i Ukraina. Men i den västliga lungan heter viruset liberalism, individualism, dvs en lågmält stegrande frestelse att reducera uppenbarelsens försanthållanden till åsikter, göra Gud till en spegelbild av just mina och strunta i sådan tro och praxis som går emot individuella känslor och viljor. Symptomen på dessa är förstås helt olika, med effekter på olika plan, men i varje lunga försämras Kyrkans syretillförsel. Mot båda virusstammarna är bevarandet av Jesus ord det enda vaccinet.

Att göra det, bevara Jesus ord – även de ibland svåra och utmanande, även de som går emot mina åsikter, de som gör mig omöjlig bland andra – ger andlig tröst i hoppet att en dag få dela uppståndelsens glädje med Kristus. Han som är jämlik med Fadern i sin gudomlighet, men mindre än Fadern i sin mänsklighet, för att också vi ska kunna dras in i hans eviga gemenskap med Fadern i Helig Ande. Där vi, som vår responsoriepsalm uttryckte det, oaktat alla svårigheter här, kommer att ”jubla av glädje”. Amen.

Post a comment