ASKONSDAGEN 2020 – S:TA EUGENIA

Uteliggaren Klaus

Jag mötte Klaus för en vecka sedan, en (före detta) uteliggare som guidade oss, en grupp jesuiter, på en alternativ stadsvandring genom Nürnberg. Han visade oss ställen där uteliggare brukar samlas, där de lever, sover …, institutioner som stöttar dem, och han berättade inte minst vilka de är som hamnar på gatan.

Innan han levde på gatan i tio års tid var han stenläggare. Han berättade att han jobbade nio timmar om dagen på jobbet. Men eftersom han var girig ville han göra ett extraknäck och arbetade svart några timmar till. Sedan tyckte han för mycket om sprit. Hans största fel var, så sade han, att han för sent sökte hjälp. Han berättade inte för någon om sitt problem utan bara fortsatte tills han en vacker dag bröt ihop. Inälvorna fungerade inte längre riktigt. Han kunde inte fortsätta med sitt tunga arbete. Det som följde var en strid mellan försäkringskassan som inte ville förtidspensionera honom då han var i arbetsför ålder, och arbetsförmedlingen som uttryckte att han måste sjukpensioneras eftersom han var för sliten.

Klaus hade sparat lite pengar och struntade i striden som drog ut på tiden. Han hörde inte längre av sig till myndigheterna, söp upp sina sista pengar med sina vänner som försvann när pengarna tog slut. Han kunde inte längre betala hyran och beslöt sig för att leva på gatan. Det var kul, tänkte han till en början. Och lite pengar fanns kvar då han hade sålt allt i sin lägenhet som säljas kunde. Men när också det var slut kände han vad det betydde att leva på gatan.

Hur kom han ut ur den situationen igen? Först, påpekade han, har han måst erkänna sitt eget ansvar för situationen. »Jag erkände att det framför allt var mitt fel. Jag har fattat fel beslut i mitt liv.« Han skyllde inte längre på andra, bristande strukturer, dåligt fungerande myndigheter eller andra omständigheter. Nej, det var till största delen han själv som försatt sig i denna situation. Det var en avgörande insikt. Den andra var att han inte vågade anförtro sig åt någon, inte sökte hjälp när han gled allt längre ner i spriten. Han var för stolt, sade han upprepade gånger. Stolthet och girighet utpekade han som huvudskälen för sitt fall.

Uteliggare är ofta nerbrutna, sade han. De har inget självförtroende längre, är föraktade och skäms ofta själva över det liv de lever. Hur kom han upp igen? Klaus bestämde sig för att panta. Han hittade ett ställe i en park där många brukade festa och samlade upp pantflaskorna efter deras kalas. Dag ut och dag in satt han på sin bänk och bevakade sitt revir. Ju längre han satt där desto mer kontakt fick han: med människor som han bad om deras flaska, med andra som stannade framför honom och frågade varför han satt där hela dagen. Så småningom fick han bekanta. En frågade Klaus om han inte kunde iordningställa hans trädgård. Det ville Klaus. Självförtroendet växte ju oftare han fick göra något meningsfullt. Ekonomin började sakteligen bli bättre. Klaus historia på gatan slutade med att en välbärgad kvinna erbjöd honom en etta. Han fick betala när han hade råd, sa hon. Och nu engagerar han sig för dem som fortfarande lever på gatan.

Varför berättar jag så utförligt om en före detta uteliggare på askonsdagen? Jag tror Klaus öde kan visa oss vägen in i fastan, en tid av insikt, omvändelse och bot, en väg som leder till påsk och det liv Gud skänker oss genom Kristus.

När askan läggs på våra pannor påminns vi om att vi är stoft, förgängliga, svaga. Uteliggaren Klaus är kanske ett extremt exempel, men vi har väl alla erfarit hur ödesdiger en blandning av högmod, girighet eller helt enkelt bristande uppmärksamhet kan bli. Hur vi kör mot alla rödljus och tror oss ha råd med det eftersom våra moraliska resurser är tillräckligt starka. Vi är mästare i att bedra oss själva. Därför är det så viktigt med verklighetssinne och självkännedom. Kännedom om våra svaga punkter, de starkaste frestelserna. Och frestade blir vi alla så att vi med jämna mellanrum också faller.

Men just fallet får inte sista ordet. Det visar också Klaus öde. Hans liv är en berättelse om hopp. Han låg längst nere och kom upp igen eftersom han tog tag i den utsträckta handen. Någonting hade funnits kvar i honom, en gnista som inte slocknat under dessa tio år på gatan. Denna gnista finns i oss alla. Det är den Gud anknyter till när han kallar oss till omvändelse. En väg till att återfå sin frihet, en väg till livet, till Kristi påsk, en väg som redan här på jorden kan återspeglas.

Fastan är en tid då kyrkan inbjuder oss att konfronteras med dem vi är och att ta vara på den hjälp kyrkan kan ge, först och främst försoningens sakrament, men också bön, fasta och goda gärningar. Gud ger inte upp den människa som vänder sig till honom och vill göra upp med sitt liv. Han bara väntar för att överösa oss med sina gåvor. Ta vara på dem!

Dominik Terstriep S.J.