Andra Påsksöndagen – Den Gudomliga barmhärtigheten

ANDRA PÅSKSÖNDAGEN (A)

Apg 2:42-47; (Ps 118:2-4, 13-15,22-24); 1 Pet 1:3-9; Joh 20:19-31

 

DEN GUDOMLIGA BARMHÄRTIGHETEN

 

Kära bröder och systrar i Kristus

Kyrkan firar idag den Gudomliga barmhärtighetens söndag. Guds skapande kärlek och barmhärtighet till var och en av oss är utan gräns. I Gud är allting Ett. Hans vetande och skapande är ett och detsamma. Likaså Hans kärlek och barmhärtighet. Och det första tecknet på att Gud älskar var och av oss är att vi finns.

Denna kärlek och barmhärtighet står därför inte heller i motsats till Hans rättvisa. Ibland kan ju Guds försonande och barmhärtiga kärlek tyckas leda till att Hans ”rättvisa” blir satt på undantag. Om allt är barmhärtighet, hur blir det då med Hans rättvisa? Skall Gud inte straffa de onda?

På det skulle jag svara att Gud är ”rättvis” i den meningen att Han vill ”visa-oss-rätt”. Gud straffar ingen. Synden straffar sig själv. Detta eftersom Gud inte ger sig till någon för Honom främmande vilja. Gud vill det Goda för var och en av oss. Och därför skall vi be, ”Ske Din vilja”.

Guds rättvisa och Hans barmhärtighet är två sidor av samma mynt. Gud återupprättar ännu underbarare än Han skapar. Och när vi faller visar Han oss sin barmhärtighet genom att ta oss vid handen för att resa oss upp igen. Gud står på vår sida. Vi har all anledning att vara tacksamma!

Men hur barmhärtiga är vi noga räknat mot oss själva? Det tycks mig vara en viktigare frågeställning. Ibland verkar det som att vi lever i tron att vi får efter förtjänst. Att nåden och Guds barmhärtighet på något sätt först måste förtjänas. Ändå är allting Guds fria gåva till oss. År 1545 skrev Ignatius av Loyola ett brev till sin medbroder Franciskus av Borja:

”Människan ställer inte endast upp hinder innan hon tagit emot nåd, gåvor och behag från den Helige Ande. Till och med efter att hon tagit emot dem lyckas hon distraheras av tankegångar av ringa betydelse, utan en aning om hur så mycket himmelskt gott skall omhändertas.

Allt är m.a.o. gåva! Gud översköljer oss med sina gåvor i varje ögonblick. Ändå konstaterar Ignatius att vi allt som oftast ställer upp hinder för att ta emot alla de gåvor som Gud vill ge oss. Det låter paradoxalt. Varför skulle vi vägra att ta emot Hans gåvor? Svaret är att vi medvetet och fritt kan välja något ändligt gott istället för det allomfattande Goda, som är Gud själv. Detta i ett försök att göra oss själva till det yttersta målet för allting och därmed missa Guds mening med våra liv.

Trots att Ignatius konstaterar att vi lägger hinder i vägen för Guds verk med oss, leder detta inte till att han tappar modet. Tvärtom: han fortsätter…

”för min del [är jag] övertygad om att hela jag är ett hinder, såväl före som efter. Jag märker att detta ger mig större tillfredsställelse och andlig glädje i vår Herre, eftersom jag inte kan tillskriva mig själv någonting överhuvudtaget som förefaller gott.”

Ignatius, ett katolskt helgon, erfar alltså att hela han är ett hinder! Och det skänker honom tillfredsställelse och andlig glädje. Varför frågar vi oss?

Därför att det avgörande för honom och därmed för oss är, att allting är GUDS VERK; ”… av nåd är ni frälsta genom tron, inte av er själva, Guds gåva är det.”, skriver Paulus i Efesierbrevet.

Att vara hård mot sig själv leder inte till Målet. Snarare tvärtom. Det kan utmynna i en sublim form av självcentrering, som endast leder till en obarmhärtig legalism och moralism. Den kristna uppenbarelsen handlar inte om regler och bud. Det rätta handlandet följer utifrån vad vi ÄR. Och vad är vi då? Genom dopet är vi inlemmade i Kristi kropp! Vårt handlande skall komma från vad vi är. Kristi kropp!

Den kristna uppenbarelsen handlar därför långt mycket mer om urskiljning än om laguppfyllelse. Enligt en lång tradition i Katolska kyrkan går man till samvetet och därmed till förnuftet för att finna vad som är rätt och fel. Budorden är endast illustrationer av det som vi kan komma till insikt om genom vårt förnuft. Israels folk behövde inte budorden för att veta att det är fel att stjäla! Det visste de redan innan! Dessutom kan någonting vara synd även om det inte är förbjudet.

Låt oss istället be om nåden att öppna oss för GUDS VILJA. Låt oss be om urskiljningens gåva… uppmärksamhetens och ödmjukhetens gåva… gåvan att öppna sig för Hans verk med och i oss, och så bli den person som den Treenige Guden har bestämt oss till att bli, redan före världens skapelse. Jag avslutar med en text av Ignatius:

 ”Få människor anar vad Gud kunde göra av dem,

om de utan förbehåll ville överlämna sig åt nådens ledning;

om de tog avstånd från sig själva

och helt överlämnade sig åt den gudomlige Mästaren,

så att han kunde forma deras själar mellan sina händer.”

Låt dessa ord… även bli vårt hjärtas innersta bön… kära bröder och systrar i Kristus!

 

AMEN

Skriv en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Translate »