Pater Mikael Schink S.J.
Predikan för den 31:e söndagen under året (årgång B)
2021-10-31, S:ta Eugenia katolska församling
5 Mos 6:2–6, Heb 7:23–28, Mark 12:28b–34

+ Kära bröder och systrar i Kristus,

Herren säger i dagens evangelium att vi ska älska Gud med hela vår person, dvs. det ska inte finnas någonting i vårt liv som inte är inriktat på kärleken till Gud. Det betyder att allt annat måste komma inte bara på andra plats, utan att alla världsliga bestyr, nöjen och glädjeämnen inte ens får jämföras med kärleken till Gud.

I en så materialistisk värld som det västerländska samhället runtomkring oss kan vi knappt ens föreställa oss hur detta bud skulle kunna uppfyllas. Att som vissa helgon bokstavligen lämna allt för att leva i en grotta i skogen är någonting de allra flesta av oss skulle avfärda som omöjligt i en värld med elektricitet, internet och offentlig sjukvård.

Det finns därför en frestelse att säga att vi kan älska Gud helt och hållet utan att försaka något av alla de materiella fördelar som vårt värld erbjuder. Man säger att man kan älska Gud genom sina ägodelar, genom sina vänner och sin familj, genom sitt arbete, även om alla dessa ting slukar så mycket tid att vi knappt ens hinner med de böner vi föresatt oss att be till Gud under dagen.

Men det är i viss mån riktigt att man kan älska Gud genom skapade ting. Det klassiska exemplet som ofta tas upp av kyrkofäderna och teologerna är Abraham, som både var gift och rik men som trots sin rikedom ändå räknas som ett helgon och en profet. Men här måste vi komma ihåg att även om Abraham var en välbärgad man med sin tids mått, så var han också villig att avstå från allt han hade för Gud. Det visar sig inte bara i hans kallelse utan framför allt i det att han var villig att offra sin egen son – det som han älskade mest av allt var han villig att skänka Gud. Kanske är det därför som denna berättelse är så provocerande – på grund av vår bundenhet vid värdsliga ting.

Det finns naturligtvis också den motsatta situationen – personer som utför stordåd för Guds skull, för andra människors skull eller för andra ädla ideal – men de gör det utan kärlek. Som Aposteln Paulus säger är de ingenting annat än ekande brons. En ljum kristen kan bära ett stort kors utan någon förtjänst alls inför Gud, just för att han inte har kärleken. I själva verket kanske han gör det av fåfänga eller högfärd. Endast genom kärleken kan vi förtjäna det eviga livet. På så sätt förtjänade den heliga jungfrun mer än alla världens martyrer genom de enklaste vardagliga sysslorna – just för att hennes själ överflödade av kärlek till Gud. På ett liknande sätt var de enklaste vardagliga sysslorna som vår Herre utförde i Josefs verkstad mer värda än någon av martyrernas lidande. Därför säger också den Helige Thomas av Aquino att en endaste droppe av Herrens blod hade varit tillräckligt för världens frälsning.

Men ändå gjorde Gud genom sin son mycket mer än så. I dagens andra läsning ur Hebréerbrevet står det att Jesus offrade sig själv som överstepräst en gång för alla. Trots att han inte behövde, offrade sig alltså Herren på korset för våra synders skull. Trots att Gud inte behövde utge sin son för våra synders skull – han hade kunnat förlåta oss utan något offer – ändå gav han sin Son i döden för vår skull.

Jesus är därför den som i sanning uppfyller det gammaltestamentliga kärleksbudet. Han är den som älskade Gud av hela sitt hjärta, av hela sin själ, av hela sitt förstånd och av hela sin kraft, och sin nästa som sig själv – i och med att han gav sig själv för vår skull med den största kärleken. Men han uppfyller inte bara kärleksbudet utan på så sätt uppfyller han hela lagen, eftersom syftet med lagen är människans helgelse. Syftet med lagen är att vi ska återfå nåden som vi förlorade när Adam och Eva syndade. Men genom sitt lidande och död manifesterar Jesus sin oändliga kärlek för Gud och uppfyller så alla lagens bud.

Vi kan i detta sammanhang också meditera över att moraliska lagen därmed inte avskaffas, utan den har uppfyllts. Ett alltför vanligt missförstånd är att kärleken står emot lagen. Hur skulle det kunna vara fallet när Jesus just säger att kärlek-budet är det första budet? På så sätt är kärleken inte bara en del av lagen utan själva kärnan i lagen.

På ett liknande sätt kan man ibland höra den absurda devisen att all kärlek är bra kärlek eller att för den som älskar finns det inga regler. Men det finns ju oordnad kärlek, till exempel en överdriven kärlek till sig själv. Det var ju däri som den första synden bestod, nämligen att Adam och Eva älska sig själva mer än Gud. Kärleken måste vara rätt ordnad och måste därför vara i enlighet med kyrkans tro och morallära. Om vi går emot kyrkans regler kan vi vara säkra på att vi inte går åt rätt håll. Det är den första regeln när det handlar om andlig urskiljning: att det jag gör måste vara inom ramen för kyrkans tro och morallära.

Låt oss så vända oss till Gud och be att han fyller oss med sin Helige Ande, med kärlekens Ande, så att vi kan följa Herren Jesus Kristus och bli mer lika honom, inte bara genom att fyllas med andlig kärlek utan också genom att följa honom och i försakelsens väg, som också är fullkomlighetens väg, och så bära fram hela vårt liv till Gud som ett välbehagligt offer tillsammans med honom, den evige översteprästen. + Amen.