31:a sön, 5 nov 2017

Pater THOMAS IDERGARD SJ

Predikan för 31:a söndagen under året

2017-11-05

Årgång A: Mal 1:14b-2:2b, 8-10; Ps 131; 1 Thess 2:7b-9, 13; Matt 23:1-12

S:t Eugenia katolska kyrka, Stockholm

 

Kära systrar och bröder i Kristus,

Vad är egentligen helighet, dvs att leva i en särskild närhet till Gud? Om det handlade striden mellan Jesus och fariséerna på Bibelns tid. En strid som fortsätter idag. Fariséerna var ett populärt religiöst parti som ville slå vakt om den kollektiva helighet som förbundet med Gud gav det judiska folket. Frälsning kom av att de egna handlingarna stämde överens med Israels moraliska, ceremoniella och liturgiska lagar.

Jesus motsatta hållning kan man bara rätt förstå om man förstår hans självanspråk. Han var Gud, inkarnerad som människa. Abrahams, Isaks och Jakobs Gud som genom Mose ingick ett förbund med Israels folk för att det skulle vittna om honom för världen. Jesus fullkomnade den profetiska traditionen från bl a profeten Malaki, som vi hörde i vår första läsning: Israels ceremoniella och liturgiska lagar, t ex om rituell renhet och offer, hade ett instrumentellt syfte, som blev uppfyllt genom Guds egen ankomst till världen i det judiska folket för att utsträcka förbundet till alla folk och bana väg för allas personliga helighet. Allt Jesus gjorde och sade handlade om att visa att han är Guds ord, Guds lag. Den som verkligen levde Israels lagar genom tro, kunde förstå det. Allt var nämligen förutsagt.

Malakis ilska över korruptionen i sin tids prästerskap, och Jesus konflikter med fariséerna, rörde ytterst samma fråga: ska religiösa och moraliska handlingar bedömas utifrån att de uppfyller ett antal formella kriterier för helighet, eller om de är uttryck för att den handlande personen är helig?

Ett vanligt missförstånd är att Jesus inte vill ha några regler. Men tvärtom så skärper han den mosaiska lagens moraliska regler, som ju uttrycker vad som är naturligt giltigt för alla människor, och höjer ribban – se bara på Bergspredikan: ”ni har hört det blev sagt… men jag säger er…”. Och i dagens evangelium uppmanar Jesus ju faktiskt sina åhörare att lyssna på fariséernas undervisning och göra efter den, och inte ta efter fariséernas egna beteende. Men till skillnad från fariséerna kan Jesus erbjuda hjälp att leva efter Guds bud; hjälp att bära bördorna, också de tunga, att sikta på att hoppa över ribban och att ta ny sats och hoppa igen varje gång man misslyckas. Den hjälpen är han själv: Guds barmhärtighets ansikte; sanningen som uppenbarar synden och befriar oss från den genom att gå i närkamp med den.

Vad Jesus gör, och vad aposteln Paulus och den tidiga Kyrkan sedan fullföljer, är att han relativiserar de judiska ceremoniella reglerna, dvs de yttre tecknen på helighet, och ersätter dem med sig själv. När Jesus säger att han är Herre över sabbaten säger han att han är vilan med Gud, dvs det sabbaten ytterst ville främja. Han säger inte att det är fel att ha en regel om en vilodag. Bara att han är dess mål. När Jesus instiftar eukaristins sakrament från den sista måltiden till sitt sista andetag på korset säger han att det är han som är templet, offret och prästen som försonar oss med Gud, dvs den sanna liturgin, det som hela den gamla judiska tempelkulten pekade fram emot; det som öppnar vägen från döden till evigt liv med Gud. Jesus säger alltså inte att det är onödigt med liturgi; men att han är dess mål och medel.

Bud och regler om goda gärningar, liturgi och ceremonier finns alltså för ett enda syfte: att lära oss älska det Jesus Kristus älskar, att tillåta honom förändra oss och göra oss mer heliga så att han blir synlig genom oss; så att han kan trösta, förlåta och ge hopp genom oss; så att ”Guds ord … visar sin kraft” genom oss, som aposteln Paulus sammanfattade det i vår andra läsning från Första Thessalonikerbrevet. Både för att vittna för andra och fortsätta påverka vår person, eftersom vi inte bara gör det vi är utan också blir det vi gör: tjänare av varandra som Jesus beskrev det i dagens evangelium. Därför kan vi absolut kalla personer för lärare och fader, också i andligt hänseende – för det görs på andra ställen i Nya Testamentet – så länge det speglar och främjar tron på Jesus Kristus, i ord och handling, så som han överlämnade den till apostlarna och Kyrkan.

Antikens fariséer bemötte nu Jesus med svaret: ”Vi behöver inte dig för vår frälsning. Vi behöver inte förändras. Vi vill inte tjäna. Det räcker med oss själva och det vi gör.” Och vår tids fariseism säger faktiskt samma sak: ”Vi behöver ingen Jesus, annat än på sin höjd som omgjord new-ageig fredsprofet som var lite missförstådd för att han pratade kärlek. Vi behöver absolut inte förändras. Vi tjänar inte, vi vill ha. Vår vilja, våra känslor och våra impulser – det är vad som gäller.”

I olika grad finns detta svar inte bara i en sekularistisk kultur utan också i oss som troende. En rädsla för att verkligen göra Gud till måttstock för varje del av vårt liv och släppa vår bindning till allt annat, inklusive det egna jaget.

Det som är farisén i oss vill inte förändras. Han följer sin grupps regler. Så skapar han subjektivt en gud som välsignar allt han gör och bekräftar att han har rätt. Den som kritiserar ses som apart men problematisk: ”bråkmakare”, sade den antika farisén om Jesus och hans lärjungar; ”irrelevant”, ”krävande”, ”intolerant” och ”omodern”, säger farisén i vår tid om Kristus och hans Kyrka. Så motsätter sig farisén, då och nu, den verkliga heligheten.

Det bästa sättet att mota farisén i mig är att låta Jesus göra det. Att be om hans hjälp att bli bättre på att som han se och göra Guds vilja. Att dagligen rannsaka mitt samvete om hur väl det jag tror märks i det jag gör, och omvänt, hur väl det jag gör bygger upp det jag tror. Att be om förlåtelse, till andra och till Gud, och att gå i bikt och göra bot och så fysiskt erfara Guds förlåtelses kraft och verkan. Att själv förlåta, sig själv och andra. Att lyssna på Kristus röst i Kyrkan och dess läroämbete, som talar för honom i alla tider och försöka förstå – kanske i synnerhet i sådant som rör det jag instinktivt har svårt att hålla med om. Att med ett knäfall inför hans närvaro låta mitt kroppsliga uttryck främja min själsliga inställning, som i nästa steg får märkas i det jag säger och gör. Så att signaturmelodin för mitt liv kan bli den lilla, men samtidigt oändligt stora, bönen: Herre, låt mig finna vila hos dig. Amen.

Post a comment

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Translate »