Förmodligen har vi alla upplevt det någon gång: vi har blivit informerade om någonting, men informationen har inte sjunkit in. Trots att vi vet något, är vi inte övertygade eller har svårt att tro och att ta till oss det hörda. I en liknande situation befann sig lärjungarna då. Egentligen var de tillräckligt informerade om uppståndelsen, de hade till och med personliga erfarenheter av den uppståndne. Lärjungarna på väg till Emmaus hade mött Herren, lyssnat till hans ord, ätit tillsammans med honom. Deras ögon öppnades när han bröt brödet med dem. Erfarenheten var så stark att det de upplevt måste förmedlas med detsamma; det tålde inget uppskov. De vände på klacken och återvände till Jerusalem för att berätta att det var sant: Jesus lever. Ändå verkade detta inte räcka. Gång på gång visade sig den uppståndne utan att kunna skingra tvivel, osäkerhet och tveksamhet.

Det som vi idag rutinmässigt kallar uppståndelsen var då – och är det kanske också ofta idag – för främmande. Uppståndelsen saknar jämförelsepunkter hur mycket teologer och andliga mästare under historiens gång än har försökt att visa på analogier. Årstiderna med våren som påskens tid duger inte riktigt. Visst spirar livet igen efter vinterns död, men det kommer att dö igen när det blir höst. Årstiderna är cykliska, död och liv löser av varandra. Men med uppståndelsen är det ju annorlunda. Kristi uppståndelse har brutit detta kretslopp. Efter det att Jesus har uppväckts till liv igen, kommer han inte mer att dö, utan han lever evigt. Och vi ska leva evigt med honom – detta är det stora kristna löftet.

Men vi kanske inte kommer ifrån att uppståndelsen förblir något främmande som inte går ihop med vår vardagslogik. Ibland undrar jag dock: Varför inte? Det är så mycket som inte gör det som t.ex. ett möte jag hade med en döende kvinna. Hon var cancersjuk, avmagrad och bara en skugga av sig själv. Hon skulle ha haft all anledning till att klaga eller förtvivla. Men hon sade: »Visst är jag rädd för att dö och för det som kommer därefter, men Gud tar hand om mig.«

Evangeliet påminner mig om en föreläsning jag hörde under mina studieår i Rom. Det var kristologi, och vi hade kommit till uppståndelsen. Professorn (Gerald O’Collins) hade skrivit en artikel med den utmanande rubriken Did Jesus eat the fish? – Åt Jesus fisken? Alla studenter smålog när de läste rubriken. Jag minns inte riktigt vad professorn sade, men har med åren allt mer insett hur viktig denna episod i evangeliet är. Att Jesus ber om en fisk och äter den inför sina lärjungars åsyn, är en symbolhandling som vill visa något väsentligt. Han är verkligen uppstånden, inte någon vålnad. Han har en kropp som visserligen är förändrad, samtidigt som den har en nära förbindelse med hans kropp före uppståndelsen. Såren är synliga, och det är dem han gång på gång visar för de sina för att de ska känna igen honom. Ändå är det något främmande över honom. Just denna förbindelse av det förtrogna (såren) och en okänd skepnad av hans kropp sammanfattar det speciella med uppståndelsen så väl.

Men huvudpoängen med att Jesus äter fisken, är att uppståndelsen också gäller kroppen. Det är inte bara själen som ska räddas. Det skulle mot bakgrund av antikens filosofi inte ha varit något märkvärdigt. Att själarna är eviga och inte dör, var en tanke många filosofer var eniga om. Men att den materiella verkligheten, närmare bestämt kroppen, ska leva, att det skapade och materiella har en framtid i Gud, det var oerhört, ja skandalöst. Paulus erfor det när han talade på Areopagen i Athen. Hans nyfikna åhörare följde resonemanget så länge han framförde filosofiska tankar om den okände guden, skapelsen, gudssökandet, människans släktskap med Gud o.s.v. Men när talet kom till uppståndelsen gav de sig av eller ursäktade sig: »Om detta ska vi höra dig tala någon annan gång« (jfr Apg 17:22-34).

Kroppen och själen hör ihop och blir med döden våldsamt skilda från varandra. Men de som hör samman ska förenas igen. Det kan inte vi själva åstadkomma. Vi kan visserligen skilja kropp och själ från varandra, alltså döda kroppen. Vår makt visar sig tyvärr alldeles för ofta i förstörelse. Men att bygga upp eller nyskapa förmår vi inte själva. Det kan bara den som är livets upphovsman. Jesu fiskätande påminner alltså om uppståndelsens ofrånkomliga kroppsliga dimension. Livet, också det eviga livet, gemenskap med Gud, kristen tillvaro överlag går alltid kroppens väg och kan inte tänkas utan kroppen. Tänk på inkarnationen! Guds människoblivande visar sig också i uppståndelsen. Och med det sagt ligger bollen nu hos oss. Hur kan vår tro bli kött, alltså bli konkret?

Blaise Pascal, en fransk matematiker och filosof från 1600-talet, gjorde denna erfarenhet av den levande Guden som är en historiens Gud. Pascal var ett matematiskt geni. Han, som sedan 18-års ålder aldrig var utan smärta, sökte Gud, samtidigt som han inte fann honom. Natten till den 24 november 1654 gick han igenom den viktigaste natten i sitt liv. Den natt då han mötte historiens Gud var den viktigaste i hela hans liv. Han skrev ner sin erfarenhet och insikt på en lapp som han sydde in i sin rock; när han dött upptäckte man detta dokument. Han ville alltid bära med sig minnet. Lappen börjar så här: »Nådens år 1654. Eld. Abrahams Gud, Isaks Gud, Jakobs Gud. Inte filosofernas och de lärdas Gud. Visshet. Visshet. Känsla. Glädje, frid. Jesu Kristi Gud …«

Vad erfor han? Vad eller rättare sagt vem visade sig för honom? Den brinnande buskens Gud, exodus-Guden som befriar och har visat hurdan han är i Jesus Kristus. Pascal upptäckte Den som ger liv, värme och ljus utan att förtära människan. Guden som kallat Abraham, Isak och Jakob – och otaliga andra människor. Den Gud som binder sig till människan och längtar efter hennes samverkan. Gud är trofast och den som är med sitt folk på historiens vägar. Raderna vittnar om en Gud som inte står likgiltig eller distanserad inför sina skapade varelser och därför blir människa. Pascal blev överfallen av denna insikt som var mer än en intellektuell kunskap. Hela hans jag överväldigades av det han erfor. Ett genombrott bort från de kyliga resonemangens Gud som inte berör hjärtat utan bara sitter i tankarna. Han är inte heller den Gud som låter sig pressa in i beräkningar eller ett system. Pascal var en intellektuell som var mån om att visa trons förnuftighet. Inget fel med det, men han upplevde att en rent logisk Gud kanske intellektuellt kan överbevisa gudsförnekare. Men i längden är han kraftlös. Filosofernas Gud kan man inte tillbe, inte falla på knä framför honom, inte musicera eller dansa för. Han förblir en andens Gud som inte blir kroppslig – i slutändan inte relevant för mitt liv och obekymrad om min död.

Pascals lapp kallas mémorial, något han inte ville glömma och ständigt bära nära hjärtat. Om vi skrev ett sådant minneskort, vilken insikt skulle vi teckna ner på den? Något som vi aldrig vill glömma eller förlora. Vad skulle det vara?

Dominik Terstriep S.J.