28:e sön A, 15 okt 2017

Pater THOMAS IDERGARD SJ

Predikan för 28:e söndagen under året

2017-10-15

Årgång A: Jes 25:6-10a; Ps 23; Fil 4:12-14, 19-20; Matt 22:1-14

S:t Eriks katolska domkyrka, Stockholm

 

Kära systrar och bröder i Kristus,

Jesus liknelse om bröllopsfesten i dagens evangelium, verkar ganska obegriplig i dess symbolik och upprörande i dess våldsamhet. Det vi då ska komma ihåg är att alla symboler inte ska omtolkas till bokstavliga allegorier – den arge kungen säger t ex inget om humörväxlingar hos Gud. Istället är liknelsens form ett exempel på den teknik med retoriska överdrifter som Jesus ibland använder i sina tal. Detta för att åhörarna ska förstå att det han försöker beskriva om Gud och Guds rike, eller ”Himmelriket”, är skilt från allt det vi kan föreställa oss. I en värld fokuserad på annat än Gud vill de skaka om oss och få oss att verkligen spetsa våra öron: vad i hela fridens namn vill han säga?

Viktigast i liknelsen är kungens inbjudan. Det Jesus beskriver är precis som att ni och jag hade fått en personlig inbjudan från kung Carl Gustaf, direkt överlämnad av en budbärare, till kronprinsessan Victorias bröllop. Utan att vara bekanta med kungafamiljen eller röra oss ens i närheten av deras kretsar. Bara ett stort och oförtjänt ”välkommen”.

I vår första läsning från profeten Jesaja hörde vi just hur himmelriket, det eviga livet med Gud, ska förstås som ett fantastiskt gästabud. När människorna i Jesus liknelse sedan bryskt och brutalt avvisar inbjudan till festen är det en bild för hur ledarskapet i Guds utvalda förbundsfolk, Israel, först avvisar Guds återkommande inbjudningar genom Lagen och profeterna och slutligen avvisar Guds människoblivande i Jesus Kristus, som själv förkroppsligar och fullkomnar Lagen och profeterna, och Guds löfte att utsträcka sitt förbund till ”alla folk” så som Jesaja förutser.

Den förödelse som följer på avvisandet är den förstörelse av Jerusalem och templet som Jesus uttryckligt förutsäger längre fram i Matteusevangeliet. Genom sin död på korset blir Guds människoblivne son, Jesus Kristus, själv templet, mötesplatsen mellan Gud och människa – till vilket ”alla folk” i världen kallas för att bli det nya Israel, Kyrkan. Dvs det som i liknelsen sedan sker längs vägarna genom att alla förbipasserande bjuds in.

Det här illustrerar också vad som i katolsk teologi kallas den ”föregripande nåden”. Att Gud i sin skapelse och i oss som skapade varelser, bara genom att vi existerar trots att inget egentligen säger att vi måste existera, har lagt ner tillräckligt mycket av sig själv och sin oändliga kärlek för att vi ska kunna svara honom; och på så sätt öppna oss för den efterföljande eller frälsande nåden, den som Jesus Kristus skänker, genom ett liv i gemenskap med Gud redan här i tiden. Det liv där jag ”inte ens i den mörkaste dal” behöver frukta ”något ont”, som vi hörde dagens responsoriepsalm förtröstansfullt säga. Det liv som bär hoppet om det eviga livet, utan rädsla för döden, och som därför verkligen lever, oavsett vad som händer oss här.

Mannen på festen utan rätt klädsel, och att inbjudan längs vägarna samlade både ”onda och goda”, i liknelsen, påminner om betydelsen av vårt personliga svar på Guds inbjudan. Att vara döpt och tillhöra Kristus kyrka är ett första steg; att hörsamma inbjudan. De rätta kläderna för att kunna få vara på festen, dvs vårt mer djupgående svar, är sedan hur vi själva väljer att gestalta vårt andliga och moraliska liv. Låter jag mina relationer till Gud, mig själv och andra – både dem jag känner och dem jag inte känner men som behöver mig, min tid, min hjälp – vara en spegling av Jesus Kristus så som Kyrkan, som han gett i uppgift att göra honom närvarande i världen, visar genom sin lära och sina sakrament?

Kärleken, de goda gärningarna utan förväntan på att få något tillbaka, blir svaret på sanningen, Guds inbjudan genom Jesus Kristus. Och det handlar här om något som för de flesta av oss kan vara en process hela livet. Gud ger sig inte; inbjudan kommer på nytt utan vår egen förtjänst. Och festklädseln måste ständigt tvättas, strykas och lagas. Vi behöver göra Kristus till en måttstock som präglar alltmer av våra liv, till det enda som vi söker för dess egen skull. Därför behöver vi träna oss i att allt bättre se hur Gud vill mana och hjälpa oss till omvändelse.

Upplever jag kamper i mitt liv, där jag stillar min längtan efter Gud med sådant som inte är Gud, utan som är skapat och därmed förgängligt? Kan jag se att detta, även när det skulle bli destruktivt, i själva verket är en inbjudan från nåden, dvs till att söka Gud mer och på ett djupare plan, eftersom det bara är Gud som kan stilla vår längtan efter att gå ut ur oss själva, efter något som är ”mer” än det vi är och kan skaffa? Tar jag mig tid att i bönens form se med Guds blick på mitt liv för att bättre förstå var han har tilltalat mig och kallat mig till sig på ett nytt eller djupare sätt? Läser jag regelbundet Bibeln? Annan andlig litteratur? Låter jag mig inspireras av helgonens liv, de som gått före mig i kamp, känsla av otillräcklighet och upprättelse?

Använder jag de verktyg som Kyrkans sakrament erbjuder till att ta emot Guds nåd och låta den verka i mig? Hur ofta går jag t ex i bikt? Lägger jag ned samma tid och resurser på att städa i min själ som att städa hem och trädgård? Förstår jag att det fysiska mottagandet av Kristus själv i Eukaristin är något jag ska dela med andra genom att låta honom verka fysiskt i alla mina relationer? Ber jag om hans hjälp för det?

Den fest på Sions berg, dvs Jerusalem, som profeten Jesaja beskrev i första läsningen är också en direkt förutsägelse av den konkreta historiska händelse som skedde på samma berg drygt 500 år efter Jesaja och av de eviga verkningarna från denna händelse: Jesus död på korset var det som skulle ”utplåna döden för alltid” som Jesaja profeterar, eftersom döden i Jesus Kristus mötte Gud, som en gång för alla upphävde dess makt.

Därför är vi också med om exakt denna fest när vi nu strax firar den Heliga Eukaristin, i vilken Jesus död på korset och hans uppståndelse blir verkligt närvarande här och nu. Här är Sions berg. Här är gästabudet. Här torkas tårarna. Här utplånas döden, för alltid. Här börjar Guds rike, här bryter frälsningen in. Här möter vi, inte någon symbol, utan på riktigt Gud i Jesus Kristus som, för att tala med aposteln Paulus i vår andra läsning idag, ”med sin härliga rikedom” vill ”fylla alla” våra behov.

Post a comment

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Translate »