Att leva med begränsningar

Kära församling!

Så här under sommaren blir de flesta av oss mer medvetna än annars om all den skönhet som Gud har lagt ner i sin skapelse. Även om den svenska sommaren hittills har lämnat en hel del i övrigt att önska, så gläder vi oss ändå så här års på ett särskilt sätt över naturens skönhet – när gräset är grönt, växterna blommar och kvällarna är ljusa. Fast allt är förstås inte så som man skulle önska sig, lite smolk finns alltid i bägaren. Livet blir ju aldrig riktigt så som vi hade hoppats. Och dessutom verkar gräset retsamt nog alltid vara lite grönare hos grannen på andra sidan staketet. Hur kommer det sig, att det är så?

Det hör till det mänskliga livet att lära sig att leva med gränser och begränsningar av olika slag utan att förfalla till självmedömkan eller bitterhet. Men man behöver inte stanna bara vid det. Om man går vidare så kan man upptäcka att just våra erfarenheter av begränsningar av olika slag har någonting viktigt att säga oss. Just erfarenheten av att vara begränsad visar nämligen att vi bär på en längtan efter någonting mer och större än det som vi människor själva är kapabla att uppnå. I Sverige brukar det ju heta att  ”lagom är bäst”. Och i en del sammanhang så är det säkert en klok och bra devis, inte minst när man behöver hitta kompromisser som gör det möjligt för människor med olika uppfattningar att leva tillsammans. Men på ett mycket grundläggande plan i vårt liv så stämmer denna typiskt svenska devisen inte alls. För när det gäller vårt livs innehåll och mening, det som vi lever för och som också bidrar till vår identitet, då är det ändå en annan måttstock som gäller. Då är bara det bästa gott nog. Vi kan ju vara tillfreds med vårt liv bara om vi blir de personer som vi har skapats till att vara. Problemet är bara att ”det bästa” det är i allmänhet ingenting som vi kan uppå av egen kraft och det är sällan e någonting som man bara råkar springa på så där av en slump. Det är därför som vi går omkring med känslan av att vi aldrig bli riktigt mätta av det som vi får oss till livs i denna värld. Så länge vi är utlämnade åt oss själva vilar det ett stråk av tomhet över vårt liv som människor.

Bakom denna allmänmänskliga belägenhet döljer sig en hunger efter ett fullödigt liv. Kruxet är bara att ett sådant liv är någonting som vi människor inte kan ge oss själva. Det står helt enkelt inte i vår makt att skapa ett fullödigt liv. För att uppnå det måste vi vända oss till någon annan – till Kristus, han som skänker oss livets bröd från himlen. Han är den som kommit till vår värld och blivit en människa som vi, för att mätta vår längtan efter ett fullödigt liv som vi människor inte kan ge oss själva utan bara ta emot som en ren gåva

I evangeliet idag hör vi Johannes berätta om hur Jesus mättar en stor grupp människor med hjälp av några få bröd som lärjungarna tagit med sig. Lärjungarna ställer sina små, begränsade resurser till Jesu förfogande, och Han gör någonting oväntat och stort av dem. Men den gåva som Jesus ger åt människorna som samlats där vid Galileiska sjön är inte i första hand bröd i fysisk bemärkelse. Djupast sett är hans gåva ingenting mindre än han själv. Han ger sig själv åt dem. ”Jag är livets bröd. Den som kommer till mig skall aldrig hungra”, – säger Jesus till människorna vid Gennesarets sjö. Men hans löfte gäller också oss. Jesus inbjuder även oss att leva i gemenskap med honom. Han vill låta oss bli delaktiga av hans gudomliga liv. Och det är bara detta gudomliga liv som till slut kan fylla den tomhet och den hunger som vi människor bär på.

En person som ofta brukade betona att Gud vida övergår allt det goda och härliga som vi människor kan möta här i världen, var den helige Ignatius av Loyola. Hans liturgiska festdag infaller nu på fredag, den 31 juli. Ignatius tyckte om att beskriva Gud som “semper maior” – ”den som alltid är större”. När Ignatius grundade Jesuitorden så gjorde han det just för att främja Guds större ära. I själavården uppmanade Ignatius människorna att de skulle fråga sig själva vad det var som de verkligen längtade efter i sina liv – inte bara här och nu, utan ytterst och till syvende och sist. Meningen var att brottningen med den frågan skulle hjälpa dem att upptäcka att deras längtan bara kunde mättas av Gud, som är målet för människans längtan efter ett fullödigt liv.

Under historiens gång har Gud gång på gång inbjudit människan att leva i hans gemenskap och dela hans liv. Och det sker alltid med hjälp av synliga, påtagliga tecken. Under den långa vandringen genom öknen till det utlovade landet gav Gud manna till Israels folk. Mannat gavs åt folket under en begränsad tid för att de skulle överleva ökenvandringen. Varje morgon fick de ta emot mannat på nytt. Men mannat pekade i sin tur framåt mot det skulle komma i och med Jesus. Genom Honom har vi fått ett bröd som ger oss näring ända till tidens slut. Varje gång vi firar mässan får vi del av detta livets bröd i evkaristins sakrament, som är det påtagliga tecknet på Guds förblivande närvaro i vår mitt.

Evkaristin är brödet från himlen på vår vandring genom livet mot vårt mål hos Gud. Men liksom mannat i öknen förebådade det som skulle komma med Jesus, så är också evkaristin i sin tur återigen en förebild för det som vi ännu har att se fram emot. För också vi är fortfarande på vandring, och vårt mål är livets fullhet i Guds gemenskap. Detta liv i Guds gemenskap tar sin början redan här i tiden, när vi under vår vandring nu tar vi rast för att dela det bröd som Herren skänker oss. Det brödet ger oss en försmak av den himmelska festmåltiden, där vår längtan slutligen uppfylls, och vi mättas av att skåda Gud själv ansikte mot ansikte. Amen.

 

Sankta Eugenia, 26 juli 2015 – kl.11
(18:e söndagen under året B)

p. Ulf Jonsson S.J.

 

Skriv en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Translate »