13 SÖNDAG B-2021, S:TA EUGENIA, 28 JUNI
Mark 5:21-43
Två döttrar
Två kvinnor vars levnadshistorier korsar varandra. Båda är sjuka; den ena sedan tolv år, den andra är en tolvåring. Båda befinner sig i en utvägslös situation. Talet tolv leder tankarna till hela Israels folk, de tolv stammarna. Kvinnan som i tolv år har lidit av blödningar påminner om folkets lidande. Alla försök att bota henne har misslyckats. På grund av sin sjukdom har kvinnan förlorat allt: pengar, anseende, hälsa. Men hennes sjukdom är inte bara ett medicinskt problem, utan också ett kultiskt och religiöst problem. Blod, livets grundmaterial, är tabu. Beröringen med blod utesluter från kulten. Kvinnan var enligt judisk uppfattning oren och därmed utesluten ur gemenskapen. Egentligen borde hon inte ha fått beröra Jesus.
Hur reagerar Jesus? Han utsätter sig för människorna, drar sig inte tillbaka, är beredd att möta deras lidande. Jesus utsätter sig också för sina lärjungars oförståelse. Inga förebråelser, även om de inte förstår. Med sina handlingar visar han sitt anspråk att rädda alla. Talet tolv betyder helhet. Alla ska räddas och få ta emot livet.
Vill vi följa efter Kristus så är vi manade att ställa oss till hans förfogande för att han ska kunna bli synlig och berörbar genom oss. Det handlar om att utsätta sig för andras nöd, att inte fly, att bevara tron även i fruktansvärda situationer. Och dem vi utsätter oss för, är inte bara de ”interna”, inte bara församlingsmedlemmar eller katoliker; det är alla, var de än möter oss. Jesus vill med oss rädda alla.
Kvinnan med blödningarna måste ha varit förtvivlad. Därför törs hon göra något som egentligen är omöjligt. En sorts juridisk kalkyl, en balansgång. Den oberörbara som varken får beröras eller själv får beröra någon vill röra vid Jesus – dock bara hans mantels fåll. Det bedömer hon som det ytterst möjliga, något vid legalitetens utkant. Hon söker folkhopens skydd, närmar sig Jesus bakifrån och sträcker fram handen.
Hur reagerar Jesus? Han är inte den extatiske mirakelgöraren, utan någon som möter människan på riktigt. Mitt i hopen utspelar sig en förtrolig scen, när han lyssnar till hennes historia. Och ännu mer: Jesus är beredd att lyssna till hennes livs smärtpunkter. Jesus kallar henne ”min dotter”. Först med detta tilltal är helandet fullständigt. Kvinnan är inte bara kroppsligt botad, utan också religiöst. Dottern hör till folket.
Att båda kvinnorna botas beror väsentligen på tron, kvinnans tro och Jairos tro. Båda litar fullständigt på Jesu kraft. Miraklen som sker i mötet med Jesus har en dialogisk karaktär. Gud vill människans medverkan – hur liten den än är. Kvinnan grep i mantelns fåll, tecken på det lilla som vi får tag i genom tron. Även om tron är liten, även om Gud inte verkar så närvarande – det lilla som är där, är värdefullt och ska genomföras. Gör vi det så växer tron.
Jesus beskrivs i mirakelberättelserna som någon som leder oss till livet. Redan synagogföreståndarens namn lägger ut detta spår. Jairos betyder översatt Gud ska stråla upp och Gud ska rädda. Jesus blir nyskaparen. Hans beröringar påminner om skapandet. Beröringen med Gud skapar liv. I Kristus griper skaparens och frälsarens hand tag i barnet som alla har övergett. Jesus talar inte om det döda barnet utan om flickan. Hon också är en dotter – som kvinnan med blödningarna. I vilket läge människan än befinner sig, Jesus ser henne som dotter eller son, d.v.s. tillhörande Fadern. Och Fadern tar hand om sina barn.
Om och om igen förbjuder Jesus ögonvittnena att tala om vad de sett. Tydligen vet han att det finns saker och ting som inte kan förmedlas genom tal. Avgörande är inte att tala om mirakel, utan att handla som Jesus själv har handlat: ge och sprid liv! Därför uppmanar han också de andra: ”Ge flickan något att äta”. Att äta är liktydigt med att leva. Det gäller maten för kroppen i detta liv och ännu mer den heliga mat som vi får ta emot i mässan, Kristi kropp, som ger evigt liv.
Dominik Terstriep S.J.