Diakon Anders Wickström
S:ta Eugenia katolska kyrka, Stockholm
- Kära systrar och bröder i Kristus
Jona predikar för folket i Nineve. Och till hans förvåning omvänder de sig. Söderns drottning kommer från jordens yttersta gräns för att lyssna till Salomos vishet.
Ändå finns här något som är långt mycket mer än Jonas förkunnelse eller Salomos vishet. Jesus insisterar på att det verkliga tecknet är han själv.
I Honom har Gud blivit människa och den som ser honom ser Fadern. Att söka andra tecken än det kommer inte att leda någonstans.
Människosonen är ett tecken som väcker strid. Han kommer i sin person att vara till fall och upprättelse för många.
Vi ber alla då och då om tecken för att bli styrkta i vår tro. Uppenbarelser, mirakel och andra sensationella händelser verkar vara viktiga. Inte bara för Jesu samtida, utan även för oss.
Och ändå. Vilket eller vilka tecken skulle kunna lägga till något till det trovärdiga vittnesbörd, som Jesu eget liv utgör. Han kallar oss alla till ett liv i efterföljd. Till att leva ett mera autentiskt liv i samklang med vår djupaste längtan.
I djupet av vårt väsens vara finns en längtan till att göra något vackert av våra liv. Allt till Guds större ära. Och vad är då Guds ära? Guds ära är den levande människan, sade en gång kyrkofadern Irenaeus.
Guds ära är alltså att bli en levande person. Att bli den person som den Treenige Guden har bestämt mig till att bli redan före världens skapelse.
Låt oss be om nåden att förenas med den gudomliga viljan. Ty i den finns vår sanna kallelse. Och i denna kallelse något som är långt mycket mer än Jonas förkunnelse eller Salomos vishet.
AMEN
- Kära bröder och systrar i Kristus
”Var därför noga med hur ni lyssnar…”, hör vi i dagens evangelium. Efter Jesu liknelse om sådden betonar han vikten av hur vi lyssnar på hans undervisning.
Att lyssna är en konst. Att ”bara” lyssna, är inte så ”bara”. Att lyssna utan minne, utan begär, utan fördomar… är en konst!
Detta gäller även när vi lyssnar till Jesu ord. Vad vi hör kan lätt förvanskas av det vi vill höra. Om vi endast tar fasta på det positiva i Jesu budskap, de ljusa sidorna av tron, är det lätt hänt att vi blir blinda för det som utmanar oss.
Jesus har lovat oss en krona. Men före kronan kommer korset. Om vi inte är noga med hur vi lyssnar är det därför fara värt att den förståelse vi trodde att vi hade kommer att tas ifrån oss. Av det enkla skälet att Jesu sanna budskap gått oss förbi.
Så även om vi behåller det vi fått som gåva för oss själva, istället för att föra det vidare till andra. Ge som gåva det du fått som gåva, säger Herren. Man tänder inte ett ljus för att med en gång sätta det under ett kärl eller under en bänk. Ett ljus tänder man för att det skall lysa!
För den däremot som lyssnar med öppna sinnen kommer relationen till Jesus att fördjupas. ”Den som har, [och som också ger det vidare till andra] han skall få…”, och det hundrafalt. Ett ljus kommer att tändas i våra hjärtan. Ett ljus i vilket allt kommer att bli synligt och ingenting undangömt.
”Var därför noga med hur ni lyssnar…”, säger Herren!
AMEN
- Kära bröder och systrar i Kristus
”Mästare, vad skall jag göra för att vinna evigt liv?”, frågar en laglärd Jesus.
Han undrar alltså vad han skall göra för att vinna evigt liv. Han förstår det alltså så att han måste göra något för att göra sig förtjänt av det eviga livet. Genom egen ansträngning skall han bli värdig.
I grundtexten lyder frågan: ”Vad skall jag göra för att ärva evigt liv? (gr. kleronomeso) Det förändrar förståelsen av dagens evangelietext. Ett arv kan man inte förtjäna. Man får det i kraft av att man är arvinge.
Med Paulus ord: ”… du inte längre slav, utan son. Och är du son har Gud också gjort dig till arvtagare.” (Gal 4:7) Allt är alltså Guds verk. Vi kan inte förtjäna det eviga livet. Det är Guds fria gåva till oss. Som söner och döttrar kan vi inte meritera oss till att få arvet. Men vi kan slarva bort det!
Genom dopet har vi blivit arvtagare. Och därför är vi alla Guds barn. Guds arvingar och Kristi medarvingar. Om vi delar hans lidande skall vi också få dela hans härlighet.
Jesus är den barmhärtige samariern. Och han vill att vi som församling skall vara just detta, den barmhärtige samariern. Det är Hans vilja att vi skall göra Hans verk. Vi är skapade genom Kristus Jesus till att göra de goda gärningar som Gud från början har bestämt oss till (Ef 2:10)
Den laglärdes fråga missar därför på något sätt målet. Frågan är inte vad han skall göra, utan vad Gud vill göra med honom. Gud vill ställa allt till rätta med honom och med oss. Han vill ge vårt liv sammanhang och fylla det med glädje. Den glädje som blir vår när vi gör de verk som Gud bestämt oss till från början. Kärlekens verk. När vi blir den barmhärtige samariern för varandra.
- Kära bröder och systrar i Kristus
I dagens evangelium kallas Jesus in som skiljdedomare i en arvstvist. Men Jesus avvisar denna begäran med orden: ”Vem har satt mig till att döma eller skifta mellan er?”
Istället tar han tillfället i akt och visar åhörarna vad som verkligen leder till Livet och vad som leder bort från detsamma: ”Akta er för allt habegär. En människas liv beror inte av överflöd på ägodelar.”
Alla ting kan brukas och missbrukas. Allt skapat är gåvor från Gud och vi skall bruka dem i den mån de leder till den Levande Guden och avvisa dem i den mån de leder bort från honom.
Synd är ett missbruk av allt skapat. Det är att välja något ändligt gott, istället för det allomfattande Goda, som är Gud själv.
Därför lär oss det första budet: ” Du skall inte ha andra gudar vid sidan av mig.” Och ur detta bud följer, det andra och tredje; att vi inte skall missbruka Herrens namn och att vi ska hålla sabbatsdagen helig.
Det andra budet lyder: ”Du skall inte missbruka Herrens, din Guds, namn.” Ur detta bud följer alla de återstående buden, dvs. det fjärde t.o.m. det tionde budet: vi skall visa aktning för far och mor, inte dräpa, inte begå äktenskapsbrott, inte stjäla, inte vittna falskt, inte ha begär till andras ägodelar. Att bryta mot dessa bud är att missbruka Guds namn.
Dessa tio (bud-)ord sammanfattas i det dubbla kärleksbudet: kärleken till Gud och till vår nästa. Att leva detta bud leder till Livet.
Att vi sedan inte av egen kraft kan uppfylla detta bud torde vara uppenbart. Därtill krävs gudomligt bistånd. Det bistånd som Kyrkan kallar för nåd.
Därför inleds uppräkningen av de tio orden i 2:a Moseboken med orden: ”Jag är Herren, din Gud, som förde dig ut ur Egypten, ut ur slavlägret.” Allt är sist och slutligen Guds verk. Kärlekens verk. Den gudomliga kärlek som lockar till liv och som i försoningen skänker nytt liv. Ett liv som gör oss RIKA INFÖR GUD.
- Kära bröder och systrar i Kristus
I dagens evangelium är Jesus inbjuden till måltid hos en farisé. Under denna måltid botar han en man med ödem i kroppen, uppmanar oss att inte eftersträva den främsta platsen när vi sätter oss till bords och i dagens text, att välkomna främlingar till vår bordsgemenskap.
Allt detta i linje med de rekommendationer som Jesus gav till sina apostlar när de sändes ut: ”när ni kommer till en stad där man tar emot er, ät då det som sätts fram, bota de sjuka som finns där och säg till folket: Guds rike är snart hos er.” (Luk 10:8-9)
Genom lärjungarna är Jesus närvarande och därmed Guds rike. Jesus säger idag till oss alla: ”Där ni står, är jag, den sändande, närvarande!”. ”… där två eller tre är samlade i mitt namn är jag mitt ibland dem.” (Matt 19:20)
Jesus vill bota oss från all inskränkthet och trångsynthet. Han vill hjälpa oss att se bortom all legalism och alla konventioner. Allt de som motverkar öppenhet mellan människor.
Den Treenige Guden är Fridens Gud. (Rom 15:33) Det är Guds vilja att Hans frid skall råda även i våra mellanmänskliga relationer. Men det är en frid som inte kommer av sig självt. Den kräver också kamp.
Den belgiske jesuiten Egied van Broeckhoven skriver i sin dagbok: ”När vi ser in i Guds ansikte – det är Kristus – och inte kan se vår vän där, då är detta ett tecken på att Gud kallar oss till en djupare gemenskap med vännen och att vi måste rena oss genom bön.” (12 juli 1963)
Vi är alla kallade till att bli en kärlekens historia för varandra och därmed träda in i Guds frälsningshistoria. Vi måste bli beboeliga, bli ett gästvänligt hus för varandra, menar Egied. Att låta Guds eget liv strömma genom mig till de andra och genom de andra till mig.
När så sker, deltar vi i Guds eget liv. Det liv som utgår ur Fadern och är på väg tillbaka till Fadern, genom Sonen, i Anden, så att Gud blir allt, överallt. ( 1 Kor 15:28) Eller för att säga det med Egieds egna ord: ”… allt i alla i Gud … det … är lika med himlen.”
- Kära bröder och systrar i Kristus
”Vad vill du att jag skall göra för dig?”, frågar Jesus den blinde tiggaren utanför Jeriko.
Jesus är på väg mot Jerusalem tillsammans med sina lärjungar. Under denna vandring från Caesarea Filippi till Jerusalem har han undervisat dem om vad det innebär att leva ett liv i hans efterföljd och vilket öde som väntar Människosonen när han kommer till Jerusalem.
Hans undervisning har skakat lärjungarna i grunden. Han är Messias. Men inte den Messias de förväntat sig. Han är ingen krigar-messias, som kommit för att kasta ut den romerska ockupationsmakten. Han är den lidande tjänaren som har kommit för att ge sitt liv för många. Han har kommit för att tjäna, inte för att tjänas.
Vandringen ner mot Jerusalem inleds och avslutas med att Jesus botar en blind. Och exegeterna hävdar att det inte är en tillfällighet att så är fallet. Evangelisten Lukas så väl som de andra synoptikerna vill med detta slå fast att lärjungarna är blinda för Jesu sanna budskap. Om vem han är och vad han kallar oss till.
När Jesus frågar den blinde Bartimaios, ”Vad vill du att jag skall göra för dig?”, står de ansikte mot ansikte med varandra. Och Bartimaios svar är entydigt: ”Herre, gör så att jag kan se igen.”
Och det första Bartimaios ser när han blir seende är Jesu ansikte. Den blick som möter honom där och då gav honom beslutsamhet nog att följa Jesus på vägen mot den Heliga staden. Allt talar för att han där såg Jesus korsfästas. Detta måste ha varit en avgrundslik erfarenhet. Att se den som gjorde honom seende avrättas av människor förblindade av sin synd. Hur ljus, öppenhet och kärlek blev till kompakt mörker, slutenhet och hat.
Men han fick erfara precis som vi att våldet och lidandet inte fick sista ordet. Kristi svar på detta besinningslösa våld är inte ännu mera våld. Hans svar är kärleken. Just i det ögonblick när meningslösheten tycks segra öppnar sig nådens källa. I den stund när en död människa blir sårad.
Ur Jesu sida flyter vatten och blod. Dopets vatten och det blod, som är ”odödlighetens läkemedel”, som Ignatius av Antiokia en gång sade. Genom dopet och eukaristin blir vi till ett med Honom som är det Eviga Livet.
Ett med Honom som är världens ljus. Och som skänker livets ljus till dem som följer Honom. Han som frågar var och en av oss idag: ”Vad vill du att jag skall göra för dig?”
- Kära bröder och systrar i Kristus
I dagens evangelium blir Jesus förvånad. En romersk soldat visar prov på stor tro. En representant för den romerska ockupationsmakten visar större tillit till Jesus än Israels eget folk. Även soldaten blir förvånad. Jesu beredvillighet att komma till hans hem överraskar honom. Varför skulle Jesus vilja komma till honom? En företrädare för förtryck och intolerans.
Soldaten närmar sig Jesus inte för att få trosundervisning. Hans ärende är av mer akut art. Hans tjänare ligger förlamad och har svåra plågor. Hans tillit kommer ur den egna oförmågan till att kunna hjälpa sin tjänare. Hans tillit kommer ur hans förtvivlan.
Och så är det ju med tron. Tron kommer ur tvivlet. Ur det radikala tvivlet. Kyrkan lär därför att tron, hoppet och kärleken är gåvor från Gud. Inte en konsekvens av egen ansträngning.
Jesus ser soldatens tillit och hans engagemang för sin tjänare. Han söker inte hjälp för egen del. Utan för en medmänniska i nöd. Han vill hjälpa någon som inte kan hjälpa sig själv. En som är förlamad.
Soldatens kärlek har därmed gudomligt ursprung. I denna handling Ärar han Gud vare sig han vet det eller inte. Allt vad vi gör skall ju vara till Guds större Ära. Och vilken Ära skulle vara större än den som vill det bästa för den andre?
Den Treenige Guden söker ju inte Ära för sin egen skull. Utan för vår! Inte heller soldaten söker Guds ära för sin egen skull, utan för sin tjänare.
Den romerske soldatens handlande blir därmed till ett med den gudomliga kärleken. Den Kärlek som kommit för att vi skall ha liv, och liv i överflöd (Joh 10:10).
Och därför prisar Jesus idag den romerske soldatens tro. En tro som omsatts till goda gärningar och som prisar vår Fader i himlen (Matt 5:16)
AMEN
- Kära bröder och systrar i Kristus
I Lukasevangeliet är texterna kring Jesu födelse centrerade kring jungfru Maria. I Matteusevangeliet däremot är det Josef som står i centrum. Josef beskrivs som en rättfärdig man. Men han är rättfärdig på ett sätt som överträffar de skriftlärdas laglydnad.
Han är förlovad med Maria. Men innan de har börjat leva tillsammans visar det sig att Maria är havande. Ett brott som enligt lagen skall bestraffas med döden genom stening.
Men Josefs rättfärdighet är av en annan art än de laglärdas. Hans rättfärdighet föregriper den rättfärdighet som Jesus talar om i Bergspredikan: ” om inte er rättfärdighet överträffar de skriftlärdas och fariseernas, så kommer ni inte in i himmelriket.” (Matt 5:20)
I de skriftlärdas ögon är Josefs rättfärdighet ett brott mot lagen. Men Josef följer Kristi lag (Gal 5:1), som är frihetens lag. En lag som befriar oss till att göra det Goda. En ”lag” som präglas av Guds barmhärtighet och kärlek.
Istället för att sätta sin tillit till de skriftlärdas rättfärdighet litar Josef på Herrens ängel och det budskap som uppenbaras för honom i en dröm. Och genom hans tillit till detta budskap medverkar han till att Gud föds in i världen.
Josef kan konsten att vänta och vaka. Han är en väntande människa. En människa som väntar på Herrens ankomst (lat. advent). Precis som vi!
Adventstiden präglas av denna väntan. Tron på Guds Sons verkliga människoblivande är ju den kristna trons särskilda kännetecken. Men, kan vi fråga oss: om Guds son redan har kommit, varför väntar vi då på Hans ankomst?
Svaret på denna fråga finner vi i Uppenbarelseboken. Där står att läsa: ”Jag är A och O, säger Herren Gud, han som är och som var och som kommer” (Upp 1:8).
Det betyder alltså att Gud ALLTJÄMT är den som KOMMER – HÄR OCH NU! Han är den KOMMANDE.
Under adventstiden mediterar kyrkan över Kristi ankomst på den yttersta dagen och nu i dessa sista dagar före jul, Hans ankomst till världen genom jungfru Maria.
Men det rör sig inte endast bara om händelser i framtiden eller i det förflutna. Det finns en tredje ankomst som är förknippad med de andra två, som berör oss JUST NU.
Nämligen Hans ständiga ankomst. Så att Han, den Kommande, kan vara helt i oss och vi helt i Honom. Han är ju Immanuel, Gud med oss.
AMEN
- Kära bröder och systrar i Kristus
”Varför fastar inte dina lärjungar?”, frågar man Jesus.
Jesus har redan tidigare väckt anstöt genom att förlåta synder. Därtill har Han har suttit vid samma bord som syndare – och värre skall det bli!
I morgondagens evangelietext ställer Jesus frågan om människan är till för sabbaten eller om sabbaten är till för människan. Ett direkt ifrågasättande av strikta religiösa lagar.
Till slut botar han en spetälsk på sabbaten för att visa folket och fariséerna att Människosonen inte är slav under sabbaten; Han är Herre över den!
Jesus vill befria oss från all lagiskhet. Bokstaven dödar, men Anden ger liv. ”Det har blivit sagt”, säger han – ”men jag säger er”. Jesus låter det som kommer före nå sin fullbordan i det nya. Kristus har också en ”lag”. Men det är frihetens lag (Gal 5:1; Jak 1:25, Jak 2:12).
Kristi Ande är Frihetens Ande. Det är en lag om befriar oss till att göra det Goda. Gud tvingar oss inte utifrån; Han befriar oss inifrån.
Frälsningens tid har kommit eftersom Frälsaren är här. Han vill frambära ett glädjebud till de betryckta och ge de förkrossade bot. ”Fatta mod!”, säger Han. Var inte rädda! Gud själv har kommit för att rädda oss alla.
Jesus vill ge oss glädjens olja istället för sorgdräkt. Lovsång i stället för modlöshet. Genom Guds människoblivande i Jesus Kristus är förbannelsens tid förbi. I Honom vänder paradiset åter.
”Varför fastar inte dina lärjungar?”, frågar man Jesus.
När det är bröllop tackar man inte nej till tårta och vin. Så länge bruden och Brudgummen är kvar firar man, svarar Jesus. Och nu är ju Riket här, därför att Brudgummen är här! Varför skulle man då fasta?
AMEN
- Kära bröder och systrar i Kristus
”Vad heter du?”, frågar Jesus mannen som är besatt av en oren ande. ”Legion heter jag, för vi är många.”, svarar han.
De först verserna i dagens evangelietext beskriver folkets situation innan Jesu ankomst. Med fyra ord beskriver evangelisten Markus de ondas närvaro i världen: legion anspelar på romarrikets militära överkommando. En makt som förtryckte och förföljde folket i allmänhet och de kristna i synnerhet runt år 70 när Markusevangeliet skrevs ned.
Gravarna är de dödas hemvist. Svinen ansågs vara orena djur och betecknar därmed den orenhet som skiljer oss från Gud. Och till slut sjön eller havet som i Bibeln symboliserar kaos och oordning.
Dessa fyra ord beskriver alltså en livssituation präglad av det ondas närvaro. Ett liv utan mål och mening. Ett liv i fruktan och utan självkontroll. Ett liv där mitt sanna jag, är fördolt för mig själv.
Alla dessa destruktiva makter som till en början verkar vara förlamande övermäktiga, faller på knä inför Jesus. Inför Honom kan inte kaos, död, orenhet eller synd bestå. Han är ju Livets Herre.
Jesus tillåter andarna att fara in i svinhjorden och visar därmed sin makt över dem. De orena andarna faller därmed ner i det kaos, som är deras rätta hemvist. Det omvända gäller den demonbesatte. Befriad från den orena anden behöver han inte längre leva som en människa utan ansikte i en anonym hop. Eller låta sitt liv dikteras av tidsandans legionärer.
Han befrias till ett liv med integritet och autenticitet där han för första gången på ett djup personligt sätt kan besvara Jesu fråga: ”Vad heter du?”. Inte ett svar där han är en bland många. Utan ett svar där han kan svara med sitt sanna namn. Det namn som Jesus ger honom. Ett nytt namn som bara den känner, som får det.
Var och en av oss är ett Ord, uttalat av Gud. Ett ord som utgör vår sanna identitet. Gud ger sig själv till oss i varje ögonblick. Och därmed ger Han oss till oss själva. Han ensam kan göra mig till den jag är.
Endast Han kan ge mig mitt sanna namn. Endast Han kan ge mig det namn som utgör svaret på den fråga som Kristus ställer till var och en av oss idag:
”VAD HETER DU?”
AMEN
- Kära bröder och systrar i Kristus
”Var barmhärtiga, SÅSOM er fader är barmhärtig!”
”Såsom”, står det i dagens evangelietext. ”Var barmhärtiga, SÅSOM er fader är barmhärtig!”. Detta ”såsom” finner vi även på andra ställen i evangelierna. ”Såsom jag har älskat er skall också ni älska varandra (Joh 13:34). ”Förlåt oss våra skulder såsom ock vi förlåta dem oss skyldiga äro”.
Det betyder alltså att vi som är skapade till Guds avbild är kallade till att bli alltmer lika Honom. Det är den treenige Gudens önskan att Hans vilja och vår vilja skall bli till ETT. Så att Han, den Kommande Guden, kan vara helt i oss och vi helt i Honom.
Gud står på vår sida. Och vi vet att Han hjälper dem som älskar Honom att nå det goda. Och han gör det genom att forma oss till söner och döttrar i Sonen. På oss ankommer att öppna oss för Hans vilja och även detta är ett nådens verk.
Bönen Ske Din vilja skall därför vara rättesnöret för den som önskar följa Kristus. Den bönen förblir vår enda omsorg livet igenom. Alla andra omsorger tar Herren på sig. Mystikern Emilia Fogelklou har formulerat denna hållning på ett gripande sätt: ”Jag vill ej vilja, och ej icke vilja, men viljas vill jag, av mitt väsens Gud.”
”Viljas vill jag av mitt väsens Gud”. Detta går helt i linje med vad Jesus lär oss om bönen. Det handlar alltså inte om prestation. Det handlar snarare om låta, eller kanske bättre, tillåta, Gud att skapa mig till den Han vill att jag skall vara.
Jesus insisterar på att hans ok är skonsamt och att hans börda är lätt. Och Han utlovar t.o.m. vila för vår själ när vår vilja förenas med Hans (Matt 11:29-30). Och inte bara vila. Han utlovar till och med Evigt Liv. ”Den som gör Guds vilja består för evigt”, säger Johannes i sitt första brev.
Endast den Helige Ande som är ”vårt liv” (Gal 5:25) kan skänka oss det sinnelag som fanns hos Kristus Jesus (Fil 2:1, 5) och göra det till ”vårt” sinnelag.
Av nåd är vi frälsta genom tron lär Paulus. Inte genom egen prestation. Guds gåva är det. Det beror inte på gärningar. Vi är Hans verk. Och Han vill verka genom oss så att vi gör de goda gärningar som Han har bestämt oss till redan före världens skapelse.
DÅ kommer vi att bli SÅSOM Han är. Och därför säger Jesus idag:
”VAR BARMHÄRTIGA, SÅSOM ER FADER ÄR BARMHÄRTIG!”
- Kära bröder och systrar i Kristus
”Herre, hur många gånger skall min broder kunna göra orätt mot mig och ändå få förlåtelse av mig?”
Vi är alla, på något sätt, ättlingar till Kain. Jesus ord i dagens evangelium påminner oss om konsekvenserna av Kains brodermord. Lemek, en ättling till Kain, vittnar om detta med orden:
”Jag dödar en man för ett sår, en yngling för en skråma. Kain blir hämnad sju gånger om, Lemek sjuttiosju.”
Jesus vill bryta denna våldsspiral. Den går som en röd tråd genom mänsklighetens hela historia. När okontrollerat våld och oförsonlighet invaderar våra liv, går allt fel. Allting upplöses i ett kaos. Den ene blir en varg för den andre. Alla syndafallsberättelser i 1:a Moseboken vittnar om detta relationernas sammanbrott.
Jesus vill visa oss en annan väg. ”Var barmhärtiga, SÅSOM er fader är barmhärtig!”, säger han. Petrus fråga, ”Hur många gånger skall jag förlåta min broder”, är därmed besvarad. Det räcker inte att förlåta endast sju gånger. Vi skall förlåta sjuttiosju gånger”. Det vill säga alltid!
Jesu berättelse om den obarmhärtige medtjänaren lär oss hur vi skall leva för att himmelriket skall vara mitt ibland oss. Redan här och nu! Den obarmhärtige tjänaren har en skuld på tio tusen talenter. Det motsvarar ca 164 ton guld! I en akt av gränslös barmhärtighet efterskänker hans herre hela denna skuld.
Men när den obarmhärtige medtjänaren i sin tur skall driva in en skuld, då blir det helt annat ljud i skällan. Hans tjänare är skyldig honom hundra denarer, som motsvarar 30 gram guld. Trots denna ringa skuld låter han sig inte bevekas. Tvärtom. Han kastar sin tjänare i fängelset. Där skall han sitta till dess att skulden är avbetald.
Klokheten är alla dygders rot, mått och rättesnöre, säger Thomas av Aquino. Men klokheten skall alltid låta sig ledas av kärleken. Förnuftets orientering mot det goda är en akt av kärlek. Det är alltså kärleken som inspirerar klokheten. Kärleken är alla dygders rot och präglande form, enligt Thomas.
Men sist och slutligen är det barmhärtigheten som är den kristnes grunddygd, när det gäller de yttre verken. Barmhärtigheten öppnar ögonen för det som är angeläget här och nu. Den låter sig beröras av den konkreta situationen med empati och sympati, för att förverkliga det Goda på bästa möjliga sätt.
Kärleken förenar oss med Gud själv och barmhärtigheten med vår nästa. Låt oss be om nåden att kunna följa Jesus på barmhärtighetens väg. Den Väg som leder till Sanningen och Livet.
AMEN
- Kära bröder och systrar i Kristus
Kan vatten vara torrt? Kan solen vara mörk? Kan man driva ut demoner med Beelsebul?
I dagens evangelium driver Jesus ut en demon. Denna kraftgärning delar åhörarna. Några gapar av förvåning. Andra vill ha tecken. Och några beskyller honom för svartkonst, tjuvknep och trollkonster.
Jesus utmanar sina kritiker genom att visa på det orimliga i att hävda att det skulle vara med Satans hjälp som han driver ut demonerna. Om Satan tillintetgör Satan hur går det då för Satan?
Om Satan råkar i strid med sig själv, hur skall hans rike då kunna bestå, frågar han? Inbördeskrig är förödande för vilket land som helst! En familj som aldrig håller sams kan inte heller hålla samman.
Och än mer horribelt: om nu Jesus, som hans kritiker hävdar, driver ut demonerna med hjälp av Beelsebul, med vems hjälp frågar han, driver då de skriftlärda ut demonerna! Efter den salvan torde den religiösa makteliten tystnat.
Men om det nu är med Guds finger som Jesus driver ut demonerna, då har Guds rike nått oss. När det ondas mörker viker undan inför det gudomliga ljuset är Guds rike mitt ibland oss. Här och nu!
Jesus är oändligt mycket starkare än Beelsebul och hans anhang. Profeten Jesaja vittnar om detta och hävdar att detta utgör ett tecken på Messias ankomst:
”Kan man rycka bytet från den starke, kan fången räddas undan den grymme? Så säger Herren: Ja, fången skall ryckas från den starke, bytet räddas undan den grymme. Jag skall strida mot den som strider mot dig, jag skall rädda dina barn.”
Vi är i krig, säger Jesus. Det går inte att vara neutral. Är ni inte på min sida är ni på fiendens; om ni inte hjälper så stjälper ni. Dessa hårda ord riktar han mot sina fiender.
Men till sina lärjungar, det vill säga till oss alla, säger han: ”Den som inte är emot er, han är för er.” (Luk 9:50) Många av våra medbröder och medsystrar i denna värld, som inte är bekännande kristna, praktiserar ändå kärlek, godhet och rättrådighet.
Många gånger bättre än oss kristna. Även de är med om att bygga upp Guds rike i denna värld.
Som bekännande kristna har vi inte monopol på Kristus. Tvärtom. Jesus, är allas, vår Herre.
AMEN
- Kära bröder och systrar i Kristus
”Herre, kom innan mitt barn dör!”, ber ämbetsmannen i dagens evangelium.
På denna begäran svarar Jesus: ”Om ni inte får se tecken och under, så tror ni inte.” Ett hårt och avvisande svar. Varför svarar han på detta sätt? Svaret på denna fråga är: han vill undervisa oss om vad tro är.
Jesus förväntar sig att vi skall tro på Honom. Det vill säga lita på Honom. Och detta utan synbara tecken. Till Tomas tvivlaren säger han: ”Du tror därför att du har sett mig. Saliga de som inte har sett, men ändå tror.”
Jesus är det trovärdiga vittnet (Upp 1:5). Vi tror på Honom, litar på Honom, därför att han är värd att tro på. Det handlar alltså inte om blind tro. Hans liv och gärning vittnar om att denna trovärdighet är befogad.
Men det är viktigt att betona att den kristna tron först och främst handlar om just detta, en tillit till personen Jesus Kristus. Det handlar alltså inte i första hand ett försanthållande av olika trossatser.
Det är en tillit till en person. En tillit till den Levande Guden. En tillit till ett DU! Inte till ett DET.
Att denna tillit inte är en lät sak, det vet vi alla. Men då är det viktigt att komma ihåg att tron inte är en fråga om prestation.
Tron är snarare ett avstående från att prestera. Att vara fullständigt tom, så att man helt och hållet kan fyllas av Honom och Hans vilja.
Tro, hopp och kärlek, är gåvor från Gud. Dessa dygder är inget vi kan prestera av egen kraft. De är den Helige Andes gåvor till oss. Och vi får dem i dopet.
Nu ser vi såsom i en spegel, säger Paulus. Vi lever i tro, utan att se (2 Kor 5:7). Vårt inre ligger redan i Gud. Det lär oss tron. Och vi är på pilgrimsvandring dit.
Tron är början till det eviga livet. En gång skall vi få skåda Kristus ansikte mot ansikte (1 Kor 13:12). När han uppenbarar sig kommer vi att bli lika honom och då får vi se honom ”sådan han är” (1 Joh 3:2).
AMEN