Trefaldighetssöndag A-2020

TREFALDIGHETSSÖNDAG A-2020, S:TA EUGENIA, 7 JUNI

Den kristna trons grundval

 

Vad är treenigheten? En uppfinning av snillrika teologer för att göra tron mera komplicerad? En svårlöst ekvation? Hur kan 1 + 1 + 1 bli 1 och 3 samtidigt? Är det någonting en troende egentligen behöver bry sig om? En konstruktion som står i vägen för dialogen med judendomen och islam? Ett trosinnehåll som inte har någon praktisk betydelse? Jättesvårt att förklara för andra. Så kanske några kristna tänker. Trefaldigheten verkar höra till det mest exotiska som vi bekänner oss till. Varför måste vi göra livet så svårt för oss och andra?

Först och främst därför att det är den kristna trons grundval. Utan treenighet, ingen kristen tro. Och nära förknippat med det: utan inkarnation, ingen kristen tro. Det var inte elaka teologer som hittade på treenigheten, den har uppenbarats av Jesus själv. När han talar om sin far, förutsätter det att han är son. Han uttrycker den starka enheten dem emellan: Jag och Fadern är ett. Jesus talar om Anden med vars kraft han driver ut demoner och förlåter synder; Anden som han och Fadern sänder ut. Allt detta återfinns i evangelierna, och i den kristna reflektionen har det förtätats i formuleringen treenighet eller trefaldighet. En Gud i tre personer. Enhet och olikhet är i trefaldigheten förverkligade i högsta grad, på ett sätt som bara är möjligt i Gud.

Vi har, som sagt var, kunskap om den treenige Guden eftersom Kristus har uppenbarat honom för oss. Men det finns också filosofiskt rimliga skäl för denna tro. Om jag säger att Gud är kärlek, vad förutsätter det? Jo, någon som älskar och någon som älskas. Det förutsätter alltså gemenskap. När jag älskar någon uppstår någonting ”nytt”, själva relationen är en ny verklighet, det som uppstår mellan den som älskar och den som älskas. Jag och du blir ett vi, vilket är mer än bara två individer. Om vi alltså säger att Gud är kärlek, förutsätter vi att han är inbördes gemenskap – och det av evighet.

Men kan inte Gud bli gemenskap genom att älska människan? Om så vore fallet, skulle han inte längre vara Gud. Då vore han beroende av människan, och hon i sin tur ett medel som Gud behöver för att bli kärlek. Människan vore inte längre uteslutande den varelse som Gud skapat eftersom han vill dela med sig, utan hon skulle ha skapats för att uppfylla ett syfte för Gud. Människan skulle inte ha skapats oegennyttigt av ren kärlek, utan med en baktanke.

För de s.k. uppenbarelsereligionerna (judendom, kristendom och islam) är Gud en talande Gud, någon som delar med sig. Vad förutsätter det? Återigen gemenskap, det vill säga någon som talar, något som uttalas och någon som tar emot talet. Om Gud är kommunikation måste han också vara gemenskap. Men kan han inte bli kommunikation, meddelande i och med att han skapar något och talar till människan? Nej, inte om han är Gud. Då måste han vara det av evighet eftersom det inte finns någon förändring i Gud. Annars vore det skapade och människan återigen ett redskap som Gud behöver för att bli sig själv.

Om vi säger att Gud älskar och vänder sig till människan, att han talar och delar med sig, då måste det tillhöra hans väsen och inte tillkomma senare. Guds väsen är kärlek och kommunikation och därmed gemenskap – han har inte blivit det, eftersom Gud inte blir till. Rent religionsfilosofiskt finns det alltså starka skäl för treenighetslärans förnuftighet.

Om Gud är gemenskap, om han förenar enhet och olikhet, finns det utrymme i honom för det andra. I relationen mellan Fadern och Sonen, den relation som är den helige Ande, finns det plats för skapelsen och människan. Vi kan bara leva i Gud om Gud är gemenskap, trefaldig.

Detta får stora konsekvenser som jag bara kan antyda. Hur gestaltar vi t.ex. våra gemenskaper? Kyrkans gemenskap, familjen, orden eller samhället för den delen? Hur hanterar vi nödvändig enhet med berättigad olikhet? Måste olikhet skilja oss från varandra, eller kan den inte ha sin plats i den grundläggande enhet som förbinder oss? En kvävande enhetlighet är inget alternativ, lika lite som en likgiltig olikhet. Den kvävande enhetligheten är våldsam och förtryckande, den likgiltiga olikheten helt enkelt ointresserad och splittrande.

Tron på treenigheten påverkar den kristna människosynen. Eftersom Gud är gemenskap och har plats för det andra, ja, för det han inte är, har också människan plats i honom. Mystik förening med Gud eller människans fulländning innebär inte att det gudomliga mysteriet slukar upp människan. Nej, Gud förenar sig så nära det bara går med henne, först då blir hon fullkomligt den Gud skapat henne till. Gud förblir Gud och människan förblir människa – i högsta möjliga enhet men ändå åtskilda.

Tron på treenigheten har följder också för gudsbilden. I den tron finns fullheten av alla gudsbilder. En ren Fader-religion skulle ha en tendens till det rent vertikala, en avlägsen Gud som egentligen inte bryr sig. En ensidig Son-religion skulle tendera till att lösa upp tron i det horisontella, att låta Gud gå upp i historien och mänskliga relationer. En ren Ande-religion skulle luta mot att glömma bort transcendensen, historien och trons samhälleliga sida.

Den kristna treenighetstron rymmer alla Guds »sidor«. Gud är utan ursprung och upphov till allting; ingen människa har sett honom – han är Fadern, Gud ovanför oss. Gud har gjort sig synlig i historien, har blivit en av oss och delat vårt öde – han är Sonen, Gud med oss. Gud bor i de troendes hjärtan och genomsyrar allt skapat med sin närvaro – han är Ande, Gud ioss.

Det är så centralt och samtidigt så vackert att vi aldrig får sticka under stolen med tron på den treenige Guden. Inte heller när vi t.ex. talar med muslimer. Trefaldigheten är inte ett tillägg man kan komma med senare, när man i största allmänhet har talat om Gud. Nej, den tron måste vara med från början om man som kristen vill tala om Gud.

I bönen får vi vända oss till hela trefaldigheten eller till en av de tre personerna, alltefter vad vi ber om eller vill fokusera på. Oavsett till vem vi vänder oss, är alla gudomspersonerna alltid med. Så som när vi firar eukaristin, där vi i den helige Ande vänder oss till Fadern genom Sonen. Var gång vi gör korstecknet kan vi påminna oss om Gud ovanför, med och i oss; den Gud jag kommer ifrån, som är med mig och som bor i mig – den Gud, som vill något med mig.

 

Dominik Terstriep S.J.

Skriv en kommentar

Translate »