Tredje söndagen under året (årgång C), 2019-01-27: Så här tolkar Jesus Bibeln och vill att vi ska tolka den

Pater THOMAS IDERGARD SJ

Predikan för Tredje söndagen under året

2019-01-27

Neh 8:2-4a, 5-6, 8-10; Ps 19; 1 Kor 12:12-14, 27; Luk 1:1-4, 4:14-21

S:ta Eugenia katolska kyrka, Stockholm (08.00-mässan)

 

Kära systrar och bröder i Kristus,

Ni har säkert hört, eller kanske någon gång tänkt: ”Gamla Testamentets Gud är sträng och står i motsats till den barmhärtiga gudsbilden i Nya Testamentet.”

Bibeln handlar nu inte om gudsbilder utan om Gud och Guds uppenbarelse av sanningen om sig och människan. Gud har inga skiftande känslor och ändrar sig inte, vore det så vore han inte evig och allsmäktig och inte Gud. Men Guds handlande i världen, det vi kallar frälsningshistorien, är berättelsen om hur Gud arbetar stegvis; eller som Jesuitordens grundare, S:t Ignatius av Loyola, beskrivit det, undervisande som en tålmodig pedagog.

Gud har inte sagt allt på en gång utan stegvis lyft människan till en högre nivå där hon blivit redo för att höra mer. Om Gud till Israels folk direkt hade uppenbarat sin treeniga natur hade det riskerat att missförstås som polyteism. Det var därför nödvändigt för Gud att först etablera sig som en, den Ende. När det blivit en i samtiden unik självklarhet i den judiska tron, blev det meningsfullt att uppenbara sig som treenig i den enda gudomliga naturen. Det är ingenting som motsäger, utan fullkomnar, det först uppenbarade.

Likadant är det med kärleken, Guds gåva av sig själv för människans skull. Gud behövde först etablera den som absolut rättvisa, i form av bud om proportionalitet i straff. ”Öga för öga” lägger faktiskt band på, och begränsar, en primitiv vilja till hämnd. När det var gjort kunde Gud uppenbara sin barmhärtighet, det som inte går emot men överskrider rättvisan; förlåtelse trots att något rent rättvist förtjänat ett straff. Jesus kärleksbud hade aldrig kunnat förstås i dess radikalitet utan en uppfattning om gudomlig rättvisa. Men motsäger inte, utan fullkomnar, det först uppenbarade.

Att Guds uppenbarelse kommer stegvis betyder alltså inte att dess innehåll ändras eller motsäger sig självt, som t ex Islam uppfattar Gud. Det betyder bara att ett husbygge har en ritning, men blir färdigt i olika etapper enligt ritningen. Eller som en deg som i olika steg mixas, knådas, jäser och gräddas till ett gott bröd.

När Gud blir människa i Jesus Kristus har han uppenbarat allt om sig själv och med den siste aposteln, vittnet till Guds egen verkan som person på jorden, är den gudomliga uppenbarelsen helt avslutad. Det finns nu inget mer hela världen behöver veta om Gud för att kunna säga ja till gemenskap med honom, och således ingen annan väg.

Den Katolska kyrkan har grundats av Kristus och fått sitt läroämbete direkt av honom för att göra denna hans definitiva uppenbarelse närvarande i världen i alla tider, genom sakramenten och läran som stegvis fördjupar förståelsen för den definitiva uppenbarelsen och applicerar den på nya utmaningar. Så att uppenbarelsen kan tala just till mig, där jag är, i min tid, och ge just mig möjlighet att säga ja till hans erbjudande om evig gemenskap med start här och nu.

För Jesus sänder apostlarna, och de i sin tur sina efterträdare, med det tydliga budskapet: ”den som lyssnar på er, lyssnar på mig”[1]. Och eftersom det är Kyrkan som har sammanställt och gett oss Bibeln, efter att Kyrkan med sin bekännelse hade funnits i drygt 400 år, som ett vittnesbörd om precis den tro Jesus hade överlämnat, är det Kyrkan som förvaltar och förklarar läran utifrån den.

Redan i det Gamla förbundet hade vissa fått den heliga uppgiften att tolka Guds vilja i Skriften, vilket vi kunde höra i vår första läsning ur profeten Nehemjas bok. Kyrkan med sitt läroämbete och dess tolkningsrätt blir här också, precis som allt annat Jesus gör, Guds fullbordande av det han redan etablerat. Uppgiften att förklara Kyrkans tro är en del av, en lem i, den kropp som Kyrkan bildar i bilden i vår andra läsning ur Första Korintierbrevet. Och det är en del som behövs för att alla övriga delar, alla troende, ska kunna fullgöra hela kroppens syfte: att levandegöra Kristus i världen.

Kyrkans förståelse av Bibeln är att varje enskild utsaga och beskrivning måste tolkas utifrån det totala budskapet som alltså blir nyckeln som låser upp varje del. Och vilket är då det budskapet? Jo, Jesus Kristus.

Precis detta säger Jesus i dagens evangelium när han citerat Jesaja: ”Det handlar om mig”. Det är precis det han säger till de båda lärjungarna på väg till Emmaus på Påskdagens afton: ”Allt i Skrifterna handlar om mig”. Det är precis det han säger med bilden i Uppenbarelseboken om att det bara är Lammet som blev slaktat som kan öppna bokrullen med dess sigill, dvs förstå Bibeln: ”Det är jag som är tolkningen”. Och det är precis det han säger på korset när han börjar citera Psalm 22, ”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig”, Israels stora klagopsalm, med en vändning till tillit om att Gud ska gripa in, på slutet. Jesus ger inte uttryck för en plötslig misströstan. Nej, han säger: ”Psalmen handlar om mig och det jag gör nu”.

Med Kristus som nyckel kan vi alltså skilja sådant i Bibeln som är nödvändigt att alltid tro från sådant som är tidsbunden praxis; sådant som beskriver Gud och Guds vilja från sådant som är mer mänskliga uttryck. Och det är Kyrkan som sätter nyckeln i låset.

Guds lag som är utan brist, hans lära som är sann, hans ord som är rena, som vår responsoriepsalm idag beskriver att Bibeln vittnar om, är alltså Jesus Kristus. Och vi tror inte på Jesus Kristus för att det står om honom i Bibeln. Vi tror att Bibeln talar sanning om Gud och människan för att den i alla dess olika böcker, genrer och skrivstilar vittnar om Jesus Kristus. Fördolt i det Gamla Testamentet och fullt och slutligt uppenbarat i det Nya.


 

[1]Se t ex Matt 28:20 och Joh 20:21-23.

Skriv en kommentar

Translate »