Sankta Eugenia, 2 augusti 2015 – kl.11
2 Mos 16:2-4,12-15 (18:e söndagen under året B)

p. Marc-Stephan Giese S.J.

1:a Exodus – Manna

Kära systrar och bröder!

Mose ledde folket Israel i Exodus, det stora uttåget. De lämnade slaveriets Egypten, men den första glädjen över befrielsen fick mer och mer vika undan för knotet, som vi hörde om i första läsningen. Folket klagar eftersom säkerheten och maten i Egypten kunde verka som goda alternativ i jämförelse med öknens utmaningar. Det var de inte, förstås, men det är dock något vi kan relatera till ganska bra, tror jag. När det blir svårt och smärtsamt, kan det hända att vi ångrar även de bästa beslut vi fattar. Måste jag verkligen gå igenom allt detta, lönar det sig? Men Israels väg, Israels Exodus, är vägen till friheten, till det förlovade landet, och det kommer inte fungera utan offer. Men det var Gud själv som stödde dem med mat för vägen. Han gav dem bröd från himmelen, det underbara mannat. Varje dag fick folket manna och de skulle insamla just så mycket de behövde och inte mer. Det var som om Gud ville säga: ”Ni kan ha tillit till mig. Jag kommer att försörja er under resan. Alltså tro och sluta knota!”

Mannat, brödet från himmelen, var Israels mat under hela ökenvandringen, men när folket anlände till det förlovade landet, slutade mannat att komma. Och man började etablera sig i landet som var lovat till Abraham och hans barn, som landet av mjölk och honung.

2:a Exodus – Jesus : bröd från himmelen

Femton århundraden senare, på Jesu tid, fanns det många judar som förväntade sig av Messias att han skulle leda folket i en ny Exodus och befria hela Israel från romarnas slaveri. De hoppades att Messias skulle göra detsamma som Mose. Befria dem, föra dem ut och mätta dem med brödet från himmelen. Detta ligger som bakgrund för Jesu brödunder som skedde på Galiléns gröna gräs. Folkmassorna förstår det när de hänvisar till mannat som fäderna fick från himmelen. Och då vill de egentligen höra av Jesus att det nu är dags att börja med Exodus. Att Guds befrielse kommer att äga rum, att Jesus liksom Mose ska leda folket till friheten. Och så skulle det också bli – men på ett annat sätt än folket och även lärjungarna trodde. Jesus gör skillnaden tydlig: det var inte Mose som gav mat, utan Jesu himmelske fader. Och Mannat i öknen var bara ett förebud för det sanna brödet som de får av Jesus, brödet som är Jesus själv som säger: ”Jag är livets bröd.” Det här budskapet ska bli en stötesten för många, men det ska vi höra om i nästa söndags evangelium. Idag kan vi fördjupa det här mysteriet: Jesus är livets bröd. Han ger sig själv för att befria folket. Hans kropp ger folket kraft under vandringen till det förlovade landet. Hans blod renar folket och helgar det medan de försöker komma fram till det himmelska Jerusalem.

3:e Exodus – bröd som är mer än bröd

Och vi? Vi är fortfarande Guds folk på väg. Vi är pilgrimer som behöver vårt dagliga bröd. Brödet, som mättar kroppen, visst, men framförallt behöver vi brödet som mättar vår hunger efter rättfärdighet och kärlek. Brödet, som är mer än bröd. Och vi ber precis om det här brödet, när vi åkallar Gud vår Fader med Herrens bön. Den grekiska texten av ”Fader vår” talar om ett bröd som är ”epousion”, det vill säga brödet som är väsentligt mer än vanligt bröd. Ett bröd som räcker för idag och för dagen som kommer. Brödet som befriar oss från skuld, brödet som hjälper oss att stå ut med världens utmaningar och att bevara och förkunna frälsningens glädje.

Mina kära systrar och bröder,

Folket Israel förstod i öknen, när de fick äta mannat, att Gud alltid är med dem. Jesus förkunnade att han är det sanna brödet från himmelen och att han är med oss till tidens slut i Eukaristin. I ökenvandringen var mannat livsviktigt för folket, under vår pilgrimsfärd på jorden är det Eukaristin som ger oss kraft och styrka för vår Exodus. Och när vi nu en gång till tar emot det här brödet, så borde vi komma ihåg att Jesus sa att brödet från himmelen ”ger världen liv”. Därmed visar han inte bara Eukaristins kraft, utan även vår mission: Att ge världen liv. Därför upplever Guds folk, vår kyrka, fortfarande sin Exodus, så att världen genom henne får liv, liv i överflöd. Amen.