Pater THOMAS IDERGARD SJ

Predikan för 27:e söndagen under året

2020-10-03–04

Årgång A: Jes 5:1-7; Ps 80; Fil 4:6-9; Matt 21:33-43

S:ta Eugenia katolska kyrka Stockholm (vigiliemässa efter undervisningen, lördag), samt

S:t Eriks katolska domkyrka, Stockholm (högmässan)

Kära systrar och bröder i Kristus,

Dagens texter påminner oss om att vår tro syftar till vårt eviga bästa. Det kan många gånger gå emot vår egen förväntan på omedelbar ”feelgood”. Visst ger tron en viktig insikt om att Gud bär oss i det svåra; att Kristus inte tar bort våra problem men finns med oss i alla problem. Men det finns en annan och lika viktig aspekt av vår tro. Att bäras av Gud genom Jesus Kristus förutsätter att han får bli del av våra liv för att kunna finnas där och bl a bära oss. Och blir Kristus – Gud som kommer till oss i den materia vi själva är skapade i – del av våra liv, förblir våra liv inte opåverkade. För då vill han förändra oss, göra oss heliga, helt till för, och uppfyllda av, Gud. Det kommer också att ibland skava, att kräva uppoffringar och kamp mot allt det som inte kan sammanbo med Kristus, allt det som i våra liv går emot Guds plan och tanke med oss.

I första läsningen hörde vi profeten Jesajas klagan över Israel. Det lilla folk som Gud först valde ut för att göra heligt, avskilt för sig som sitt vittne inför världen, och befriade från slaveri i Egypten, skänkte ett land, slöt förbund med ett löfte om beskydd och gav Lagen för att hjälpa det att bli en förebild i tjänandet av honom. Bilden av folket som Guds plantering, ett träd eller en vingård som ska ge frukt – god näring åt andra – men som sedan levererar motsatsen, är vanlig i Gamla Testamentet. Jesaja talar om att druvorna blev sura och mer än 2000 år senare känner vi till både smaken och besvikelsen. Vår responsoriepsalm fyllde på med att förutse de katastrofer som skulle följa på Israels avfall.

Inget ont som händer har Gud som direkt orsak. Men det är en konsekvens av att vi människor, i läsningarna idag representerade av Guds utvalda folk Israel, vänder oss bort från Gud; gör oss själva till måttstockar för sanning och godhet, dvs till gudar. Gud ”fann våld” och ”orättvisa” i vingården, hörde vi ju hos Jesaja. Gud orsakade det inte.

Guds beskydd är framförallt hans hjälp till oss att inte använda vår frihet till att göra ont mot varandra. Men när vi ändå ständigt gör det, lämnar Gud oss i alla fall inte i sticket. Israels folk överlever fångenskapen i Babylon och senare romarnas ockupation med hoppet om att Gud ska infria sitt löfte om en slutligt befriande Messias. Denne Messias, som visar sig vara Gud själv som blir människa i det judiska folket, garanterar inte att vi ska slippa det onda som följer av vår synd. Däremot att all vår orättvisa, dvs vår synd, liksom döden själv, inte ska ha sista ordet. Om vi inser att vi är på fel väg och vänder oss till honom.

I evangeliet hör vi hur Jesus bemöter sin samtids makthavare med en liknelse som bygger på Jesajas vingårdsbild, men utvidgar den. Här finns nu tjänarna som representerar Israels profeter som länge varnade för att Guds utvalda hade blivit sura druvor. Och här finns slutligen Sonen, som dödas av folkets ledare. När Jesus så här förutsäger sitt öde, liksom Jerusalems förstörelse drygt 40 år senare, och därefter att vingården ska ges till andra arrendatorer, säger han att tiden är inne för det nya Israel, det Nya förbundet, där Guds rike ska byggas: Kyrkan, med honom som hörnsten.

Det här betyder inte att vi som tillhör Kyrkan kan sätta oss till rätta. Det nya Israel, Kyrkans folk, har precis som det gamla blivit avskilt för att bära frukt, dvs i ord och handling vittna om Gud, för världen. Berättelsen om Israels avfall upprepar hela mänsklighetens avfall. Också vårt som troende. Inte heller vi vill alltid fullgöra vår uppgift, vara söta och näringsrika druvor, betala vingårdsägaren sin andel – dvs leva vår tro.

I andra läsningen ur Filipperbrevet hörde vi: ”Vad ni har lärt och tagit emot, hört och sett … det skall ni göra. Då skall fridens Gud vara med er.” Detta är den djupaste insikten i Israels lag, Torahn, och som Kristus förklarar och fullkomnar; som han främst genom sakramenten vill komma in i oss för att inifrån hjälpa oss att kunna leva: relationen till Gud uttryckt genom det vi konkret gör.

Kärleken, de goda gärningarna, är en akt av viljan och blir frukten av att vi låter Jesus Kristus bli vår enda måttstock, och sedan använder vår frihet och vilja, som han ger styrka i sakramenten, till att ordna allt i våra liv efter den. Gud älskar oss precis som vi är, skapade till hans avbild. Men han älskar oss för mycket för, och mer än, att låta oss förbli exakt som, och där, vi är. Han vill att vi tillåter honom fullborda hans avbild i oss så att den alltmer blir till hans likhet, och att vi därför efter döden kan uppstå med Kristus till det eviga livet.

Kyrkan har en central, ja, avgörande roll för detta. Det är med Kyrkan – den som Jesus grundar på apostlarna och som behållit sina synliga tecken och sin tro obruten till idag, dvs den Katolska kyrkan – som Guds inkarnation fullt ut bärs vidare i världen. Det är i och genom Kyrkan vi kan näras av Kristus och hans närvaro i Kyrkans oföränderliga lära och sju sakrament, dvs det helt nya som Jesus kommer med till världen; sig själv som ger sig till oss för att göra det möjligt för Guds vilja att ske i och genom oss. Att alltmer försöka älska Kyrkan, som i alla tider undervisar oss på Jesus direkta uppdrag, genom att allt bättre tillbringa tid med henne och försöka förstå hennes lära på områden där det kan vara svårt; ja, det är att lära och ta emot för att kunna ”göra”, som Aposteln Paulus säger, att öppna sig för den väg mot helighet där Gud både förändrar och bär. Att däremot vända Kyrkan ryggen, att välja och vraka i hennes lära som på ett smörgåsbord, följa det som passar just mig och öppet säga emot henne, i tron att jag själv har tänkt ut saker så mycket bättre än alla apostlar, kyrkofäder, martyrer, helgon, påvar och koncilier tillsammans – det är att ha attityden från de gamla arrendatorerna i vingården till sig själv och Gud. Och att, som de, gå miste om vingården, Guds rike.

Så även det nya Israel, de nya arrendatorerna i vingården, dvs vi, kallas till omvändelse. Till att alltmer söka och lyssna till Guds röst genom Kyrkan i allt vi gör. Till att göra Jesus Kristus, Gud som visat sig för oss, till det enda vi söker för dess egen skull. Då kommer vi få allt vi behöver för vår frälsning, dvs vår eviga gemenskap med Gud. Den som startar här och nu och fullbordas i uppståndelsen efter döden. Amen.