Stängda öron för villoläror försvarar ditt hopp (Första söndagen i Advent, årgång C, 2021-11-28)

Pater THOMAS IDERGARD SJ
Predikan för Första söndagen i Advent
2021-11-28
Årgång C: Jer 33:14-16; Ps 25; 1 Thess 3:12-4:2; Luk 21:25-28, 34-36
S:ta Ragnhilds katolska kapell, Bromma (högmässan kl 11:00)

Kära systrar och bröder i Kristus,

Gud är herre över allt, inklusive den mänskliga historien. Beviset för det är hans människoblivande och födelse in i världen i Jesus Kristus. När Gud så mirakulöst uppfyller Gamla förbundets profetior, som första läsningen ur profeten Jeremias bok försäkrade, visar han sina kort: Att han bryr sig så mycket om människans berättelse på jorden, att han blir en del av den. Att han är så mäktig att han vill vägleda historien inifrån, utan att förminska vår roll i den.

Med Guds människoblivande bryter ett nytt liv, en ny värld, fram. Hela historiens ändamål blir synligt. Den gamla världen är dömd. Och vid en konkret tidpunkt ska domen verkställas, ska den mänskliga berättelsen i tiden och rummet vi känner ta slut, genom att, som andra läsningen ur Första Thessalonikerbrevet uttrycker det, ”vår herre Jesus kommer med alla sina heliga”. Det Gudsrike, vars frö utsås med Guds människoblivande, och vars ömtåliga och kämpande, lilla planta, många gånger halvhjärtat och slarvigt, bärs genom tiden av människohand, ska genom ett slutligt gudomligt ingripande tränga bort allt som inte hörde dit.

Med Advent vill Kyrkan hjälpa oss att rätt förbereda oss för Guds ledning av allt till fullbordan, genom att uthålligt vänta och uppmärksamt vaka. Förstås, för att få fira det frälsningsmysterium som uppenbaras i Julen. Men därigenom, ytterst, med glädje kunna se fram emot det nya livets, den nya världens, och därmed Guds, fullständiga triumf vid all tids slut. Den som förebådas av Jesus Kristus fysiska och personliga återkomst ”med makt och stor härlighet”, som han själv uttrycker det i dagens evangelium.

Att vänta är att leva i tilliten till att Gud i kärlek och trofasthet fullbordar sina löften till oss, i och genom Jesus Kristus, så som han en gång, med Jesus Kristus, fullbordade sina löften i och genom Lagen och profeterna i Gamla förbundet. En tillit, ett hopp, som är starkare än döden, som uttrycktes av dagens responsoriepsalm, och vars främsta mänskliga förebild är Jungfru Maria.

Att vaka är att leva i beredskap att höra Guds budskap för att handla utifrån det. Vår främsta förebild här är den Helige Josef. Ett vakande som hans, förutsätter tillitens och hoppets väntan på Jesus återkomst, när tiden är slut för var och en av oss, och vid all tids slut.

Här ger oss Jesus och den nytestamentliga traditionen en viktig ledtråd. Jesus återkomst kommer inte att vara sista skedet i en alltmer positiv evolution. Som kristna ska vi absolut sträva efter att bygga ett kärlekens och fridens rike här och nu, genom att söka, finna och sprida Guds vilja så mycket vi bara kan. Gud vill ha vår samverkan, den är en del av vår helgelse. Men vi kommer aldrig att lyckas. Eftersom vi förblir syndare, och världen som den är förblir fallen. Parallellt med det goda vi gör för att bygga upp, river vi och andra också ner. Det är alltså inte så att mänskligheten bara blir bättre och klokare, att alla konflikter och problem löser sig i en rätlinjig progressiv utveckling av teknik, ekonomi och politik, om vi bara, eller de ledare som vi sätter för stort hopp till, skruvar på rätt rattar vid rätt tillfälle.

Jesus syn på historien är inte progressiv. Han vill att vi ska söka och göra det goda vi kan här, realistiskt medvetna om att Gudsrikets seger kommer ur en andlig strid som ofta, och särskilt närmast slutet, kommer att verka både tröstlös och förlorad. Jesus vill därför att vi väntar på, och vakar inför, Guds fullbordan av allt. För att använda den här Adventstiden som en investering i vår väntan och vår vaka, vill jag nämna sex, konkreta saker som var och en av oss kan göra.

För det första: försvara ditt hopp och din tillit. Inte heller för kristenheten utlovar Herren en utveckling till det bättre som han med sin återkomst bara ska bekräfta. Nej, också här är hans förutsägelse direkt motsatsen, vilket apostlarna Petrus och Paulus sedan fortsätter varna för – dvs mångas avfall från tron genom villolärare och falsk förkunnelse inifrån kristenheten själv. Gör denna Advent till en tid av definitivt stängda öron för budskap, i sociala media och direkt från andra, om att det som Katolska kyrkan, på Kristus uppdrag, alltid lär vara sant och gott, och motsatsen, minsann kan ändras när människan vill det hellre än att själv förändras. Kanske kan du t o m behöva kärleksfullt tillrättavisa någon annan katolik som, om än med de bästa, men dock missriktade, avsikter, vill göra världens värderingar till trons, och därmed reducera hoppet till något som beror på våra egna prestationer och känslor. Dvs på sådant som försvinner.

För det andra: gå i bikt, minst en gång, helst flera, före Jul. Botens sakrament och dess utformning är precis som övriga sex sakrament en gåva från Kristus själv för Guds barmhärtighet att kunna hela oss i våra svagheter och stärka oss på helgelsens väg.

För det tredje: tillbringa mer tid i bön. Bara med bön kan vi allt bättre se oss själva, andra och allt annat med Guds eviga, kärleksfulla blick. Men våra böner behöver färre ord och mer lyssnande. Bestäm dig därför för att i Advent avsätta tio minuter två gånger i veckan, utöver det du brukar be, för tyst, inre bön, t ex inför en bild av Jesusbarnet eller den Heliga familjen.

För det fjärde: gå i sakramental tillbedjan åtminstone en eller två, eller ytterligare en eller två, gånger i Advent, för att betrakta Jesus öga mot öga, och betrakta honom betrakta dig. Och när du sitter där, lägg fram ett problem eller ett dilemma som du öppet nämner för honom att ge dig vägledning i.

För det femte: gå i den Heliga mässan någon vardag under veckan, om du aldrig har gjort eller tyckt dig hinna det tidigare, och bär fram dig själv som offergåva och ta emot Kristus, oftare än annars. Kanske på fredagar när S:ta Eugenia kyrka kombinerar tillbedjan med kvällsmässa?

Och för det sjätte: gör en extra insats för den ”rätt och rättfärdighet” Gud kommer med i sitt människoblivande, enligt första läsningen idag, genom att t ex avsätta mer än du brukar för söndagskollekten men nu samlat ge det till Jesuitmissionens eller Caritas adventsinsamling, eller till katolska Respekts arbete för de ofödda barnens och de gamla och sjukas människovärde. För den som inte ens får födas, eller inte anses nyttig nog att få leva, finns ingen rättvisa.

Alltså: försvara hoppet, gå i bikt, lägg lite mer tid på tyst bön, sakramental tillbedjan och en veckomässa, och gör något för de mest utsattas människovärde. Så kan du med Jungfru Maria och den Helige Josef, genom uthållig väntan och uppmärksam vaka, bereda vägen för ljusets, Herrans, födelse, alltmer in i ditt liv och din historia – och därmed också in i världens. Amen.

Post a comment