S:t Petrus och Paulus högtid, 2020-06-29: Trons lydnad

Pater MIKAEL SCHINK S.J.
Predikan för de heliga apostlarnas Petrus och Paulus högtid
2020-06-29, S:ta Eugenia katolska församling
Apg 12:1–11; Ps 34: 2–9; 2 Tim 4:6–8, 17–18; Matt 16:13–19

 

+ Kära bröder och systrar i Kristus,

Vi hör i dagens evangelium Jesus fråga: ”Vem säger människorna att Människosonen är?” (Matt 16:13) Apostlarna rapporterar ivrigt om de olika rykten som cirkulerar om hans identitet: ”Somliga säger Johannes döparen, men andra säger Elia och andra Jeremia eller någon profet” (Matt 16:14). Svaren speglar en värld som kastas än hit än dit av olika åsikter, trender och tyckanden, en värld där det ytterst inte finns någon sanning utan endast olika övertygelser, perspektiv och värderingar.

Denna värld som apostlarna beskriver skiljer sig inte så mycket från vår relativistiska samtid. Vad säger människorna ute på Stockholms gator om Jesus Kristus? Vissa skulle säga att han faktiskt är Guds son, andra att han endast är en profet, men de allra flesta skulle nog nöja sig med en mer allmän formulering som att han är Kristendomens grundare eller liknande, och om man skulle pressa dem skulle de förmodligen medge att man inte kan veta så mycket om vem Jesus egentligen var: vissa säger att han uppstod från de döda, andra att han inte ens existerat, och däremellan finns uppsjö av olika tyckanden. Någon sanning i absolut bemärkelse kan det knappast vara tal om.

Sedan riktar Jesus samma fråga till apostlarna själva: ”’Och ni’, frågade han, ’vem säger ni att jag är?’” (Matt 16:15). Efter att just ha hört världens motsägelsefulla svar kan man som läsare nu förvänta en samstämmig och högtidlig bekännelse från apostlarnas sida. Men Matteus säger ingenting om detta. Vi vet inte hur apostlarna reagerade. Kanske möttes Jesu fråga av en lång tystnad. Kanske var de liksom världen där ute osäkra på vad de skulle säga med tanke på alla olika åsikter och övertygelser. Hur som helst är det Petrus som ensam svarar: ”Du är Messias, den levande Gudens son” (Matt 16:16).

Hur kan han vara så säker? Hur kan han veta att Jesus är Messias, den levande Gudens son? Om det vore så uppenbart skulle väl världens vise också kunnat konstatera det? Jesu svar ger oss förklaringen. Han svarar med att lovorda Petrus: ”Salig är du, Simon Barjona, ty ingen av kött och blod har uppenbarat detta för dig, utan min Fader i himlen” (Matt 16:17). Petrus rapporterar inte det som andra tycker, utan han bekänner det som blivit uppenbarat för honom av Gud Fadern. Världen vill konstruera en egen sanning efter sina egna ingivelser och nycker, men Petrus ödmjukar sig och upprepar lydigt det han tagit emot.

Men det är också betydelsefullt att resten av apostlarna förblir tysta. Det betyder att vi liksom de andra apostlarna inte behöver ta ställning själva, utan vi kan och ska i viss mån låta Kyrkan ta ställning för oss. Att tro betyder inte bara att hålla någonting för sant, utan också att tro på Kyrkan som förmedlar Guds uppenbarelse till oss. Vi behöver inte själva utvärdera alla läror och allt som står i Bibeln. Det är därför som man vid en konversion inte skriver på ett dokument med alla kyrkans lärosatser, utan man deklarerar endast att ”allt, som den heliga katolska kyrkan tror, lär och förkunnar vara uppenbarat av Gud, det tror och bekänner jag”.

Kyrkan som förmedlare av uppenbarelsen är den grund vi står på. Vår tro är densamma som apostlarnas, som fädernas, helgonens, kyrkolärarnas och teologernas tro. Vi tror det som Kyrkan trott överallt och i alla tider.

Petrus får sedan ett speciellt uppdrag av Jesus.”Jag säger dig”, säger Jesus, ”att du är Petrus, Klippan, och på den klippan skall jag bygga min kyrka” (Matt 16:18). Jesus grundade under sitt jordiska liv inte bara den Katolska Kyrkan, utan han instiftade också de sju sakramenten och även påveämbetet. Detta ämbete gick sedan i arv efter Petrus så att Franciskus är den 266:e påven.

Påveämbetet främsta funktion består just i det som Petrus gör, att stärka de kristna i deras tro och att bevara Guds uppenbarelse, som förvaltas av Kyrkan, från irrläror och villfarelser. Redan kring år 100 e.Kr. skriver den helige Ignatios av Antiokia att kyrkan i Rom är ”den kyrka som presiderar över kärleksgemenskapen”. Och mot slutet av det andra århundrade säger den helige Irenaeus av Lyon att ”alla kyrkor måste överensstämma med den romerska kyrkan på grund av dess företräde, ty i den har alltid den apostoliska tron bevarats”.

*

De andra katolska biskoparna är apostlarnas efterträdare och medverkar i Kristi sändning. Här kan vi ta den helige Paulus som exempel. Han var inte en av de ursprungliga tolv apostlarna. Ändå omnämns han ofta i den teologiska traditionen bara som ”aposteln”. Han fick uppdraget och auktoriteten att förkunna evangeliet av den uppståndne Kristus på vägen till Damaskus för att ”föra alla hedningar till lydnad i tro”, som han skriver i sitt brev till Romarna (1:5).

Liksom evangelietexten om Petrus består den helige Paulus uppdrag inte i att uppfinna eller konstruera någon ny lära utan endast att ge vidare det han hade fått.

Ibland kan man höra att det egentligen var Paulus som ”uppfann” Kristendomen på grund av att så många av hans brev togs med i Nya Testamentet. I så fall skulle Kristendomen reduceras till ingenting mer än en uppfattning bland andra. Men Paulus själv är av en annan åsikt. Hans ord i början av Galaterbrevet är träffande:

Jag är förvånad över att ni så snart överger honom som har kallat er genom sin nåd, för ett annat evangelium – fast det inte finns något annat; det är bara några som ställer till förvirring bland er och söker förvränga evangeliet om Kristus. Men om någon, vore det så jag själv eller en ängel från himlen, skulle förkunna ett annat evangelium än det jag har förkunnat för er – förbannelse över honom! Vad jag redan har sagt säger jag nu en gång till: om någon förkunnar ett annat evangelium för er än det ni har fått – förbannelse över honom! (Gal 1:6–9)

Här beskriver den helige Paulus biskoparnas uppdrag: att förkunna evangeliet. Ingenting annat. Jag minns en gång när vår egen biskop Anders i ett offentligt panelsamtal i Almedalen blev tillfrågad vad katolska Kyrkans kan bidra med i det svenska samhället. Hans svar var liksom den helige Paulus att vårt uppdrag är att förkunna evangeliet.

*

Men i en tid och ett land som värderar personlig frihet och individualitet så högt som vårt kan det verka något hämmande att endast titta i backspegeln så att säga, att endast ge vidare det man fått ta emot. Men då ska man komma ihåg Jesu egna ord: ”Min lära är inte min, utan hans som har sänt mig” (Joh 7:16). Inte heller Jesus undervisade någonting annat än det han hade tagit emot av Fadern. Och inte nog med det – han gjorde inte heller någonting annat än det som Gud ingav honom att göra genom den Helige Ande: ”Fadern är i mig och utför sina gärningar” (Joh 14:10). Det påminner oss om att den sanna friheten och den sanna individualiteten endast finns i sanningen, i den sanning som Jesus Kristus förmedlar till oss genom den Kyrka han grundat, den Katolska Kyrkan. ”Sanningen skall göra er fria” (Joh 8:32), kan vi läsa på ett annat ställe.

Om vi försöker finna friheten i en sanning som vi själva konstruerar kommer vårt inre att bli mycket likt den värld som apostlarna beskriver i början av dagens evangelium. Den blir ett virrvarr av motsägande övertygelser, föreställningar, känslor och begär. Endast i Jesu Kristi ord finner vi den berggrund på vilken vi kan bygga vårt hus så att det håller stånd mot regn och vindar (Matt 7:24–25).

*

Låt oss därför vända oss till Herren Jesus Kristus och be honom att han fyller oss med samma ödmjukhet och lydnad inför Guds ord som utmärkte de heliga apostlarna Petrus och Paulus: och låt oss ta jungfrun Maria som vår förebild, så att vi liksom hon kan ta emot Guds Ord och bevarade det i våra hjärtan. + Amen

Skriv en kommentar

Translate »