Smörgåsbordskatolicism (3:e söndagen under året, årgång C, 2022-01-23)

Pater Mikael Schink S.J.
Predikan för den 3:e söndagen under året (årgång C)
2022-01-23, S:ta Eugenia katolska församling
1 Kor 12:12–30

 

+ Kära bröder och systrar i Kristus,

Vi hör i dagens andra läsning en av aposteln Paulus utläggningar om Kyrkan som Kristi kropp. Låt oss därför meditera över Kyrkans mysterium, vad Kyrkan är och vad den inte är. För det har funnits många irrläror angående Kyrkans natur under dess långa historia.

En av de vanligaste felaktigheterna är att avvisa Kyrkans hierarkiska struktur. Det är en mycket praktisk uppfattning eftersom Kyrkan då inte längre har någon auktoritet i våra liv. Man kan visserligen förhålla sig till dess läror och råd – men endast om man vill. I slutändan är det jag som bestämmer vilka läror jag vill anamma och vilka jag vill förkasta; om jag ska hålla med Kyrkan och faktiskt stå upp för en kontroversiell uppfattning, eller om jag ska ge vika för min egen bekvämlighet och luta mig tillbaka och låta tankarna vandra iväg dit de vill.

Den här åsikten kan leda till det som ibland kallas för smörgåsbordskatolicism. Man tänker sig att Kyrkans rika tradition av läror och bud är som ett stort smörgåsbord, dit man kan gå och plocka på sig det som man själv råkar tycka om. När man drabbas av frestelsen att tänka på det här sättet kan det vara bra att påminna sig om det som den som konverterar säger vid upptagningsceremonin, nämligen: ”Allt, som den heliga katolska kyrkan tror, lär och förkunnar vara uppenbarat av Gud, det tro och bekänner jag.”

Som i alla betydande felaktigheter finns det en viss sanning i den här uppfattningen, nämligen att Kyrkan har en inre, osynlig sida. Som aposteln Paulus skriver i dagens läsning: ”Med en och samma Ande har vi alla döpts att höra till en och samma kropp.” (1 Kor 12:12–13)

Genom dopets nåd har vi på ett hemlighetsfullt sätt döpts in i och blivit inlemmade i Kristus. Dopet är därför inte ett barnvälkomnande eller en namngivningsceremoni. Dopets vatten symboliserar inte bara det nya livet utan det skänker också det nya, osynliga livet i Kristus. När vi döptes fick vi ta emot den Helige Ande som ingjuter Kristi nåd i våra hjärtan och inlemmar oss i hans mystiska kropp. Vi får ett namn vid dopet för att vi verkligen blir en ny skapelse: vi är inte längre bara människor utan genom den Helige Andes inneboende har vi också blivit gudomliga.

Men även åt andra hållet finner man överdrifter och missförstånd. Det är därför också vanligt med en alltför institutionell syn på Kyrkan. Man tänker sig att Kyrkan egentligen inte är så mycket annorlunda än vilken annan organisation som helst. Kyrkan är som ett företag som erbjuder produkten: människans frälsning. Eller man kanske snarare föreställer sig att Kyrkan är ungefär som ett politiskt parti eller en ideell förening som bedriver lobbying för en viss uppsättning nya och gamla värderingar.

Steget är inte långt till tanken att Kyrkan precis som vilken världslig organisation som helst ändrar sin troslära genom tiden så att det som var sant igår inte längre behöver vara sant idag. Det kan därför uppfattas som viktigt att verka för att Kyrkan ska bli mer tidsenlig och anpassa sig till dagens moderna normer och bruk. Så har vi vad man skulle kunna kalla för åsiktskatolicism. Tron har övergått från att vara någonting som vi i första hand tar emot från Gud såsom förmedlat av hans Kyrka genom traditionen till ett individuellt åsiktskomplex som den enskilde eventuellt kan lobba för.

Även här finns det någonting riktigt. Kyrkan har en institutionell karaktär. Det ser vi redan i evangeliet där Jesus etablerar en hierarki genom att skilja mellan de tolv apostlarna och de andra lärjungar. Apostlarnas auktoritet kanske blir som tydligast vid det så kallade konsiliet i Jerusalem (Apg 15), där de beslutar att hedningar som omvänder sig till den kristna tron inte behöver hålla stora delar av den gammaltestamentliga lagen och framför allt att männen inte måste låta omskära sig.

Men även om Kyrkan kan fatta beslut i frågor rörande tro och moral finns det en viktig skillnad däremellan och världsliga politiska partier, och det är att Kyrkan inte kan ändra sin lära när den väl blivit fastlagd. Det följer direkt ur det som den helige Paulus skriver i dagens läsning. Han säger: ”Ögat kan inte säga till handen: ’Jag behöver dig inte’, och inte heller huvudet till fötterna: ’Jag behöver er inte’.” (1 Kor 12:21) Med andra ord måste den enhet som kommer av att vi blivit inlemmade i Kristus genom nåden och kärleken ta sig uttryck konkret i Kyrkans dagliga liv.

Men tyvärr uppfattas den här enheten ofta bara som en enhet idag: så länge vi är överens med våra medkatoliker i vår tid råder det enhet i Kyrkan, anser man. Men i själva verket är Kyrkan en organism som är utsträckt också i tiden. Om det skulle finnas den största enhet i Katolska kyrkan idag på bekostnad av enheten med fäderna, helgonen och med resten av Kyrkans tradition, skulle det vara en falsk och ytlig enhet. I själva verket skulle vi ha avskurit oss från Kristi mystiska kropp. Liksom Paulus skriver i dagens läsning skulle vi vara som ögat som säger till handen: ”Jag behöver dig inte”. Vi skulle då implicit säga till våra förelöpare i tron: ”Det är andra tider nu, ni har blivit omoderna, vi behöver er inte”.

Låt oss därför ta den helige Paulus ord på allvar och sträva efter att växa in i Kristi mystiska kropp. Låt oss ta emot det som fäderna och teologerna lärde och försöka efterlikna helgonens och martyrernas liv, så att vi på så sätt kan bli mer förenade med dem. Låt oss inte bara eftersträva en ytlig enhet i vår tid utan också en enhet med Kristus som verkar i alla tider, så att Kyrkan kan bli mer ett med sig själv. +Amen.

Post a comment

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.