Skärtorsdagen – Allt som tjänar lever

SKÄRTORSDAG 2021 I S:TA EUGENIA

Joh 13:1-15

Allt som tjänar lever

Föreställ är en avbarkad, naken trädstam i skogen. Nedhuggen, uppryckt ur jorden, berövad sina grenar och blad. Den ligger där som död. Ingen förbindelse längre med rötterna som transporterade mullens näringsämnen till trädets celler. Inga blad som tog emot solljuset för fotosyntesen. Nej, den avbarkade trädstammen kan inte rota sig och växa igen, den kan inte längre bära blommor och frukter.

Säkert är trädet dött med avseende på de gröna bladen och frukterna. Men kanske har vi en för snäv föreställning om vad som är död och vad som är liv. Tänk bara på det som den till synes döda trädstammen kan tjäna till. Den kan bli ved som värmer under kalla vinternätter. Den kan bearbetas till bjälkar man kan bygga ett skyddande hus av. Den kan förvandlas till en vagga där ett barn sover. Är den avbarkade, nakna trädstammen död? Är inte allt som tjänar till något levande? Skapar inte allt som tjänar liv?

Ignatius av Loyola berättar i sin självbiografi hur tröstad han blev när han under långa stunder betraktade natthimlen med alla stjärnorna. Han var hänryckt och djupt berörd. Den här sortens hisnande naturupplevelser öppnar många människor för det som går utöver vårt småaktiga vardagsförnuft. Plötsligen anar man att det måste finnas något eller till och med någon som är större. Men det speciella i Ignatius fall var att upplevelsen av stjärnhimlen väckte en längtan hos honom att tjäna Gud (jfr Pilgrimens berättelse nr 11). Hela hans strävan gick ut på det: att ”lova, vörda och tjäna Gud” (Andliga övningar nr 23). Och med den längtan befann han sig i bästa sällskap, i Jesu sällskap.

Att tjäna är ett kristet äkthetskriterium. Här är vi helt och hållet förenade med Jesus, är vi ett med hans djupaste avsikt, med det han själv levde. Hela hans liv kan tolkas i tjänandets perspektiv. Han ”avstod från allt och antog en tjänares gestalt” (Fil 2:7). Han var inte för fin för att göra sina händer ”smutsiga”. Han berörde motbjudande sår, gav sig in i svårlösta konflikter, skydde inte konfrontation för sanningens skull, riskerade utanförskap för att söka de förlorade … Genom det han gjorde, genom sitt tjänande återskapade han livet. Det liv som vår synd har förstört och om och om igen förstör. Men det finns ett botemedel: att tjäna. Att tjäna är inkörsporten till livet.

Jesus tjänade inte bara utan blev också betjänad. Han tog emot vänskap och kärlek, en kvinna som smorde hans fötter, en klunk färskt vatten, mat och dryck vid fester, ärebetygelser, lärjungarnas medhjälp, kvinnor som försörjde honom … Och vi vet alla att det är minst lika svårt att ta emot en tjänst som att tjäna. Men Jesus är mycket klar på den här punkten. Att ta emot någons tjänst och i synnerhet hans tjänst ger oss del av livet. ’Bara om jag tvättar dig, Petrus, bara om du låter det ske, har du gemenskap med mig’ (jfr Joh 13:8). Att ta emot hans tjänst är inkörsporten till livet.

Kristendomen en tjänarnas religion, ja, till och med slavarnas? Ja, det var väl det som Jesus ville och förkroppsligade. ”Jag har gett er ett exempel, för att ni skall göra som jag har gjort med er” (Joh 13:14). ”Ni vet att härskarna är herrar över sina folk och att furstarna har makten över folken. Men så är det inte hos er. Den som vill vara stor bland er skall vara de andras tjänare, och den som vill vara den förste bland er skall vara de andras slav” (Matt 20:25-27). Tjänare åt Gud, tjänare för Guds liv, tjänare för Kristi frälsning. Inte världens herrar utan världens tjänare.

Det befriande i vår tjänartillvaro är vår Herre. Vi vet vilken herre vi tjänar. Inte en som pressar det sista ur sina tjänare, som utnyttjar dem ekonomiskt och mänskligt och kastar dem på sophögen när de inte längre kan prestera. Vi vet vilken herre vi tjänar: den som kärleksfullt upphävde mönstret herre-tjänare: ’Jag som är er herre och mästare, har tvättat era fötter’ (jfr Joh 13:14).

Och det är Gud som har tjänat oss först. Den Gud som ”anstränger sig och arbetar för min skull i alla skapade ting på jordens yta”, om den Gud som ”beter sig som en som arbetar” för oss (Andliga övningar nr 235). Gudstjänst är inte först och främst vår lovsång och bön utan Guds tjänst för oss, Kristi tjänst för oss. Han ger oss allt – långt innan vi har börjat tjäna. Och detta ”allt” är förkroppsligat i det lilla stycket bröd och klunken vin, hans kropp och blod – han själv, hans frälsande ord och handlingar.

Visst ska vi göra som han. ”Jag har gett er ett exempel, för att ni skall göra som jag har gjort med er” (Joh 13:14). Men det som Kristus avser är inte någon aktivism, en religiöst underbyggd arbetsmoral, något för de friska och duktiga. Att tjäna någon är oberoende av vår kroppsliga eller intellektuella styrka, oberoende av ålder eller samhällsklass. Även de sjuka och handikappade, även de tysta, de som världen anser som ”onyttiga” kan tjäna. De kan tjäna med sitt kontemplativa tjänande. Hur de lever en situation av svaghet. Hur de går mot döden. Hur de visar sin längtan efter vänskap och kärlek …

Jesus har inte bara tvättat sina lärjungars fötter. Han har också spikats fast på korsets trä. Träet som verkade vara lika dött som det avbarkade trädet i skogen. På korsets trä var han dömd till passivitet. Han kunde inte röra sig, inte räcka sin hjälpande, tjänande och botande hand till någon. Ändå tjänar han också där. Korsets trä har förvandlats till livets trä. Jesus tjänar ”kontemplativt” från korset. Inte heller där vänder han blicken bort från Gud. Jesus tjänar med sina utsträckta armar, Guds öppna famn som tar emot allt det vi inte kan bära, våra förvillelser och synder: ”Kom till mig, alla ni som är tyngda av bördor; jag skall skänka er vila” (Matt 11:28).

Han tjänar oss med sitt vittnesbörd. I korsets vånda och mörker, i dödsångest och övergivenhet håller han fast vid Gud: ”Gud, min Gud, varför har du övergivit mig” (Mark 15:34). ”I dina händer befaller jag min ande” (Luk 23:46). Så blev hans död till vårt liv. Den som i världens ögon var död blev världens liv.

Allt som tjänar lever. Alla som tjänar gör levande.

 

Dominik Terstriep s.j.