Pater THOMAS IDERGARD SJ

Predikan för Pingstdagen

2021-05-23

Årgång B: Apg 2:1-11; Ps 104; Gal 5:16-25; Joh 15:26-27; 16:12-15

S:ta Eugenia katolska kyrka, Stockholm (högmässan)

Kära systrar och bröder i Kristus,

I dagens evangelieläsning talar Jesus om den Helige Ande som ”sanningens ande” som ”vittnar om” honom och ska ”vägleda … med hela sanningen”. Jesus identifierar genom alla evangelier tydligt sin sändning med sanningen. Så vad är då sanning? som Pilatus, den maktbevarande pragmatismens mest kände företrädare, frågade.

Sanning finns när ett begrepp om något motsvarar vad något verkligen är. Den Helige Thomas av Aquino säger att Gud är den ”högsta och första” sanningen eftersom det vi menar med Gud, existensen själv, i vilken allt annat som finns är delaktigt, också stämmer överens med hur Gud uppenbarar sig: som den ”som är”, i den brinnande busken; som den som har makt över allt, också döden, i Jesus Kristus.

När Jesus säger till Pilatus att han har kommit till världen enbart för att vittna om sanningen, menar han att vi av egen kraft inte förmår se och ta in den. Världen och människan blir bara sanna, i överensstämmelse, harmoni, med Guds plan, hur det var tänkt, genom att återspegla Gud, skapelsens upphov och mål. Men alltför ofta tillåter vi annat komma i vägen för sanningen, för att det är bekvämare på olika sätt.

Detta är precis vad Aposteln Paulus beskriver i andra läsningen ur Galaterbrevet, när han talar om ”köttet” som ”ligger i strid” med ”anden”. Aposteln menar både i och utanför var och en av oss. Att det handlar om en strid betyder att det är svårt och kräver urskiljningsförmåga och uppoffringar. Paulus väcker oss genom att uttrycka raka motsatsen till synen på kristen tro som ett slags toppning av feelgood i ett liv som i övrigt inte skiljer sig nämnvärt från någons eller något annat.

Paulus menar inte ”kropp” mot ”själ”, utan istället två principer som vardera kan, och vill, genomsyra både kropp och själ. ”Andens frukter” uttrycker den människa som lever i sanning, och det ”köttet ger” manifestationen av motsatsen; dvs av synd, ett ord som har samma ursprung som ”sund”, ett vatten som skiljer två landmassor från varandra, det sanna från det osanna. I Romarbrevet och Första Korinthierbrevet fyller Aposteln på med exempel på det osanna i felriktade begär. Vi har att ta åt oss av Guds varningar genom Paulus, och försöka vända om. Inte att bortförklara dem.

Jesus gör Guds vilja gällande mot alla makter, i och utanför oss, som med goda avsikter ändå drar oss bort från sanningens ljus. För bara med Gud knäcks koden, så att allt skapat, också vi själva, blir möjligt att läsa, som det var tänkt att vara, och med Guds hjälp åter kan bli. Det är precis detta som är försoning: att Gud bygger en bro över sundet mellan där vi är nu och hur våra liv kan bli när vi känner sanningen.

Med sin himmelsfärd har Jesus, efter sin offerdöd och uppståndelse, inte farit ”upp och iväg” till en avlägsen plats. Det skulle göra honom irrelevant. Istället har Jesus dragit sig undan det nu synliga för att helt kunna föra den skapade materien till Gud; ”förnya jordens ansikte”, som vår responsoriepsalm bildligt uttryckte det. Helt förenad med Guds fullkomliga varande verkar personen Jesus Kristus nu mer aktivt i och för världen som bron till den fullkomnade gemenskapen med Gud. När materian gjorts fullt delaktig i himlens, den eviga dimensionens, realitet, frigörs, i en andlig kedjereaktion om man så vill, den Helige Ande – kärleksbandet mellan Fadern och Sonen i Treenigheten – över materian, dvs oss, så att Kristus, som bron till det eviga livet, kan bli tillgänglig i alla tider och på alla platser genom tron som lever i gärningar.

I Pingstberättelsen, i första läsningen ur Apostlagärningarna, satte den Helige Ande den unga Kyrkan i rörelse, så att apostlarna, de första biskoparna, kunde förkunna evangeliet på alla språk. När det bibliska vittnesbördet så tydligt visar att den Helige Ande ges åt, och verkar på ett särskilt sätt i, Kyrkan, är det märkligt att den Helige Ande ofta sätts i motsats till både Kyrkans bud och Kyrkans hierarkiska ordning.

När Aposteln Paulus i andra läsningen säger att ”om anden får styra er står ni inte längre under lagen”, menar han förstås inte den moraliska lagen som ju är nedlagd i den skapade ordningen av Skaparen. Nej, aposteln avser den rituella och ceremoniella delen av Moses lag – omskärelse, matregler och annat – som syftat till att avskilja Israels folk till en särskild tjänst av vittnesbörd, så att Guds frälsning genom Israel kan nå världen när Gud blir människa i detta folk. Och denna lag är nu fullbordad med Kristus ankomst. Ett ”liv i anden”, efter den gudomliga sanningens princip fullt uppenbarad av Kristus, är kopplat till Kristus och Kyrkan som hans kropp, och inte till den judiska rituella och ceremoniella lagen. Kyrkans moraliska bud, däremot, förtydligar och konkretiserar, under just den Helige Andes ledning den eviga, moraliska lagen, och beskriver därmed vad som konkret undviker köttets följder och istället ger ”andens frukter”.

Att den Helige Ande först ges till apostlarna betyder att Anden verkar genom Kyrkans hierarki – trots att alla enskilda personer i hierarkin är syndare, en del t o m svåra sådana; dvs ytterst i läroämbetet med påven och biskoparna i förening med honom – i den obrutna tron från apostlarna. Den Helige Ande är ”kvalitetsstämpeln” på att den Kristus som Kyrkan förkunnar och förmedlar förblir sann, dvs den som apostlarna mötte uppstånden. Ett annat uttryck för detta är att med Pingstsekvensen före dagens evangelium säga att den Helige Ande befriar från ”tidens tyranni”, dvs den som ersätter apostlarnas, Kyrkans och helgonens Kristus med egna ”Kristusbilder”.

Kyrkans tro är alltså oföränderlig, men genom tiden hjälper den Helige Ande henne att förstå dess sanning allt djupare. Som t ex när apostlakonciliet slår fast att man inte måste vara jude för att bli kristen, när konciliet i Nicaea förstår innebörden av Jesus dubbla naturer, när konciliet i Efesos förstår att Jungfru Maria kan kallas Guds moder, när konciliet i Trient förstår sakramentens natur, när Första Vatikankonciliet förstår påvens ofelbarhet eller Andra Vatikankonciliet den Katolska kyrkan som den fullt ut förverkligade Kyrkan.

Från Kyrkan flödar Anden sedan in i våra liv för att där fungera likadant. I helgonen ger han oss förebilder och förebedjare. Genom dopet har alla kristna en personlig tillgång till den Helige Ande. Anden kan förstås inte till mig motsäga det han säger till och i Kyrkan. Däremot ge en djupare förståelse och stärka min vilja till uppoffringar på helighetens väg; min förmåga att leva buden inifrån, att ordna alltmer i mitt liv i enlighet med sanningen som den lag som får leva i mig så att jag kan växa i gemenskap med Gud, alltings, också mitt, ursprung och mål. Alla kanomvandlas, för himlen kan omvandla jorden – det bevisas definitivt genom Jesus uppståndelse.

Slutligen får vi av den Helige Ande tröst i det verkliga hopp, bortom allt lidande och alla våra begränsningar, vilket Kristus, vår bro till Guds eviga liv, gjort tillgängligt. För den som vill säga sitt ja, och leva med den Helige Ande, i sanningen och hoppet som kommit med Kristus, är det därför ständig Pingst. Amen.