Sanningens Ande lever och talar genom bud och hierarki (Pingstdagen, årgång B, 2021-05-23)

Pater THOMAS IDERGARD SJ

Predikan för Pingstdagen

2021-05-23

Årgång B: Apg 2:1-11; Ps 104; Gal 5:16-25; Joh 15:26-27; 16:12-15

S:ta Eugenia katolska kyrka, Stockholm (högmässan)

 

Kära systrar och bröder i Kristus,

I dagens evangelieläsning talar Jesus om den Helige Ande som ”sanningens ande” som ”vittnar om” honom och ska ”vägleda … med hela sanningen”. Jesus identifierar genom alla evangelier tydligt sin sändning med sanningen. Så vad är då sanning? som Pilatus, den maktbevarande pragmatismens mest kände företrädare, frågade.

Sanning finns när ett begrepp om något motsvarar vad något verkligen är. Den Helige Thomas av Aquino säger att Gud är den ”högsta och första” sanningen eftersom det vi menar med Gud, existensen själv, i vilken allt annat som finns är delaktigt, också stämmer överens med hur Gud uppenbarar sig: som den ”som är”, i den brinnande busken; som den som har makt över allt, också döden, i Jesus Kristus.

När Jesus säger till Pilatus att han har kommit till världen enbart för att vittna om sanningen, menar han att vi av egen kraft inte förmår se och ta in den. Världen och människan blir bara sanna, i överensstämmelse, harmoni, med Guds plan, hur det var tänkt, genom att återspegla Gud, skapelsens upphov och mål. Men alltför ofta tillåter vi annat komma i vägen för sanningen, för att det är bekvämare på olika sätt.

Detta är precis vad Aposteln Paulus beskriver i andra läsningen ur Galaterbrevet, när han talar om ”köttet” som ”ligger i strid” med ”anden”. Aposteln menar både i och utanför var och en av oss. Att det handlar om en strid betyder att det är svårt och kräver urskiljningsförmåga och uppoffringar. Paulus väcker oss genom att uttrycka raka motsatsen till synen på kristen tro som ett slags toppning av feelgood i ett liv som i övrigt inte skiljer sig nämnvärt från någons eller något annat.

Paulus menar inte ”kropp” mot ”själ”, utan istället två principer som vardera kan, och vill, genomsyra både kropp och själ. ”Andens frukter” uttrycker den människa som lever i sanning, och det ”köttet ger” manifestationen av motsatsen; dvs av synd, ett ord som har samma ursprung som ”sund”, ett vatten som skiljer två landmassor från varandra, det sanna från det osanna. I Romarbrevet och Första Korinthierbrevet fyller Aposteln på med exempel på det osanna i felriktade begär. Vi har att ta åt oss av Guds varningar genom Paulus, och försöka vända om. Inte att bortförklara dem.

Jesus gör Guds vilja gällande mot alla makter, i och utanför oss, som med goda avsikter ändå drar oss bort från sanningens ljus. För bara med Gud knäcks koden, så att allt skapat, också vi själva, blir möjligt att läsa, som det var tänkt att vara, och med Guds hjälp åter kan bli. Det är precis detta som är försoning: att Gud bygger en bro över sundet mellan där vi är nu och hur våra liv kan bli när vi känner sanningen.

Med sin himmelsfärd har Jesus, efter sin offerdöd och uppståndelse, inte farit ”upp och iväg” till en avlägsen plats. Det skulle göra honom irrelevant. Istället har Jesus dragit sig undan det nu synliga för att helt kunna föra den skapade materien till Gud; ”förnya jordens ansikte”, som vår responsoriepsalm bildligt uttryckte det. Helt förenad med Guds fullkomliga varande verkar personen Jesus Kristus nu mer aktivt i och för världen som bron till den fullkomnade gemenskapen med Gud. När materian gjorts fullt delaktig i himlens, den eviga dimensionens, realitet, frigörs, i en andlig kedjereaktion om man så vill, den Helige Ande – kärleksbandet mellan Fadern och Sonen i Treenigheten – över materian, dvs oss, så att Kristus, som bron till det eviga livet, kan bli tillgänglig i alla tider och på alla platser genom tron som lever i gärningar.

I Pingstberättelsen, i första läsningen ur Apostlagärningarna, satte den Helige Ande den unga Kyrkan i rörelse, så att apostlarna, de första biskoparna, kunde förkunna evangeliet på alla språk. När det bibliska vittnesbördet så tydligt visar att den Helige Ande ges åt, och verkar på ett särskilt sätt i, Kyrkan, är det märkligt att den Helige Ande ofta sätts i motsats till både Kyrkans bud och Kyrkans hierarkiska ordning.

När Aposteln Paulus i andra läsningen säger att ”om anden får styra er står ni inte längre under lagen”, menar han förstås inte den moraliska lagen som ju är nedlagd i den skapade ordningen av Skaparen. Nej, aposteln avser den rituella och ceremoniella delen av Moses lag – omskärelse, matregler och annat – som syftat till att avskilja Israels folk till en särskild tjänst av vittnesbörd, så att Guds frälsning genom Israel kan nå världen när Gud blir människa i detta folk. Och denna lag är nu fullbordad med Kristus ankomst. Ett ”liv i anden”, efter den gudomliga sanningens princip fullt uppenbarad av Kristus, är kopplat till Kristus och Kyrkan som hans kropp, och inte till den judiska rituella och ceremoniella lagen. Kyrkans moraliska bud, däremot, förtydligar och konkretiserar, under just den Helige Andes ledning den eviga, moraliska lagen, och beskriver därmed vad som konkret undviker köttets följder och istället ger ”andens frukter”.

Att den Helige Ande först ges till apostlarna betyder att Anden verkar genom Kyrkans hierarki – trots att alla enskilda personer i hierarkin är syndare, en del t o m svåra sådana; dvs ytterst i läroämbetet med påven och biskoparna i förening med honom – i den obrutna tron från apostlarna. Den Helige Ande är ”kvalitetsstämpeln” på att den Kristus som Kyrkan förkunnar och förmedlar förblir sann, dvs den som apostlarna mötte uppstånden. Ett annat uttryck för detta är att med Pingstsekvensen före dagens evangelium säga att den Helige Ande befriar från ”tidens tyranni”, dvs den som ersätter apostlarnas, Kyrkans och helgonens Kristus med egna ”Kristusbilder”.

Kyrkans tro är alltså oföränderlig, men genom tiden hjälper den Helige Ande henne att förstå dess sanning allt djupare. Som t ex när apostlakonciliet slår fast att man inte måste vara jude för att bli kristen, när konciliet i Nicaea förstår innebörden av Jesus dubbla naturer, när konciliet i Efesos förstår att Jungfru Maria kan kallas Guds moder, när konciliet i Trient förstår sakramentens natur, när Första Vatikankonciliet förstår påvens ofelbarhet eller Andra Vatikankonciliet den Katolska kyrkan som den fullt ut förverkligade Kyrkan.

Från Kyrkan flödar Anden sedan in i våra liv för att där fungera likadant. I helgonen ger han oss förebilder och förebedjare. Genom dopet har alla kristna en personlig tillgång till den Helige Ande. Anden kan förstås inte till mig motsäga det han säger till och i Kyrkan. Däremot ge en djupare förståelse och stärka min vilja till uppoffringar på helighetens väg; min förmåga att leva buden inifrån, att ordna alltmer i mitt liv i enlighet med sanningen som den lag som får leva i mig så att jag kan växa i gemenskap med Gud, alltings, också mitt, ursprung och mål. Alla kanomvandlas, för himlen kan omvandla jorden – det bevisas definitivt genom Jesus uppståndelse.

Slutligen får vi av den Helige Ande tröst i det verkliga hopp, bortom allt lidande och alla våra begränsningar, vilket Kristus, vår bro till Guds eviga liv, gjort tillgängligt. För den som vill säga sitt ja, och leva med den Helige Ande, i sanningen och hoppet som kommit med Kristus, är det därför ständig Pingst. Amen.

Comments(4)

  1. Svara
    Herbert Liebl says:

    Käre Thomas! Tack för Ditt inlägg!
    Du skriver att den Helige Ande först har kommit till Apostlarna, det är inte korrekt. Vad är med vår Moder Maria Immaculata? Hon var betrott av den Helige Ande redan från hennes ursprung. Så Vägen är klart med Rosenkransen – Bön – Med –vår Moder!
    Må den Helige Ande genomsyra hela våra liv, från vår födelse i Dopet… till vår deltagande i himmelska rike!

  2. Svara
    Thomas Idergard says:

    Käre broder Herbert! Det jag menar är att den Helige Andes utgjutande efter Jesus död, uppståndelse och himmelsfärd först sker över apostlarna och således alltså kommer genom Kyrkan. Men visst har den Helige Ande varit med tidigare i frälsningshistorien men då precis som du exemplifierar med, i mkt specifika sammanhang, ja, för att föda fram både världen (Anden som svävar över vattnet vid Skapelsens morgon), frälsaren (via Jungfru Maria som du så riktigt påpekar) och frälsningen (i Jesus liv och verk). Det Pingstdagen vill uppmärksamma är ju detta ”bredare” utgjutande av Anden som fr o m Kristi himmelsfärd, genom Kyrkan, blir en del i världens liv. Allt gott! /T

  3. Svara
    Jakob says:

    Hej, och tack för en fantastisk predikan. Jag har en fundering kring hierarkins betydelse. Naturligtvis ”tror” jag på den – samtidigt tycker jag det finns problem med att överbetona dess roll. Samtidigt som i vår tid har problem både inom och utanför kyrkan med auktoriteter så finns det väl en annan tendens inom kyrkan åt klerikalism? Att allt handlar om att titta på ämbetsbärare. I DN igår stod att kardinal Marx eventuellt avgår också för att visa att det ”inte är ämbetet som står i förgrunden utan Evangeliets uppdrag.” I GT står det väl någonstans att ”den dagen” skall ingen behöva undevisas av andra om Gud utan själva känna honom.

  4. Svara
    Thomas Idergard says:

    Hej och tack för ditt mail! Man ska förstås ge den kyrkliga hierarkin exakt den roll den ska ha, vare sig mer eller mindre, och förstå den rätt. När den talar i förening med Petrus och så i linje med vad Kyrkan alltid har trott och lärt så talar den vad Sanningens Ande säger. Att sätta evangeliet i motsatsställning till ämbetet är ju det lutherska och övriga protestantiska/protesterande felslutet. Ämbetet kan som jag säger i predikan innehas av mkt svåra syndare, t o m skurkar, vilket vi sett bevis på i alla tider. Men ämbetet är i en mening en följd av evangeliet, för det eviga liv Kristus kommer med förmedlas sakramentalt och förkunnas dogmatiskt genom just det ämbete Kristus instiftar (och som alltså först är Petrusämbetet och biskoparna i förening med Petrus). Utan ämbetet blir Jesus den vi vill att han ska bli. Då har också ”Sanningens Ande” ersatts av subjektiva känslor. Den katolska blickpunkten är stadigt fäst vid de ordningar Kristus inrättar, inte vid vad jag här eller du där råkar tycka och känna. Bara så kan vi lyssna till Sanningens Ande. På andra sätt lyssnar vi på annat. Den som möjliggör att vi lär känna Gud är just Kristus som lever och verkar genom sin Kyrka och genom de verktyg hon ger oss också genom Anden lever och verkar i oss. Men bara med Kyrkan, aldrig utan henne. Mvh /p. Thomas

Post a comment

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Translate »