1:a söndagen i fastan A-2023 i S:ta Eugenia, 26 februari

1 Mos 2:7-9, 3:1-7, Rom 5:12-19, Matt 4:1-11

Så här går det till

Det är så här det går till. Man låter sig luras, går med på saker och ting mot bättre vetande och sitter sedan med följderna av sitt dumma beslut. Man känner sig förnedrad och skäms över det man skadat eller till och med förstört. Det är det som den bibliska författaren berättar om i det så kallade syndafallet. Så här är det, och har varit så nästan från början. Innerst inne förstår nog de flesta – även religiöst omusikaliska människor – den här berättelsen. Att den fortfarande lever och inspirerar är ett tydligt tecken på det.

Vi människor frestas, frestas vid de elementära punkterna i vårt liv: mat, dryck och pengar, sexualitet, uppmärksamhet och makt. Det är de här grundläggande drifterna som håller oss kvar i livet. Därför frestas vi så lätt just vid dem. Lätt kan vi få för oss att det inte räcker: för lite mat, ekonomi, kroppslig närhet, uppmärksamhet, inflytande. Och en bristkänsla inger oss rädsla, en rädsla som leder våra steg i fel riktning.

Ibland undrar jag vad som fattades Adam och Eva. De hade ju allt: bra relationer till Gud, sig själva och skapelsen; de hade också kunskap. Varför skulle allt detta sättas på spel? Vad var det som drev dem och ledde till synden? Kanske man kan sammanfatta saken så här: Adam och Eva ville inte acceptera livets villkor: att människor är beroende, beroende av Gud, av varandra och av skapelsen. De ville inte låta sig skänkas det som Gud ville ge dem: del av hans gudomliga natur, evigt liv. De ville skaffa det på egen hand. Men om man missaktar livets villkor – inbördes beroende – blir det fel. Det är en självmotsägelse, då detta beroende ingår i vårt väsen, det är så att säga inbyggt i oss. Fastan kan vara en tid, då vi övar oss i att säga ja till det som Gud har skapat oss till. Våga säga ja till att vi inte klarar oss på egen hand, ja inte ens behöver göra det.

Kunskapens träd har väckt många människors fantasi. Det var den enda inhägnade zon som människan inte skulle inkräkta på. Som tidigare sagt, människorna var inte dumma före syndafallet. De kunde urskilja saker och ting, svara differentierat, vittna om Guds bud. Som vi alla vet är kunskap inte neutral. Det finns kunskap som förändrar livet oåterkalleligt, insikter man inte kan blunda för. Frågan är svårlöst, men det är nyttigt att ibland ställa den: Måste vi få kunskap om allting? Hur mycket och vilken sorts kunskap kan vi hantera? Syndafallberättelsen visar följderna av en kunskap som övergår människans förmåga och som störtar ner henne i fördärvet. Tänk på atombomben som dragit död och ödeläggelse över människorna och jorden. Finns det inte på det personliga planet en kunskap om någon annans eller min egen livshistoria som jag inte behöver? En medveten askes, ett avstående från att gräva djupare i det förflutna för att jag själv eller någon i min närhet ska kunna leva? Vi kan också tänka på all den tillgängliga kunskap vi får del av genom modern kommunikationsteknik. Det blir allt viktigare att formulera kriterier för vad jag vill titta på för att inte förlora mig i det myckna.

Människor frestas, kanske ännu mer i fastetiden. Eller så går det upp för oss hur stora vissa saker i vårt liv har blivit. Men visst är det frestarens strategi att antingen förstora eller förringa; förstora den utlovade nyttan av en handling och förringa dess negativa följder. Man kan undra varför ormen i berättelsen om syndafallet var så intresserad av att ljuga för, fresta och förföra människorna. Ormen kanske ville komma åt någonting som den själv inte kunde nå: just kunskap och evigt liv. Eva och Adam blir till ormens hantlangare. Den onde behöver människan eftersom den inte är allsmäktig; den är beroende som vi och uppsöker oss därför. Den onde klarar inte att utföra sina onda avsikter utan oss. Det är upp till oss att göra oss till den ondes hantlangare och utöka dess rike eller just motsatsen: att göra motstånd och säga nej till dess viskningar och falska löften.

Fastetiden, de 40 dagarna, är en väg mot påsk som vi i varje mässa (i synnerhet på söndagar) firar – också under fastan. Den uppståndne är med oss i vår fasta, bön och i våra goda gärningar. Det är hans liv vi vill göra oss mottagliga för igen. Låt oss med glädje gå botens och omvändelsens väg för att alltmer växa tillsammans med honom som ger sig själv i eukaristin.

Dominik Terstriep S.J.