Påsksöndagen 2016, Joh 20:1-9

Påsksöndagen 2016 -03-27

Joh 20:1-9

Kära systrar och bröder! De kristnas största fest är varken jul eller pingst eller långfredag utan påsk – dagens högtid. Vi firar världshistoriens vändpunkt: Kristi uppståndelse.

Jesus, mannen från Nasaret, vår människobroder, har gått genom dödens mörka port till evighetens härlighet. Den korsfäste är den Förvandlade, den Förklarade: Jesu gudomlighet strålar fram. Utan hans uppståndelse skulle hans liv, ifall någon skulle komma ihåg honom, bara vara ett av många tragiska öden av en världsförbättrare som misslyckats. Men han är uppstånden! Jesus Kristus har övervunnit döden och har uppväckts. Det är Kyrkans glada budskap. Därför den här praktfulla liturgin, med blomsterdekoration, Mozart-mässa och ett jublande Halleluja.

Men i påskdagens evangelium finns inga jubelrop eller glädjesprång.

Långfredagens mörker tycks fortfarande tynga ner de tre personerna i dagens evangelium. De verkar vara insvepta i sorgen efter Mästarens korsfästelse. Där är den kärleksfulla Maria från Magdala. Hon beger sig redan före soluppgången till Herrens grav. Hon kommer dit för att gråta. Men där får hon en chock: den stora sten som stängde gravens grotta är borta. Hon ärr övertygad om att någon pietetslöst har tagit bort Jesu döda kropp. Vad skall hon nu göra? Hon går inte utan springer så snabbt hon kan till Simon Petrus och Johannes och berättar den tråkiga nyheten.

Och dessa blir också bestörta och förvirrade. De måste undersöka saken. Nu skyndar de genom stadens trånga gränder ut till Golgata, till avrättningsplatsen och gravplatsen. Traditionellt framställs Petrus som en äldre man med grå hårkrans, medan Johannes är en yngling. När de båda springer genom Jerusalems folktomma gator på den tidiga morgonstunden kan vi föreställa oss hur den unge Johannes sprintar iväg och hur den äldre Petrus pustande och stönande försöker komma i kapp. Föreställ er bara p. Dominik och mig som springer genom Gamla stan…

Framme vid graven väntar Johannes respektfull. Han låter Simon Petrus, den främste av apostlarna, först gå in i gravkammaren. Petrus tar denna respekt som självklart. Han går in och konstaterar realistiskt vad han ser – nästan som med en kamera: Kroppen är borta, linnebindlarna ligger kvar och där finns också den hoprullade huvudduken vid sidan om. Han förstår ingenting. Petrus kommer inte ihåg att Mästaren hade sagt: att han skulle lida döden men uppstå på tredje dagen.

Sedan går Johannes, den älskade lärjungen, in i gravkammaren. Han observerar samma anordning men han ser på allt med hjärtat, med trons gåva. Han förstår nu att den som är Livet inte kunde hållas fast av döden; att Jesus hade uppväckts och upphöjts över allting. Världshistorien hade kommit till sin vändpunkt.

Så började påskdagen. Den var dagen efter sabbaten, som i den judiska kulturen bara kallas för den första dagen i veckan. Vi kristna säger att det är den åttonde dagen som betyder den nya skapelsen, början till skapelsens fullbordan. Med Kristi uppståndelse börjar historiens nya tid som obönhörligt leder vidare till alltings fulländning, till Kristi återkomst i härlighet.

Detta är vår fasta tro. Folk som inte tror rycker bara på axlarna. De bryr sig inte om det kristna budskapet. Man befinner sig – såsom Petrus i evangeliet – bara på det yttre planet. Man hör att graven var tom och att några människor hade mött den Uppståndne. Inget mer. Likgiltigt.

Aposteln Johannes däremot står för det inre planet, trons blick som ser hela verkligheten. Likaså är det med alla lärjungar som blivit förvandlade genom mötena med Kristus, den uppståndne Herren. Dessa uppståndelsens vittnen har på ett övertygande sätt berättat det glada budskapet för andra. Ofta har de blivit martyrer för sin trosövertygelses skull. Glädjebudet om Livet har lämnats från generation till generation. Så har det kommit till oss. Kyrkans förkunnelse har här sitt centrum: i kärlekens drama av Kristi död och uppståndelse. Genom tvåtusen år har kvinnor och män på ett inre plan påverkats genom hoppets budskap och blivit helgon. Deras kärlek och utstrålning hjälper vår vacklande tro. Och alla stora tänkare och konstnärer i Kyrkan ger kraft åt vår tro. Vår övertygelse stärks av hoppets många tecken som vi med vaksamma ögon kan uppfatta. Likaså är liturgins prakt en avglans av den skönhet som ligger i Jesu kropps förhärligande. Förra påven Benedikt talade om uppståndelse som en explosion av ljus. Därför lyfts vi upp av påskens lysande inre prakt och glädje – den får sitt återsken i högmässans strålande skönhet.

Och därför kan vi ropa i varje mässa, som vi firar tillsammans med Kristus, den Uppståndne och Levande: ”Din död förkunnar vi, Herre, och din uppståndelse bekänner vi, till dess du återkommer i härlighet.”

För KRISTUS ÄR UPPSTÅNDEN-

JA, HAN ÄR SANNERLIGEN UPPSTÅNDEN!

 

 

 

 

Translate »