Påskafton 2020

PÅSKAFTON A-2020, S:TA EUGENIA, 11 APRIL

Korset har blivit kristendomens främsta symbol. Korset, inte segerbanéret; det banér som många konstnärer sätter i Kristi vänstra hand när han stiger upp ur graven och välsignar med sin högra hand.

På något sätt är det ett märkligt facit. Borde inte ett tecken på uppståndelsen, alltså segern över döden, utgöra den främsta symbolen? Vi stannar ju inte vid Långfredagen utan klarar bara att gå igenom dess mörker eftersom vi redan känner till historiens utgång. När vi minns Jesu pina och död kan vi sjunka in i hans lidande för att innerst inne förstå vad han har gjort för oss människor, vilket pris han anser oss värda. Men vi uthärdar det bara eftersom vi vet att det inte är vägs ände, inte det sista ordet. Utan denna historiens utgång vore Jesu död på korset meningslös. Korset och uppståndelsen hänger oskiljaktigt samman. Påskmorgonens ljus, Guds oanade möjligheter, skymtar redan fram när vi lagt Jesus i gravens mörker.

Men vi kommer inte ifrån det: Ser man på den kristna konsten är det framför allt framställningar av den korsfäste som fyller våra kyrkor; den uppståndne syns mycket mera sällan. Varför det? Jo, kanske därför att korset är våldsamt påtagligt, konkret, någonting man inte kan förbise. Det onda är ofta högljutt, skriande synligt, indiskret; det tränger sig på. Och vi människor ser på det med en blandning av förfäran och fascination. Det som härjar, förstör, bryter ner och dödar kan vi ofta inte slita blicken ifrån.

Men det finns kanske ytterligare en förklaring varför just korset har blivit så dominerande i det kristna symbolförrådet. I korset känner många människor igen sig. Nöden är många mer eller mindre förtrogna med. I korset och den korsfäste ser vi oss själva och närstående som drabbats av lidande, orättvisor och död. Situationer där vi känner oss fullkomligt utlämnade och passiva. Visst kan det också hända att vi genom egen förskyllan har försatt oss i en sådan situation. Men när vi drabbas av den känner vi oss ändå passiva, dömda till att lida utan att vi ser någon utväg. Just i denna vanmakt känner vi igen oss i den korsfäste. Vi har kommit till vägs ände och kan bara hoppas på Guds oanade möjligheter.

Uppståndelsen då? Vi kristna tror att uppståndelsen är ett historiskt faktum. Graven som kvinnorna på påskmorgonen uppsökte, var verkligen tom. Men kvinnorna fick bara se resultatet av något omvälvande som hänt före deras ankomst. Och just detta som hänt, att Gud uppväckte sin Son från de döda, kommer vi inte åt på samma sätt som korsets handgripliga verklighet. Själva uppståndelsen är höljd i dunkel. Uppståndelsen är något av en intim händelse, som inte tål vittnen – liksom alla intima händelser. Den följer vetekornets lag som osynligt och tystlåtet gror i mullens mörker.

I den fornkristna kyrkan tog man hjälp av gammaltestamentliga motiv för att uttrycka det som ingen någonsin har sett: Jona som efter tre dagar spys ut ur valfiskens buk, de tre ynglingarna som räddas ur den brinnande ugnen, den orättvist åtalade Susanna som räddas i sista sekunden, eller symboldjur som påfågeln vilken man i antik tid tillskrev odödlighet. Själva Jesu uppståndelse vågade man inte sätta bild på. Det kom först senare århundraden att göra.

Gud Fader uppväcker sin Son till liv igen. Ja, en intim händelse som inte har utsatts för allmänt beskådande. Ändå en historisk händelse, som hela kosmos känner av (jordskalvet) och som vänder upp och ner på allting. Kanske kan vi just i år uppleva uppståndelsens intimitet och diskretion på ett nytt sätt. Med tanke på de många döda, sjuka och ensamma, de arbetslösa och alla som drabbas av covid-19 världen runt kanske vi inte brister ut i jubel. Därmed inte sagt att uppståndelsen och det eviga livet inte finns. Men vi överröstar inte dödens högljudda tongångar med ännu mer ljud.

Vad har vi istället gjort i kväll? Tänt påskljuset i den mörka kyrkan, lyssnat till Bibelns berättelser om Gud som livets upphovsman, vän och fullkomnare, spelat de första tonerna på orgeln som förstummades på Skärtorsdagen, välsignat vatten, och vi kommer att bära fram brödet och vinet som Kristus fyller med sin närvaro. Allt återvände: ljus och ljud, vatten och mat. Gester som synliggör det som inte kan ses med kroppsliga ögon. Tecken som vill förmedla den uppväcktes makt, Gud som genom honom räddar och ger liv åt alla som tar sin tillflykt till honom.

Vad kan vi göra? Glädjas åt den uppståndne utan att för den skull förneka den aktuella situationens mörker. Har vi inte bra förutsättningar att utsätta oss för det mörkret eftersom vi ser bortom det? Kanske är vår kristna glädje en diskret sådan, inte triumfatorisk utan en glädje med den säkra förvissningen om att Kristus lever och vi med honom. Hans liv verkar redan nu osynligt i oss. Hur fri kan inte den förvissningen göra oss! Vi behöver inte låta oss uppslukas av nya kurvor och siffror. Så kan vi bli fria för att bistå dem som är i nöd och vittna om det liv som genom Kristus redan nu verkar genom oss i världen och inte minst i sakramenten som våra kandidater i kväll får ta emot.

Kära kandidater, det är en glädje att ni har kommit hit i kväll. Varmt välkomna! Kyrkan gläds över er och behöver er; er tro, ert hopp och er kärlek. Ta till er denna natts budskap, och sakramentens nåd. Sprid med oss den diskreta glädjen över den som lever mitt ibland oss: Kristus. Världen behöver det hopp som är sammanfattat i hans namn.

Dominik Terstriep S.J.

Skriv en kommentar

Translate »