Palmsöndagen (årgång C), 2019-04-14: Bli en åsna

Pater THOMAS IDERGARD SJ

Predikan för Palmsöndagen

2019-04-14

Årgång C: Jes 50:4-7; Ps 22; Fil 2:6-11; Luk 19:29-40 (processionsevangeliet)

S:ta Eugenia katolska kyrka, Stockholm (08.00-mässan)

 

Kära systrar och bröder i Kristus,

Jesus intåg i Jerusalem är fyllt av symbolik. Han kommer in i staden från öster, dvs från Olivberget. Enligt de gamla profetiorna skulle Guds ära komma att lämna templet i Jerusalem p g a prästerskapets korruption och avfall, men en dag återvända till staden för frälsning – från öster. Lärjungarnas rop refererar till kung David, vars ättling Gud har lovat att en dag installera som kung. En kung som ska regera för evigt, över hela världen, och komma ridande på en ungåsna som tecken på att hans maktutövning är fred.

Fram till detta ögonblick har Jesus hindrat sina följare att offentligt kalla honom för Messias, Guds utvalde räddare, eller kung. Men nu protesterar han inte längre mot att de avslöjar sin tro på hans sanna identitet. För han vet att han inom bara några dagar kommer att krönas och upphöjas som kung. Ja, det kommer t o m att stå som inskription över hans tron, något som kommer att göra den romerske guvernören Pontius Pilatus, av alla, helt omedvetet, till världens första evangelist.

Jesus kommer till Jerusalem för att fira den judiska Påsken, till minne av Guds befrielse av Israels folk från slaveriet i Egypten. Innan veckan är slut kommer alla möjliga synder att skölja över Jesus – konspiration, makthunger, förräderi, lögn, feghet, att föredra världsliga frälsare framför Gud, perverterad rättvisa, hat, aggression, våld och slutligen mord – så att han för Påsken till dess fulländning. Den blir fr o m nu minnet av hur Gud själv, som människa i Jesus Kristus, tar på sig allt vårt mörker och omvandlar det. För att befria oss från synden och dess yttersta konsekvens: döden som en total utplåning i Gudsfrånvaro.

Jesus måste dö för att han uppenbarar en Gud som är annorlunda än alla Gudsbilder som härskare och elitopinioner, men också var och en av oss i olika grad, skapar, föredrar och tillber. Gudsbilder som samtycker till synd så länge vi vill, känner oss bekväma eller har fördelar av det. Gudsbilder som inte kräver eller hjälper oss till omvandling, och som därför aldrig ger frälsning, dvs gemenskap med Gud så som Gud verkligen är. Gudsbilder som vi gärna försvarar, med näbbar och klor.

När han i slutet av veckan bestiger sin tron – korset – krönt med törnen, visar Jesus att Gud och Guds rike, det som han förkroppsligar, inte är av denna världen, inte stämmer överens med våra omedelbara och önskade Gudsbilder. Det griper in i världen för att omvandla den och göra den helig. Men det kommer inte ur världens värderingar och attityder eftersom det är ett kungarike av tjänst i självutgivande utan några som helst krav på att få något tillbaka. Och när det möter världens värderingar och attityder blottläggs en andlig konflikt som kallar till ett helt avgörande ställningstagande och val.

För Jesus på korset är inget olyckligt offer för en grym, romersk avrättning. Han är ett offer för den omvandlande och frälsande kärleken. Jesus liv kommer inte att tas. Han kommer att ge det. Därför rider han idag in i Jerusalem. Allt det han sagt och gjort ska nu fullbordas. Och så visar han vägen för oss, uppoffringens väg i full tillit till att den ger evig gemenskap med Gud, med start här och nu.

Kanske borde du och jag ta en titt på oss själva, och vår plats i Jesus sällskap på väg in i Jerusalem idag? Han välkomnar oss in i det och hoppas att vi ska stanna där. Vad är vi då beredda att uppoffra, dvs att lida för sanningen, för att i vårt vardagsliv följa Kristus in i lidandet för att så kunna dela hans eviga gemenskap med Fadern? Förstår vi att världens omvandling, genom uppoffring för sanningen och därmed försoningen i den, börjar med Kristus på korset men fortsätter med oss? Med att vi står upp för sanningen, Honom, vad det än kostar oss i förluster av världslig rikedom, världsligt anseende och världsligt inflytande? För kärleken även när den bara möts av hat, hån och våld.

När du om en stund går hem med din välsignade palmkvist blir den en påminnelse om det allra viktigaste i livet, nämligen att du vill förbli i Jesus sällskap. Att låta honom och hans kors absorbera all brustenhet i ditt liv, så att dukan bli den där ungåsnan, den som ”Herren behöver”, som Jesus själv säger i evangeliet, med vars hjälp världens kung kan ta sig varhelst han behöver vara för att föra sanningen om människan och Gud till världen runt omkring dig. Inklusive till priset att du får följa honom helt i spåren, dvs precis så som han faktiskt har både uppmanat och lovat.

 

Skriv en kommentar

Translate »