Om vi inte vill missionera för vår tro behöver vi be om mer kärlek (Kyndelsmässodagen, 2021-02-07)

Pater THOMAS IDERGARD SJ

Predikan för Kyndelsmässodagen – Herrens frambärande i templet

2021-02-07

Mal 3:1-4; Ps 24; Heb 2:14-18; Luk 2:22-40

S:ta Eugenia katolska kyrka, Stockholm (08:00-mässan)

 

Kära systrar och bröder i Kristus,

För antikens judendom var Jerusalems tempel den viktigaste platsen i hela det skapade kosmos. Där skedde mötet mellan människa och Gud för att människan, genom offer, att ge av något värdefullt levande som representerar henne som skapad varelse, skulle försonas med Gud, genom offerhandlingens uttryck för den egna goda viljan, och återupprättas i tjänsten för Guds vilja. Templets liturgi uttryckte hoppet om att Israels folk, försonat med Gud, skulle bära Guds ljus till hela världen.

Men Israels profeter kom att rikta en allt starkare kritik mot folket och dess styrande för att ha vänt ryggen åt den rätta tillbedjan av Gud. Tempelliturgin hade förlorat sin andliga betydelse och prästerskapet korrumperats av statusjakt och politik, vilja att vara de styrande till lags mer än Gud. Profeten Hesekiel drog slutsatsen att Guds härlighet helt hade lämnat templet.

Som vi hörde i första läsningen från profeten Malaki, i samma tradition, lovar Gud emellertid att han en dag ska ”komma till sitt tempel” igen, och ”rena” och ”luttra”, dvs förädla, sitt folk, så att det återigen kan ”bära fram offergåvor åt Herren i rättfärdighet” för Guds ordning att slutligen, som tänkt genom Israel, genomsyra världen.

Jesus Kristus är föreningen mellan gudomligt och mänskligt. Genom honom upprättar Israels Gud en gemenskap med alla människor som vill tro. Och det är ju precis detta som Symeon i evangeliet ser. Det är inte bara Gud som fysiskt kommer in i sitt eget tempel av sten, utan det nya, sanna, levande och eviga templet, som Jesus senare ska beteckna sig själv och sin kropp, som blir synligt och tillgängligt för alla. Symeons förkunnelse sammanfattar därmed alla profeter.

Genom att komma till sitt tempel som människa, ”i allt … lik” oss, som andra läsningen ur Hebréerbrevet uttryckte det, agerar Gud både som den som vill frambära ett offer, dvs som en präst, och som själva offret, i vilket andra kan delta genom tro. Ett sant offer, olikt alla andra som bara varit symboler, och som nu ska åstadkomma sitt syfte: verklig försoning som öppnar för delaktighet i Guds eviga liv, med start här och nu. Det är så ”ärans konung”, för att tala med responsoriepsalmen, slutligen regerar.

Därmed ser vi det inre sambandet mellan dagens fest och den Heliga Eukaristin där Kristus sanna, enda och slutliga offer på korset blir närvarande, inte symboliskt utan verkligt, när vi offrar bröd och vin som sedan, omvandlat till Kristus sanna kropp och blod, när oss och drar oss in i Sonens gemenskap, kommunion, med Fadern i Helig Ande. Dvs det eviga livet. Så att Kristus i oss och genom oss kan tjäna Guds rike i världen.

”Eukaristi” är grekiska för ”tacksägelse”. Och det är precis vad Hanna i evangeliet uttrycker. Inte bara genom sitt prisande av Gud utan också för att hon, som vi hörde, ”tala[r] om barnet för alla”. Och så förstår vi att det finns en fortsättning på mottagandet av Herren så som han ständigt frambär sig själv till oss i Eukaristin, som materia till vår materia, genom vår tids tempel, Kyrkan. Den fortsättningen heter mission och evangelisation, att berätta om honom för alla, genom våra ord och handlingar, och att om inte annat aktivt och ständigt be för andras omvändelse till och tro på Kristus. Det är vad Han vill att vi gör!

Tyvärr är djävulens, hans som sagt sitt definitiva nej till att reflektera Guds ljus, största framgång, näst efter att de flesta idag tror att han inte finns, att människor inte vill tro att det spelar roll för evigheten vad vi tror och gör här. Men det går emot Jesus egna ord och hela Bibelns undervisning. Frälst, dvs räddad till det eviga livet undan döden, blir bara den som i frihet tar emot Guds frivilliga gåva av sig själv, framburen i Jesus Kristus.

Alla har alltså ett val som får konsekvenser. Och vi får aldrig sluta att förkunna det, när vi nu strax sänds ut som apostlarna, eller åtminstone aldrig sluta be för att andra ska ta emot Kristus, världens ljus, det eviga ljuset. Tycker vi inte det är viktigt att andra får höra om, och förstå att de måste ta ställning till, Kristus, måste vi be om mer kärlek. Amen.

 

Skriv en kommentar

Translate »