När allting rasar – 1:a söndagen i advent (C)

1:A ADVENTSSÖNDAGEN, S:TA EUGENIA, 2 DECEMBER 2018

Luk 21:25-28, 34-36

När allting rasar

I början av adventstiden pekar många människors inre kompass mot en längtan efter stillhet och frid, mot växande ljus och värme. Trots allt man skulle kunna kritisera – alltför mycket tonvikt på julhandel och julbord – berörs många människor veckorna före jul på ett särskilt sätt. Många goda krafter väcks till liv igen. Hårda frontlinjer bryts upp, och somliga vill åtminstone försöka ta ett första steg mot försoning, rättvisa och fred, ett steg mot bättre relationer med sig själv, medmänniskorna, miljön och inte minst med Gud.

Mot bakgrund av detta kan det te sig märkligt att kyrkan som upptakt ger oss detta evangelium att läsa. Men det kanske bara är ett första ytligt intryck. Vid kyrkoårets första dag hör vi någonting som är en ledtråd genom hela kyrkoåret. Evangeliet är som en ouvertyr vars motiv utvecklas söndag efter söndag. Vi hör om vår tros grund och om kraften som verkar i den.

Jesus talar om tecken på himlen, om havets dån, om att de kosmiska krafterna kommer att bäva, att människorna grips av förskräckelse och rådlöshet. Det som Bibeln skildrar som synliga händelser har alltid en dimension till. Det berättas om yttre ting för att också säga någonting om inre ting. Och det inre som det här evangeliet berättar om är ångesten. Vi alla vet hur det känns när man är rädd, rädd om någon men kanske också om sig själv, rädd för andra men kanske också för sig själv. Då kan det kännas som om taket i rummet rasar. Himlen med stjärnorna, hela valvet av våra ideal och orienteringar ramlar ner. Marken under våra fötter skälver, den bär oss inte längre. Ingenting verkar vara pålitligt längre. Vi förgås av rädsla, hotas att drunkna i ett dånande hav utan strand. Det verkar som om ingenting kan hejda dessa förstörande krafter.

När händer det? Vi kanske har blivit skyldiga, har begått ett väldigt allvarligt fel. Vi har förlorat en kär människa genom ett grovt misslyckande. Då kan vi uppleva det som om vi måste förgås. För några rasar världen kanske inte bara en gång i livet utan ibland så ofta att de knappast vågar leva längre.

Men Jesus stannar inte upp där. Återigen kan det kännas märkligt. Just mitt i den fasansfulla situationen där allt skakas kommer han med ett löfte: »När allt detta börjar, så räta på er och lyft er huvuden, ty er befrielse är nära.« Ty då kommer vi att se Människosonen komma med makt och härlighet. Vad vill evangeliet uttrycka med denna sinnebild, med räddaren som Gud sänder och som befriar från all nöd? När du, människa, tappar kontrollen, när allt glider ur din händer, när du inte längre har någonting att trygga dig med, när du inte längre kan spela teater för dig själv, när du inte mer bedövar dig själv med berusning och dryckenskap, när inte heller din vardagliga beskäftighet kan överspela ångesten; när du, människa, äntligen erkänner att denna rädsla finns, då konfronteras du äntligen med din egen sanning, sanningen som gör dig fri.

Om vi erkänner att vi inte är tryggade i oss själva kan det gå upp för oss att det enda som ger oss fast mark under fötterna, en grund att stå på, är Människosonen. Då jag kommit till vägs ände med min makt och förmåga, har jag möjligheten kvar att helt enkelt vara människa, människa så som Gud har tänkt henne. Kanske måste någonting gå sönder ibland innan vi förstår det. Du ska vara och alltmer bli människa. Var det, och försök inte spela Gud!

Vad människan är vet vi av den människa av kött och blod som evangeliet kallar Människoson: Jesus Kristus. Jesu godhet och förtröstan på Gud smittade av sig. Människor blev friska genom hans blotta närvaro, människor som förut varit kluvna av rädslan att inte vara sig själva längre. Jesu gudsförtröstan och godhet ingav människor mod att börja om på nytt med Gud och med sig själva. De fick kraft att mänskligt bestå nöden och till och med döden utan att förgås av rädsla.

Att förtrösta på Gud så som Jesus, att leva av den godhet som han står för, det gör oss starka mot kaoset som rädslan ställer till med. I slutet låter det oss bestå framför Gud som mäter oss med Människosonen, med honom som var människa som Gud ville att människan ska vara.

Att tro innebär att jag låter Människosonen och det han står för, bli mäktigt i mig. Hur det börjar får vi så småningom höra i detalj: i historierna om hans födelse då Människosonen har blivit en av oss för att visa oss vad det betyder att vara människa. Därför finns det evangelium som förebådar hans ankomst i början av den tid då vi förbereder oss på Gudsmänniskoblivandets mysterium, på jul. Tecknet för dessa dagar, adventskransen (på kyrktorget), gör det synligt. Kransen har varken början eller slut – Gud är trofast, alltid och utan slut. Kransen har gröna kvistar, något levande mitt i den döda vintertiden – även där allting verkar vara förlorat finns ett nytt uppbrott. Ju längre vi väntar på Människosonen desto fler ljus tänder vi – desto ljusare blir det i oss och omkring oss. Glädjen växer ju närmare vi kommer jul. För oss kristna är glädje inte något främmande ord trots den nöd vi drabbas av.

När nöden är som störst nalkas räddaren som kommer oss till mötes. Ljus faller på oss och vår värld från den som blivit människa för att vi skulle bli alltmer det vi är: människor som har sin grund i Gud, i en Gud som om och om igen säger till oss: »Var inte rädda!« Historiens slut är redan avgjort. Vi är på väg mot alltings fullbordan i den treenige Gudens liv. Mot det sträcker vi ut oss i advent då vi minns Kristi ankomst i köttet, Kristi ankomst i våra hjärtan och Kristi ankomst vid tidens slut.

Dominik Terstriep S.J.

Comment(1)

  1. Reply
    Lars Berge says

    En av de finaste predikningar jag hört, lågmält, drabbande och hoppfullt.

Skriv en kommentar