Motbilden till tidens ytlighet visar på hemligheten med sann lycka (Askonsdag, 2022-03-02)

Pater THOMAS IDERGARD SJ

Predikan för Askonsdagen

2022-03-02

Joel 2:12-18; Ps 51; 2 Kor 5:20-6:2; Matt 6:1-6, 16-18

Katolska stiftsgården Marielunds kyrka (konfirmationsläger)

 

Precis som kroppen och musklerna behöver träning för att kunna utföra sina uppgifter i våra liv, behöver också vår ande, det i oss som är öppet för Gud, tränas för att bli bättre på sin uppgift: att uppfatta hur Gud söker oss och vår gemenskap, och kunna svara honom. Fastetiden, som inleds idag, är, kan man säga, vårt andliga träningsläger. Och precis som med annan träning avgörs resultatet ganska mycket av vår inställning.

När människor över hela världen idag i den Heliga mässan, som vi ska göra alldeles strax, tecknas med korset av aska i pannan, anger det tonen för Fastetiden: Människans vilja att sätta sig i Guds ställe, dvs definiera gott och ont utifrån sig själv, och härska över världen mot, och utan, Gud, leder till död och förstörelse; till att vi inte blir dem vi var tänkta att bli, och därmed till slut blir lika det stoft och den aska allt har kommit ifrån.

Från detta öde befriar oss Gud genom att bli människa i Jesus Kristus, dvs genom att själv förena sig med stoftet och materian, visa vem var och en av oss verkligen kan bli, och föra oss dit genom att ge vårt liv verklig ande, andel i hans gudomliga och eviga liv. För det behöver Jesus utsätta sig för all vår gudsfrånvändhet och slutligen dö för att döden inte ska vara slutet för oss. Ja, hans offerdöd är hela poängen med hans liv.

Fastan blir vår vandring med honom till Jerusalem och den korsfästelse som är vår egen befrielse från döden och från rädslan för den, dvs den existentiella rädsla som gör att vi håller fast vid det som bara är dömt att bli aska, för att kunna ”ha” eller ”uppleva” så mycket vi kan innan det är slut. Den befrielse Jesus offerdöd ger, är framförallt och slutligen en befrielse till något: till friheten att älska, att själva ge utan att räkna på vinster eller uppoffringar.

Vi låter aktivt denna frihet bli del av vår kropp och själ genom att öva oss, träna oss i, att släppa taget, avstå, från det som är förgängligt; och genom att göra mer av det som ger liv. För att efter Fastans slut ha tagit ett nytt steg i vår kristna frihet mot vårt verkliga mål, vår verkliga mening. Man kan säga att vi i den kristna Fastan går tillbaka till en träning där vi fokuserar på att repetera livets grundläggande rörelser, det vi verkligen behöver, för att sedan, precis som med träning av musklernas grundrörelser, kunna lyfta tyngre, dvs resten av året leva i en fördjupad gemenskap med Gud.

Askonsdagen och Fastetiden är en motbild till det ytliga och falska budskapet att livet handlar om att ”ta för sig”; att man alltid kan få allt, ”lyckas”, om man bara vill, drömmer tillräckligt starkt, ropar tillräckligt högt, eller skaffar sig tillräckligt mycket makt, likes eller pengar. Askonsdagen och Fastetiden pekar istället på hemligheten med sann lycka, varaktig inre frid: insikten om att mitt liv inte handlar om mig, utan om att jag blir den som mitt upphov och ursprung har tänkt och menat, den som Gud ville när han älskade mig till existens.

Som Jesus var tydlig med i dagens evangelium, är vår fasta – att vi övar oss att avstå från något förgängligt eller göra mer av något viktigt – inte någon andlig ”show-off” som ska ge oss poäng inför varandra. Tvärtom är det ett sätt att komma närmare Jesus och låta honom hjälpa oss att ordna alltmer i våra liv efter det som har värde för Gud, så att vi på så sätt kan börja dela Guds eviga liv redan här och nu, och med hoppet om uppståndelsen efter döden tjäna varandra, eftersom vi inte behöver behålla något, inte ens oss själva, för vår egen skull. För till slut är det bara det som har ett värde för Gud som också har ett varaktigt värde för oss. Amen.

Post a comment

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.