Mellan strid och skördetid (Den Heliga Familjens fest på Annandag Jul, årgång C, 2021-12-26)

Pater THOMAS IDERGARD SJ

Predikan för den Heliga Familjens fest (Annandag Jul)

2021-12-26

Årgång C: 1 Sam 1:20-22, 24-28; Ps 84; 1 Joh 3:1-2, 21-24; Luk 2:41-52

S:ta Eugenia katolska kyrka, Stockholm (högmässan)

 

Kära systrar och bröder i Kristus,

I dagens evangelium undervisar den tolvårige Jesus oss om vårt medlemskap i två familjer, liksom hur de sammanstrålar i hans person.

Som människa blev Guds Son del av en naturlig, mänsklig familj; den Heliga familjen. I sitt gudomliga väsen är han en del av den övernaturliga, gudomliga familjen; den Heliga Treenigheten. Med sitt svar på Jungfru Marias förebråelse säger Jesus att de därför borde ha vetat var de skulle finna honom. För oss som måste jobba en del på vår helighet, finns det något hoppfullt i att inte ens Jungfru Maria, befriad från arvsyndens läggning att se till sig själv först, alltid var omedelbart medveten om innebörden i Guds handlande.

Genom dopet, en första frukt av Guds människoblivande, ges också vi inträdesbiljetten till ett liv av nåd; en växande delaktighet i Kristus eviga familj. I andra läsningen ur Johannes första brev hörde vi att vi så är Jesus syskon. En identitet som ska fullbordas bortom tid och rum, men börjar växa i tiden och rummet. Här är vi också medlemmar av minst en naturlig, mänsklig familj. Varje sådan familj kallas till att försöka återspegla den Heliga familjen, dvs byggas upp efter Guds vilja. Där livet i nåden stöds och närs, och med Jesus vilar hos hans, och vår, Fader.

Med den Heliga familjens uppbyggnad har Gud helgat kärnfamiljen – mamma, pappa och barn. Både Jungfru Maria och den Helige Josef såg Jesusbarnet som en Guds gåva, från tillblivelseögonblicket; inte som en ”rättighet” för, bekräftelse av, vuxna. Så vill Gud att vi ska se alla barn. Alltid. Vidare vet vi att Jesus mor och jordiske far levde tillsammans för livet, i respekt och kärlek. Detta vill också Gud för varje barn.

Som kristna är vi självklart skyldiga att visa kärlek till familjer som inte matchar denna plan. För många, också bland oss, gör inte det, av olika skäl. Och det är en allvarlig synd att diskriminera, eller på annat sätt behandla ett barn illa, för hans eller hennes familjeförhållanden.

Samtidigt kan, ja, får, vi kristna inte delta i den sekularistiska kulturens självbedrägeri om att det bästa för ett barn skulle vara något annat än det Gud har utpekat som ett önskvärt villkor för mänsklig växt, det han valde för sin egen sons uppväxt i världen. Något som också vetenskapen, som det ju så ofta sägs att vi ska lyssna och lita till, bekräftar.

Om vi inte gör vad vi kan för att försöka främja Guds förstahandsval, även om det inte blir tillgängligt för alla, blundar vi för Guds vilja. ”Guds bud”, för att tala med vår andra läsning, med den Heliga familjen, pekar på vad som är goda normer för alla. Sanningen om människan är inte en annan utanför kyrkorummet. Den är ingen ”social konstruktion”. Utan av Skaparen inskriven i människans själva essens, natur. Tillgänglig för förnuftet, oavsett tro, så att alla samhällen, i alla tider, ska kunna ordnas efter den, för vars och ens växt in i ändamålet med vår gemensamma, mänskliga existens. En inre, gemensam, mänsklig ekologi som alla människor av god vilja, precis som när det gäller den yttre, gemensamma ekologin, har ett ansvar för att värna och vårda.

Guds uppenbarelse, fulländad i Jesus Kristus, som vi omfamnar i tro, upplyser förnuftet för att lättare inse, och stegvis kunna förverkliga, sanningen; leva den på alltfler områden i livet. Men något blir inte sant bara för att den Katolska kyrkan, grundad av Kristus själv, lär det. Kyrkan lär det hon lär för att det är sant.

Jag har bara under hösten, här i församlingen, mött många bekymrade föräldrar som vittnar om hur deras barn i låg- och mellanstadiet kommer hem och berättar om hur klasskompisar vill byta kön. Förvirringen förmedlas entusiastiskt av politik, media och skola. Kristna förskollärare har visat skolböcker som undviker ord som ”mamma” och ”pappa” och internt lärarmaterial om hur förskolebarn i vad som kallas ”normkritiska processer” ska tvingas simulera Pride-firanden och s k vigslar mellan samkönade.

Det är omöjligt att inte se den andliga striden i frågor rörande samhällets normering om familj, relationer och kroppslighet. Kampen om våra själar blir så att säga kött i kampen om våra kroppar. Till er kristna familjer, men också t ex lärare och andra i frontlinjen, vill jag bara säga: Håll ut, stå upp för sanningen och vägra lögnen, respektfullt, men också med krav på lika respekt för er hållning! Även till priset av utfrysning. Sök stöd hos oss andra, i församlingen, som måste be mer för alla dem för vilka det verkligen kostar att, som Jesus själv säger, höra till sanningen.

Man brukar tala om familjen som den ”lilla kyrkan” som med den kristna tron fostrar i sanningen, och i kärleken, dvs viljan av att ge av sig själv för att andra också får lära känna och omfamna sanningen. Tron tas emot och växer i gemenskap, och familjen är den första.

Vi präster hör ganska ofta föräldrar uttrycka sorg över att vuxna barn och barnbarn inte längre praktiserar den kristna tron; oftast mödrar, som vi ju vet har en särskild roll i trons tidiga förmedling till barnen. Och de anklagar sig själva för att inte ha gjort tillräckligt av och i den egna ”lilla kyrkan”. Trots att de har bett, läst Bibeln, gått i söndagsmässan och undervisning med barnen.

Men då måste vi komma ihåg att det är Gud som är skördens herre, som värmer och bevattnar, så att något växer och kan skördas – när det är dags. Ni föräldrar som fostrat era barn i tron har, precis som Hanna i vår första läsning idag ur Första Samuelsboken, gett era barn, gåvorna från Gud, ”tillbaka åt Herren”. Om ni bara har visat dem något av helighetens väg, kommer den att kalla på era barn, när Gud tycker det är dags.

Jag var själv under nära tjugo år borta från den levande, kristna tro jag fick som barn. Och jag vet att min mamma, en djupt troende, frikyrklig kvinna, dagligen bad för mig och en väg tillbaka till Jesus. Kanske tycker hon att hon blev övermåttan bönhörd när jag inte bara vände tillbaka till tron, utan också blev katolik och så upptäckte kallelsen till ordensman och präst! Om just mitt exempel kan ge någon tröst till alla er oroliga föräldrar och far- och morföräldrar, så är det att det påminner om att Gud alltid svarar i sin takt, när det är precis rätt utifrån hans plan. Och att ni har gjort ert genom att leva och förmedla tron – och fortsätter göra ert genom att ständigt be för era barns och barnbarns väg till Jesus.

Från familjen, som på den Heliga familjens förebild och förböner blir en ”liten kyrka”, om än ofullständig och med sprickor, byggs den mest solida bron via den universella Kyrkan in i vår himmelska, eviga familj; ”Herrens gårdar” som responsoriepsalmen idag beskrev det. Där vi hör hemma mer än någon annanstans. Och därför alltid är väntade. Amen.

Post a comment

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.