Livets meningslöshet utan Gud (Påskdagen (B), 2021-04-04)

Pater MIKAEL SCHINK S.J.
Predikan för påskdagen (B), 2021-04-04
S:ta Eugenia katolska församling

 

+ Kära bröder och systrar i Kristus,

På ett ställe i sitt första brev till korintierna skriver aposteln Paulus om uppståndelsen. Han säger:

Om Kristus inte har uppstått, då är er tro meningslös, och ni är ännu kvar i era synder. Då är också de som har avlidit i tron på Kristus förlorade. Gäller vårt hopp till Kristus bara detta livet, då är vi de mest ömkansvärda bland människor. (1 Kor 15:17–19)

Om Kristus inte uppstod från de döda, finns det alltså inte någon uppståndelse från de döda, för i så fall skulle även Kristus uppstått. Men om Kristus inte uppstod från de döda, kommer inte heller vi att uppstå från de döda.

Om uppståndelsen inte ägde rum ligger slutsatsen nära till hands, åtminstone i vår sekulariserade värld, att det över huvud taget inte finns något liv efter döden. Det är i själva verket det som många människor i samhället runtomkring oss tycks tro. Om så är fallet är vi kristna om inte de mest ömkansvärda så åtminstone bland de mest ömkansvärda av människor. Drömmen om ett liv efter döden är då ingenting annat än önsketänkande. Den kanske skänker oss viss tröst i svåra stunder, men när vi sansat oss inser vi att det inte kan vara sant.

Fast aposteln Paulus säger inte bara att vi kristna är ömkansvärda om uppståndelsen inte ägt rum utan att vår tro är ”meningslös”. För vi har i så fall satt vårt hopp till någonting som inte stämmer; vi har inriktat våra liv på uppståndelsen; vi har sett det här livet som ett medel för att nå fram till det eviga livet, det saliga skådandet och gemenskapen med Gud själv. Men i själva verket finns det inte något liv bortom döden. Döden innebär en fullständig förintelse av den person som tidigare existerade.

Men situationen är inte mycket bättre för dagens sekulära människa än för oss kristna, för hon har inte bara gjort sig av med uppståndelsen utan också med tron på att Gud själv existerar. För den moderna människan spelar tron på Gud och uppståndelsen inte längre någon roll. Men hur kan man då besvara frågan om livets mening? Vem är människan? Varför är vi här? Vart är vi på väg? Om det inte finns något liv efter döden och om Gud inte existerar, vad finns det då för mening med livet?

Man har försökt besvara frågan om livets mening utan hänvisning till Gud och ett liv bortom döden, men de svar man kommit fram till är mörka och oroväckande. Om Gud inte existerar är människan inte någonting annat än ett resultat av naturens nyckfullhet. Det finns inte någon yttersta anledning till vår existens. Döden har det sista ordet och kommer att omintetgöra allt vi upplevt och uträttat i våra liv. Om det inte finns någon uppståndelse och om Gud inte existerar är människans liv i slutändan absurt. Inte bara vårt eget liv utan hela mänskligheten som sådan, jorden och universum kommer så småningom att upphöra att existera.

Det är klart att det kan finnas mening i relativ bemärkelse. Det finns händelser och aktiviteter som är meningsfulla i förhållande till någonting annat, men om allt så småningom kommer att glömmas bort och upphöra att existera, spelar vårt liv i sista hand inte någon roll. Du och jag är inte mer betydelsefulla än någonting annat som börjar och upphör att existera.

Men det är inte allt. I själva verket är den moderna sekulära världsbilden ännu mer oroväckande. Om livet slutar vid graven och om Gud inte existerar spelar det ytterst inte någon roll hur vi lever våra liv. Moraliska värden, rätt och fel, gott och ont, är inte någonting annat än uttryck för personliga preferenser, sociala konstruktioner eller evolutionära bieffekter. Det finns inte något objektivt rätt eller fel, gott eller ont. Den ateistiske filosofen och nobelpristagaren Bertrand Russell menade till exempel att etiska värden bara är uttryck för personliga preferenser, men han insåg själv att han inte kunde leva på det sättet. Han erkände därför att hans egen världsbild var ”otrolig” och sade att han ”inte hade någon lösning” (Brev till Observer, 6:e okt. 1957).

*

Mot bakgrund av den här ”existentiella” situationen är påskens budskap om Kristi uppståndelse från de döda därför verkligen ett hoppets och glädjens budskap. Uppståndelsen visar inte bara att det finns ett liv efter döden utan också att Gud verkligen existerar i och med att han uppväckte Kristus från de döda.

Apostlarna och de första kristna trodde att allt var slut efter korsfästelsen. De hade satt sin tro till Herrens budskap, men efter hans död verkade det som om det, när allt kom omkring, inte stämde. För apostlarna, som var bedrövade efter Herrens död, innebar uppståndelsen därför att Kristus faktiskt hade segrat över döden. Det betydde att hans budskap faktiskt var sant och att det fanns en mening med att de hade valt att följa honom. På ett liknande sätt kan uppståndelsen vara ett hoppets och glädjens budskap för den moderna människan som trott att Gud var död.

Det Kristna budskapet om uppståndelsen innebär en fullständig omvandling av döden innebörd. Genom påskens mysterium är det inte längre vi som förintas genom döden utan det är Kristus som förintar döden. Som Aposteln skriver: ”Den siste fienden som förintas är döden” (1 Kor 15:26). Därför kan Paulus säga: ”Du död, var är din seger? Du död, var är din udd?” (v. 55).

Herrens uppståndelse ger oss möjlighet att be för dem som gått bort före oss i tron, och att hoppas att vi en dag kommer att förenas med dem i Guds rike, om vi håller ut i kärleken till Kristus. Uppståndelsen betyder att det vi gör här på jorden inte bara spelar roll för hur vårt liv kommer att se ut om några år utan hur det kommer att se ut i evigheten. Våra jordiska liv är inte meningslösa utan kommer att bära frukt i evigheten.

Tron på uppståndelsen innebär också att vi kan förvänta oss en sista rättvisa. I trosbekännelsen säger vi att Herren ”skall återkomma i härlighet för att döma levande och öda”. Genom att överlämna sig åt människornas dom förtjänade människosonen att bli domare över människorna. Det finns alltså en slutgiltig rättvisa. De obotfärdiga syndarna kommer att straffas och de som omvänt sig till Kristus kommer att skörda det eviga livets lön.

Genom Herrens uppståndelsen blir vi därför också frälsta från ”tron på jordiska paradis” (Litania mitt i livet, Oremus). Om Kristus verkligen segrat över döden har vi inte längre någonting att frukta. Vi kan vara frimodiga i vårt förhållande till döden. Vi kan ha en mer obekymrad hållning till detta livet. Det viktiga är inte att vårt liv är perfekt här på jorden eller att vi bygger upp det perfekta samhället i denna världen, utan att vi lever för Herren och leder andra till honom genom den Kyrka han grundade, den Katolska Kyrkan.

*

Låt oss därför förena oss med de heliga i glädjen över uppståndelsen, som visar att döden har övervunnits, att dess udd har brutits, att det finns en yttersta mening med våra liv, och att vi kan vara säkra på att komma till Guds rike om vi omvänder oss från våra synder och tror på Jesu Kristi uppståndelse. + Amen.

Skriv en kommentar

Translate »