Lev med mening! (28:e söndagen under året, årgång B, 2021-10-10)

Pater THOMAS IDERGARD SJ

Predikan för 28:e söndagen under året

2021-10-10

Årgång B: Vish 7:7-11; Ps 90; Heb 4:12-13; Mark 10:17-30

S:ta Eugenia katolska kyrka, Stockholm (högmässan)

 

Kära systrar och bröder i Kristus,

Dagens läsningar inbjuder oss att reflektera över vad det betyder att leva med mening. Både med filosofi och psykologi kan vi se att det handlar om att stå i en målinriktad relation till bestämda värden, så att strävanden och handlingar uttrycker eller uppnår något avsett.

Vi strävar alla efter att tillfredsställa olika subjektiva behov. Och det kan vara både rimligt och gott. Men så finns också det objektivt värdefulla som pockar på vår uppmärksamhet utifrån, kan fånga oss, ”ta över oss” och få oss att styra om våra subjektiva prioriteringar. Sådana värden är främst kunskap, det som är sant; moral, det som är gott; och estetik, det som är vackert, skönt. Att sträva efter dessa objektiva värden kan ge livet en djupare mening genom att föra oss närmare ett allmängiltigt ändamål med den mänskliga existensen som sådan. Den helhet som min egen existens är en del av.

Enligt den Helige Thomas av Aquino drivs vår längtan efter det sanna, det goda och det sköna – dvs när vi söker kunskap, strävar efter dygder och är kreativa – ytterst av en längtan efter det som står bakom allt, dvs det absolut högsta sanna, goda och sköna. Den yttersta meningen. Den som ”från evighet till evighet är”, som vår responsoriepsalm idag uttryckte det, dvs är i sig; den rena och fullkomliga existensen, dvs den vi kallar Gud. Gudstron och teologin preciserar alltså det som filosofin och psykologin definierat: den målinriktade relationen till värden för mening, till objektiva värden, är ytterst en relation med det absolut högsta värdet. Gud.

Bland psykologer, teologer och filosofer talas ofta om en ”meningsfullhetens kris”, särskilt bland unga i Västvärlden idag. En upplevelse av att livet inte har någon mening utanför en själv. Den amerikanske, katolske biskopen Robert Barron har effektivt påpekat att detta är resultatet av främst två föreställningar som, bara uttryckta på lite olika sätt, har dominerat vår kultur i mer än hundra år: scientismen och självkonstruktivismen.

Scientismen säger att naturvetenskaplig kunskap är den enda giltiga formen av kunskap. Den avvisar det logiska tänkandet, den förnuftiga argumentationen, för att förstå vad verkligheten är, och reducerar det som inte går att mäta och väga till subjektiva upplevelser. Självkonstruktivismen är tron att påståenden om vad man kan veta som sant, imitera som gott och söka som vackert, egentligen bara är förklädda maktstrukturer. Den reducerar så tillvaron till ett avslöjande av konspirationer, en kamp om vilken vilja som ska kuva andra och en tro att sanningen finns hos den eller de som ropar högst och lyssnar minst. Med dessa båda tänkesätt förloras strävan efter objektiva värden, det som inte kan mätas och vägas och inte beror på vad vi känner för. Därmed förloras slutligen också strävan efter Gud. Meningen handlar då slutligen bara om mig och om vad jag vill, känner och förmår.

När inget har någon högre mening, både det som kan mätas och tyckas, och som vi kan söka, förstå, inse, omsätta och imitera, blir tillvaron inte bara endimensionell och torftig utan också relativistisk och farlig. Vad garanterar t ex människovärdet, alldeles i det mänskliga livets början och i dess slut när det är i störst behov av andras skydd, när allt beror på vad som kan verifieras med just nu tillgängliga empiriska mätmetoder, eller på styrkan i och riktningen av känslorna hos mig eller den grupp jag råkar ”identifiera” mig mest med?

Mot denna meningslöshetens filosofi ställer den bibliska uppenbarelsen visheten. I första läsningen ur Salomos Vishet hörde vi kung Salomos bön om en vishet som är en klarhet i vad allting egentligen syftar till, har för ändamål: en insikt om Guds vilja med allt; dvs planen hos den som skapat allt, upprätthåller allt och vill ge allt dess riktning. Till det vi idag kan förstå med vetenskapen – och det är mycket, som ger mycket gott – när vi frågar efter ”hur” ting är beskaffade och påverkar varandra, kommer till slut alltså också ”varför”-frågorna, dvs om mening, vilka bara har sina svar i Gud; visheten själv.

I slutet av första läsningen hörde vi Salomo säga att med visheten ”kom också allt annat gott till mig”. Här möter vi paradoxen i vad som är en andlig naturlag: bara när hela vår person strävar efter gemenskap med Gud – det högsta, objektiva värdet bakom och över allt – kan vi rätt ordna alla andra värden. Så att de aldrig tar kontroll över oss, utan att vi istället kan uppskatta dem, i liten eller stor mängd, och låta dem tjäna oss och andra för Guds, det högsta godas, skull. Det är vad andra läsningen ur Hebréerbrevet betecknar med att ”Guds ord är levande och verksamt”.

Allt blir konkret med dagens evangelium. Mannen i fråga har förstått att det finns något mer än, bortom, den i sig goda tillfredsställelsen av att leva rätt och gott. Han söker den yttersta meningen, det högsta goda; den vishet som Jesus först påpekar bara finns hos Gud. Jesus bekräftar sedan mannens sökande genom att ange ett första steg, det moraliska; att ta bort det som försvårar relationen till andra och den egna, sanna naturen. Vad Katolska kyrkan, på uppdrag av Kristus, förklarar som bud och dygder, beskriver alltså något som i första steget öppnar oss för Guds vishet, och i nästa steg uttrycker den. Men det räcker inte, och Jesus säger: ”Gå och sälj allt du har och ge åt de fattiga … Kom sedan och följ mig.” Dvs: frigör dig från allt du har för att bara dricka ur den vishetens källa som Gud ställer till förfogande – sig själv i mänsklig gestalt, Jesus Kristus.

Till skillnad från alla andra kallelsesituationer i Nya Testamentet slutar den här med att mannen går därifrån. Han kan inte släppa taget om det sekundärt goda, i hans fall det materiella. Idag får det ofta sällskap av alla möjlighetervi ser oss äga; att vi aldrig behöver göra definitiva val, alltid kan ”hålla alla vägar öppna” för något möjligt bättre.

”Nålsögat” var på Jesus tid smeknamnet på trånga, obevakade passager i Jerusalems stadsmur. Om man ville komma in i staden utan att betala skatt behövde man hoppa av kamelen och göra sig av med det mesta av sin last, för att leda sig själv och kamelen igenom till fots. Och Jesus avslutar, som vi hörde, med att understryka den andliga naturlagens paradox: när man lastar av allt annat och sätter vänskapen med Gud genom Kristus, först; ja, kommer man att se det som finns i ens liv med en ny tacksamhet och glädje, ur vilken nya frukter kan växa; den sanna lyckan, den inre friden. Den som aldrig rubbas av vad vi har eller inte har, om vi upplever mörker eller ljus i våra liv; eller ens om våra liv i tiden blir korta och fyllda av kamp. Den som inte beror på oss, våra ägodelar och våra prestationer, och inte försvagas av vår bräcklighet och våra begräsningar. Den djupaste meningen som vill delas med andra. Så som Jesus Kristus, Guds vishet personifierad, i sin Kyrka, nu strax delar med sig av sitt eviga liv i den Heliga Eukaristin. Amen.

 

Post a comment

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Translate »