Långfredagen, 2019-04-19: Omfamningen

Pater THOMAS IDERGARD SJ

Predikan för Långfredagen

2019-04-19

Jes 52:13-53:12; Ps 31; Heb 4:14-16, 5:7-9; Joh 18:1-19:42

S:ta Eugenia katolska kyrka, Stockholm

 

I en kyrka i den sydtyska staden Würzburg finns ett märkligt krucifix från 1400-talet. Den korsfäste Jesus har alla kända attribut: törnekrona och blodiga sår. Men så är det armarna. De har lösgjort sig från korset och möter betraktaren i en omfamning.

Att se sig omfamnad av den korsfäste, är att förstå vad denna dag handlar om. Och därmed hela kristendomen, som väsensskild från alla andra religioner: Gud blir människa och tar på sig vårt självgenererade mörker för att besegra det och dess konsekvens, den ångestfyllda döden som utplåning i Gudsfrånvaro. Ur det följer allt annat i vårt kristna liv: liturgi, bön, moral, rättvisa osv. Och utan det finns det inget hopp.

På korset sker nämligen den slutliga uppgörelsen med arvsynden och dess följder. Dvs vår benägenhet att göra oss själva till måttstockar för sanningen. På korset synliggörs det vi gjort till fult i oss och den värld vi bygger på oss själva. I passionsberättelsen sköljer, under några timmar, de flesta synder över Jesus. Representerade av historiska personer, men i olika grad närvarande också i oss.

Ta ett axplock. Judas: svek av personer, kallelse och värden för pengar, eller Petrus: för att rädda sitt eget skinn, sin egen ära. Prästerskapet: att utse syndabockar, mobbing, lögner och uppvigling. Pilatus: fegt kompromissande med sanningen för den egna positionen. Alla som vill Jesus död: värderingen av mänskligt liv, när det är som mest utlämnat och sårbart, utifrån vilken nytta det har för oss andra. Soldaterna: hat, våld och aggression. Folkmassan som ville ha Barabbas fri: preferensen för världsliga frälsare och tron att himmelriket skapas av våra ideologier.

Allt det här protesterar mot Gud som han visar sig vara genom sitt människoblivande. Och därmed ytterst mot oss själva och vår sanna natur, skapade till hans avbild. När vi emellertid väljer oss själva först, blir vi delaktiga i en ständig korsfästelse av Kristus.

Men det slutar nu inte här, och då tänker jag på den korsfäste som omfamnar: På korset ser vi också vad sann kärlek är. Fullkomligt självutgivande för den andres bästa, oavsett kostnad. Som vill förlåta och försona. Och som just därför allsmäktigt övervinner allt.

I den gudomliga Treenigheten pågår ständigt detta självutgivande. Gud ärkärlek. Fadern föder Sonen, sitt levande Ord, fullständigt delaktig i Faderns väsen. Sonen svarar genom att ge sig själv till Faderns vilja. Bandet av detta ömsesidiga givande är Anden.

Gud skapar för att dela denna sin kärlek, och går slutligen in i skapelsen för att rädda den från det som hindrar den delaktigheten. När det gudomliga självutgivandet som kött möter synden blir det konfrontation. För synden vill inte se Gud som han är; inte höra förlåtelsens kallelse till omvändelse. Men det ryggar kärleken inte tillbaka för. Istället går den in i den död som blir syndens sista svar. För att i Kristus gudomliga natur absorbera och omvandla döden, och öppna en väg ur den för oss som delar hans mänskliga natur.

Dramat på Golgata vid en konkret tidpunkt för 2000 år sedan blir därför en återspegling av kärlekens eviga drama i Treenigheten. Sonens lydnad består i, att det han är i evigheten blir hans handling i tid och rum. Dramats nödvändighet för frälsningen inser vi av att vi alltid på nytt får ta del av det i den Heliga Eukaristins offer.

Jesus var inte ett olyckligt offer för en romersk avrättning, utan det nödvändiga offret för kärleken. Jesus liv togs inte från honom, han gav det för oss. För den som tror på honom har han inte bara förutsett ett liknande öde, utan t o m lovat det. Och vi kan lida för sanningen och kärleken, uppoffra vår ära inför oss själva, inför andra och inför världens makter, i tro på Honom. Styrkta av Hans tillit till Faderns trofasthet, Hans vilja av Faderns vilja, mer än till något som vi själva skapar, definierar eller vill.

Korsfästelsen har alltså slutligen uppenbarat Gud, men inte förändrat något i Gud. Tror jag på vad den verkligen betyder, förändrar korsfästelsen emellertid allt i och för mig. Böjd inför korset är det jagsom måste svara: vill jag bli omfamnad?

 

Skriv en kommentar

Translate »