Kyndelsmässodagen 2020

KYNDELSMÄSSODAGEN 2020 – S:TA EUGENIA

Ett ljus med uppenbarelse

Alfred Delp S.J., avrättad den 2 februari 1945

Idag för 75 år sedan, den andra februari 1945, avrättades jesuitpatern Alfred Delp genom hängning i fängelset Berlin-Plötzensee. Ett drygt halvår tidigare hade Gestapo arresterat honom efter en mässa i München, strax efter det misslyckade attentatsförsöket mot Hitler i juli 1944. Delp blev åtalad och sedan dömd för hög- och landsförräderi inför Folkdomstolen (Volksgerichtshof) av dess beryktade president Roland Freisler. P. Delps »brott« bestod i att han var del av en motståndsgrupp mot nazismen (Kreisauer Kreis) som funderade över och skisserade planer för ett Tyskland efter kriget och Tredje rikets undergång. Det han bidrog med i den gruppen var frågor om människosynen och uppbyggandet av en rättvis och social samhällsordning. Utifrån Katolska socialläran utvecklade han sina tankar för ett samhälle där människan och hennes rättmätiga behov och rättigheter stod i centrum, inte längre ras och klass.

Under fängelsevistelsen torterades p. Delp och fick avlägga sina sista ordenslöften (8 december 1944). Med bundna händer skrev han under löftesformeln. Han som kroppsligt var bunden band sig genom löftena starkare till Kristus, hans Kyrka och jesuitorden. Det gav Delp en större inre frihet gentemot hans bödlar och den säkra död han kom att gå till mötes.

Kyndelsmässodagen är en dag med många perspektiv: Herrens frambärande i templet, Jungfru Marie kyrkogång eller i de ortodoxa kyrkorna Hypapante – möte (ὑπαπαντὲ). Och alla perspektiv handlar faktiskt om ett möte. Gud i en människas gestalt möter de sina och bärs in i det som är hans (templet). De gamla som väntat på Israels tröst möter uppfyllelsen av alla Guds löften. Jungfru Maria möter sin smärtsamma framtid och vi alla det ljus som bär namnet Jesus och som uppenbarar för oss vem Gud är.

  1. Alfred Delp då? Han liknar de gamla Symeon och Hanna. Liksom de hade han vigt sitt liv åt Gud i och med att han sagt ja till kallet att bli jesuit. Det han gjorde under studieåren, som pedagog på internatskolor, som ungdomspräst, som predikant och själasörjare, forskare och författare var både uttryck för mötet med Kristus och förberedelse för mötet med honom. Liksom Symeon och Hanna ville han se allt ifrån Guds perspektiv, allt belyst med Kristi ljus. Och det ljuset har en dubbel natur. Det skingrar mörkret och utstrålar värme. Men det är likaså uppenbarande, eller till och med avslöjande.

Med det ljuset i handen gick det tidigt upp för Delp att den nazistiska ideologin var djupt omänskligt, oförenlig med kristen tro och människosyn. Kristi ljus demaskerar allt som heter avguderi av ras och nation. Det ljuset belyste skarpt hans samtid och var svårt att uthärda – såsom profeten Malachi uttrycker det: »Men vem kan uthärda dagen då han kommer? Vem kan bestå när han visar sig? Han är som smältarens eld, som tvättarnas lut, han sätter sig ner likt den som smälter och renar silver.«

Delp lät sig inte luras av högre sysselsättning, ekonomisk framgång, berusande gemenskapsupplevelser, stålsatta kroppar och nyvaknad stolthet efter Versailles-fredens förödmjukande bestämmelser. Det han såg berörde honom inte bara utan skakade om honom. I en predikan under kriget frågade han om vi människor som dagligen får se så många förfärliga ting, fortfarande kan låta oss omskakas av det vi iakttar. Eller har vi blivit likgiltiga, reagerar med en axelryckning? Bara den som vågar se på verkligheten som den är kan öppna sig för den befrielse och frälsning, det helande som endast Gud kan ge, men som vi är kallade att medverka i.

Delp kunde utsätta sig för det fasansfulla eftersom han trodde på att det ljuset, Kristus, inte bara uppenbarar Gud och världen för oss utan också skänker härlighet. Vid sidan av sanningen som Kristi uppenbarade ljus visar är det också det sköna som vi ska få skåda. Där vi med öppen mun förundrade får se Gud sådan han är. Det är vår salighet.

Den som i Kristi ljus ser sanningen om Gud, sig själv och världen, den som litar på att få se härligheten, kommer också att se det goda, det han ska göra för att i Kristi efterföljd medverka i Guds plan för allt skapat. Delp ville på sitt sätt vara del av den planen. Han gjorde det med förvissning om att det finns yttersta ordningar som kan skönjas i mötet med Gud. Just dessa ordningar vill göra människan fri eftersom de hjälper henne att uppfylla Guds vilja. Dessa ordningar vill göra människan fri att möta Gud, det vackra och det fula, det gynnsamma och människoföraktande, fri att möta sig själv och den egna avgrunden, fri att modigt handla när Guds avbild trampas under fötterna – fri även att ge sitt liv om det inte finns någon annan väg.

Varifrån fick han kraften att stå ut i underläge, med tortyr, bakslag, oro och mörka stunder? Kanske av den låga som brann i hans inre, den helige Ande, av det ljus som han bar i sina händer när han firade mässan, såsom den gamla Symeon på Rembrandts målning (Nationalmuseum) håller Jesusbarnet i sina händer. Det ljus som strålar redan nu och som är ett löfte om att Gud ska genomföra sin plan – oavsett vad människorna ställer till med. Det ljus som kastar sitt sken också på oss nu när vi tar emot Kristus i sakramentet, som vill värma oss och som får oss att se vilka vi är och vem Gud är. Det ljus som skänker oss den insikt som leder till frälsningen.

Dominik Terstriep S.J.

Skriv en kommentar

Translate »