Kyndelsmässodagen 2019

Kyndelsmässodagen 2019, S:ta Eugenia, 3 februari

Mal 3:1-4; Hebr 2:14-18; Luk 2:22-40

 

Men vem kan uthärda dagen då han kommer?

Äntligen blir dagarna längre igen. Det känns som en stor lättnad: det är inte alltid mörkt när man går till jobbet och åker hem igen. Och undret blir ännu större när vi upplever en klar frostig vinterdag, då solen tittar fram. Den värmer ännu inte men rymmer det stora löftet om vår och sommar, om ljus och värme. Att vi här i norden uppfattar ljussymboliken särskilt starkt är inte något märkvärdigt, eftersom vi under flera månader lever i mörker. Och att vi förknippar ljuset med positiva känslor och egenskaper förvånar knappast. När kyrkan bredde ut sig norrut från andra sidan alperna och stötte på folk som levde i mörkret låg det nära till hands att man använde sig av ljussymboliken för att visa vilken innebörd Kristus och hans budskap har.

Och den här ljussymboliken har samma verkan i dag som den hade då. Vi blir på ett hemlighetsfullt sätt berörda när Lucia tågar in i den mörka kyrkan, när vi tänder ljusen i påsknatten eller deltar i en ljusprocession i Lourdes. Ljus är liv och värme, kunskap och klarsynthet, orientering och hopp. Och det här ljuset har ett namn: Kristus, som den gamle Symeon prisar som världens ljus. Intressant nog väcker ljuset de här positiva känslorna också utanför kristendomen. Upplysning är för de flesta människor ett positivt laddat ord som förknippas med optimism, framstegstro och frihet.

Men egendomligtnog har dagens läsningar något tveeggat över sig när det gäller ljuset. Och det är precis den andra sidan vi ofta blundar för: ljusets uppenbarande eller till och med avslöjande verkan, dess förtärande, brännande och renande kraft. Tänk hur det vore om vi efter en längre tid i mörkret plötsligt blir utsatta för det bländande solljuset? Om vårt ansikte belystes med ett skarpt ljus, som lät oss se allt i det: våra rynkor liksom de åtgärder vi har vidtagit för att dölja dem. Om en solstråle faller genom ett glas klart vatten? Om vi utsätts för en brännande hetta som i en öken. Det är något som också ingår i ljusets symbolik och som läsningarna påminner oss om.

Vad händer när gudomligt ljus faller på mitt liv? Vad ser vi då? »Detta barn skall bli till fall eller upprättelse för många i Israel och till ett tecken som väcker strid […] för att mångas innersta tankar skall komma i dagen.« Det är mystikernas erfarenhet. Så snart de blivit upplysta av det gudomliga ljuset fick de inte bara insyn i Guds hemlighet utan också en klarare blick för sig själva och världen. Mystikerna har beskrivit den här erfarenheten med orden sötma och smärta; det är just i den här blandningen som Guds ljus visar sig. Tänk på glaset med det klara vattnet. Så snart en solstråle faller genom det, ser man alla partiklar som man tidigare inte kunnat se med blotta ögat. Den mystiska insikten är inte bara saliggörande utan också en börda. Den som tror ser mer – skulle vi kunna säga. Men mer insikt medför ibland också mer lidande och ansvar.

Och därför är profeten Malakis fråga mer än berättigad: »Men vem kan uthärda dagen då han kommer? Vem kan bestå när han visar sig? Han är som smältarens eld, som tvättarnas lut, han sätter sig ner likt den som smälter och renar silver.« Att bli luttrad väcker inga angenäma känslor. Men kanske är också det en erfarenhet som vi egentligen är förtrogna med. För att guldet ska kunna skymta fram måste stenarna renas och det medför helt enkelt möda, ja smärta. Man måste skilja sig från något som man kanske vant sig vid, slaggen måste bort. Och då upplever vi kanske en märkvärdig känsla. Ja, vi vet, slaggen måste bort, men vi är ju så fästa vid den. Vi vet att den inte är till någon nytta, ja, att den till och med är skadlig för oss, men ändå vill vi inte göra oss av med den. Vi vet att löftet är stort – det rena guldet – men har svårt att ta itu med luttrandet.

Det stora är visserligen ren gåva, men vi är inte öppna för den om vi inte har gjort vårt. Och vårt, det är ofta jobbigt. Tänk er någon som spelar ett instrument. Han övar och övar och plötsligt en dag spelar han, nej, det spelar i honom, han är lyft över sina egna bemödanden. Till och med om Kristus skriver Hebreerbrevet: »Han måste i allt bli lik sina bröder för att bli en barmhärtig och trogen överstepräst inför Gud […]. Eftersom han själv har prövats och lidit kan han hjälpa dem som prövas.« Han måste gå igenom mänskligt lidande för att lära sig någonting som inte är tillgängligt utan att han själv har erfarit det. Eller som Symeon och Hanna: de må ha gått igenom mycket i sitt långa liv, men det de upplevt har gjort dem öppna för den stora gåvan – det gudomliga barnet som burits in i templet. Och vad är poängen med dem? Jo, de åldringar vilkas kroppsliga sinnen är försvagade och som inte längre ser eller hör så bra, de inser barnets betydelse. De som blivit luttrade och renade under sitt liv har burit ljuset inom sig och kan på så vis känna igen det ljus som är ursprung och källa till allt ljus.

Kristus, världens ljus, som vi firar i dag, vill inte skrämma oss. Nej, inte alls. Men han vill leda oss vidare. Han ger värme, ljus och insikt men allt det här rymmer också en utmaning. Med det ljus och den kärlek han ger, kan vi också gå utmaningarna till mötes, utmaningar som vi ibland upplever som hotfulla. Med honom kan vi upptäcka det vi är, det guld och silver som utgör vårt innersta. Låt oss med hjälp av hans ljus frilägga det så att det kan stråla och sprida sin glans för vår och världens skull och till Guds större ära.

Dominik Terstriep S.J.

Skriv en kommentar

Translate »