Kristus Konungens dag (B), 2018-11-25: Sanningen – inget vi röstar om men en person som vi är fria att säga ja till

Pater THOMAS IDERGARD SJ

Predikan för Kristus Konungens dag

2018-11-25

Årgång B: Dan 7:13-14; Ps 93; Upp 1:5-8; Joh 18:33b-37

S:ta Ragnhild katolska kapell, Bromma (högmässan)

 

Kära systrar och bröder i Kristus,

”Herren är konung!”, utropar Kyrkan om Jesus Kristus denna dag, med responsoriepsalmen vi nyss hörde. Men ”kung” som någon som härskar – säger det verkligen något idag? Borde inte högtiden byta namn till ”Kristus presidentens dag” eller ”Kristus statsministerns dag” – kanske särskilt påkallat i Sverige just nu; våra makthavare röstar vi ju fram bland alternativ som är likvärdiga både varandra och oss, och kan byta ut när de inte längre passar?

Men då närmar vi oss själva poängen med dagen. Den antyds av det Gamla förbundets profetia i vår första läsning ur profeten Daniels bok. Och den görs direkt av det Nya förbundets förklaring i vår andra läsning ur Uppenbarelseboken: Vare sig man vill eller ej, tror eller inte, har Gud, Varats grund och alltings upphov, blivit människa för att leda oss till det eviga livet med sig. Vi har vår fulla frihet att tro på och tacka ja till erbjudandet, eller inte. Denna frihet ska respekteras även när den inte säger ja. Respekten innebär däremot inte någon automatisk rätt att slippa höra om erbjudandet, slippa bli medveten om att det finns. Gud är den som slutligen dömer men hans kärlek till oss ger oss i evighet det vi väljer i tiden. Vi väljer alltså fritt vårt förhållningssätt till ett faktum, men vi röstar inte om det gäller eller om vi ska slippa bli påminda om det.

I dagens evangelium hör vi om Pontius Pilatus förhör med Jesus. Ställd inför det judiska prästerskapet har Jesus bekänt sig vara Messias, den befriar-kung Israel väntar. Han har gjort det på ett sätt som överskrider den judiska trons föreställning, genom att säga sig vara Gud. Enligt lagen var detta hädelse som straffades med döden. Men p g a den romerska ockupationen kunde dödsstraff bara utdömas av romarna. Alltså behövdes en rättegång inför guvernören, Pilatus, och därmed ett politiskt åtal. Tempelprästerna påstår då att Jesus anspråk hotar den romerska överhögheten. Och därför frågar Pilatus, som vi hörde: ”Så du är judarnas konung?”.

Jesus svarar genom att fortsätta överskrida den judiska Messiasförväntan – men också förväntan hos Pilatus, liksom i alla tider, även vår, om vad som är makt: ”Mitt rike hör inte till denna världen”; dvs det bygger inte på utövandet av tvång genom våld eller hot om våld, något som ju också våra demokratiska styren ytterst förutsätter. Mot alla världsliga sätt att härska – utöva makt, påverka – ställer Jesus sanningen. Den som vi finner när vårt begrepp om något motsvarar vad något verkligen är. Sanningen, den som Gud är den ”högsta och första”, för att tala med Thomas av Aquino.

När Jesus säger att han har kommit till världen enbart för att vittna om sanningen menar han att vi av egen kraft inte förmår se och ta in den fullt ut. Världen och människan blir bara sann, så god som det var tänkt, genom att återspegla Gud; skapelsens upphov och mål, det eviga förnuftet. Men alltför ofta tillåter vi annat komma i vägen för sanningen om våra liv, för att det är bekvämare på olika sätt. Det valet känner vi som ”synd”, ett ord som på svenska har samma ursprung som ”sund”, ett vatten som skiljer två landmassor från varandra.

Den empiriska vetenskapen kan ge oss delar av sanningen, den om hurdet som är möjligt att observera, också vi, fungerar. Men den ger oss inte helasanningen. Den kan inte svara på frågorna om varför, om livets mening: varifrån vi kommer, vad vi ska göra, vad som är gott eller ont. När vi i vetenskapen söker svar som dess metoder inte kan ge, gör vi den till Gud och avhumaniserar oss till ett knippe atomer och hormoner. Och när vi å andra sidan tror att det som inte kan beskrivas med empirisk vetenskap heller inte kan vara sant, hamnar vi i relativism. Den som låter det mest högljudda, starkaste, rikaste eller mest våldsamma definiera verkligheten, och fångar, t o m förslavar, oss under egna eller andras begär, begränsningar och godtycke.

Jesus gör Guds vilja gällande mot alla makter, goda och dåliga, inne i och utanför oss. Bara med Gud knäcks koden. Så att allt skapat, också vi, blir möjligt att läsa; att förstå som det var tänktatt vara, och med Guds hjälp kanbli. Det är precis detta som är försoning: att Gud bygger en bro över sundet mellan där vi är och hur våra liv kan bli när vi känner hela sanningen, dvs Gud. Jesus Kristus är den synliga bron. En bro som Kyrkan fått uppgiften att underhålla och peka på i alla tider. Inte bygga om, flytta eller kapa fästena till. För utan Kyrkans lära och sakrament blir Kristus och därmed sanningen en projektion av oss själva där vi står på vår sida sundet. Då blir allt, ytterst hoppet, beroende av våra prestationer och begränsningar. Sundet fortsätter skilja oss från Gud.

Sanningen är utan makt enligt världsliga definitioner. Den tvingar sig inte på utan måste sökas, och ger sig helt fritt. Därför faller den ofta offer för våld, illvilja, okunskap eller nyttokalkylerande. Som Jesus inför Pilatus och på korset. Men just genom denna vanmakt har Jesus verklig makt. För det är genom att ta på sig all synd och ondska, dvs all osanning, allt som vänts bort från Gud, för att besegra det, som Jesus öppnar vägen till livet med Gud, i sanningen. Som inte släcks av den fysiska döden, inte ens i dess mest förnedrande form. Precis som för Jesus i korsets mörker är Gud, om än dold, alltid med oss.

På korset visar Jesus den sanna makten, som är Guds oändliga kärlek, och blir bilden av det hopp som vi är kallade att sätta främst, före allt annat som kan vara viktigt men aldrig så viktigt. Vi sätter hoppet främst när vi låter Jesus Kristus bli kung, härskare, i våra liv; det ljus som ger verklig innebörd och mening åt allt. Aldrig beroende av oss för sin existens, dvs aldrig föremål för vår vilja, våra röster och våra manipulationer. Men alltid en tjänare av våra verkliga behov, dem som vi ofta inte vill erkänna. Och som vi, om vi tillåter oss öppnas och förändras av honom, kan återspegla i världen.

Strax ger Jesus sig själv, frivilligt och helt stilla, till oss i den Heliga Eukaristin. Hela universums grund och mening, också min, i en utåt sett oansenlig, bruten brödbit. Om jag vill samarbeta, omvandlar han så det brustna och ofärdiga i mig, och via mig alla mina relationer, till liv; evigt liv. Guds rike. Vilken verklig makt! Vilken kung vi har i Herren Jesus Kristus! Amen.

Skriv en kommentar