ALLHELGONADAGEN 2020 I S:TA EUGENIA

Kristus besöker oss i helgonen

Kristus fortsätter besöka oss. Han har inte bara avlagt besök en enda gång, när han vandrade på jorden. Nej, han fortsätter göra det. Naturligtvis genom sakramenten som förmedlar hans närvaro på ett enastående sätt genom historien. Men också genom människor i största allmänhet och genom helgonen i synnerhet. Just genom dem vi firar idag.

Och då behöver vi inte endast tänka på de kanoniserade helgonen, på dem som kyrkan officiellt efter en lång process har helgonförklarat. Säkert har det funnits många andra som levde ett heligt liv och som vi personligen får anse vara heliga. Den ena eller andra kanske tänker på sin mormor eller en övertygande människa hon har träffat. Pierre Favre, en av de första jesuiterna på 1500-talet, ansåg sin skollärare vara ett helgon och bad honom om förbön.

En cisterciensmunk från 1100-talet, Aelred av Rievaulx, skrev i en predikan: »Herren upphör inte att besöka sin fattiga familj.« En form av besök var för honom just helgonen. Kristus besöker oss i helgonen. Varför? Vi kan ju möta honom i Skrifterna. Vi kan läsa om honom, känna till kyrkans lärotradition med koncilierna och kyrkofäderna. Men allt detta är ändå »bara« ord. Nödvändiga ord, språkliga uttryck för det man knappt kan sätta ord på, men ändå »bara« ord som ibland kan framstå som blodfattiga. Visserligen har vi kyrkoåret och de stora mysterier vi firar i liturgin, vilken påminner oss om det väsentliga och ger oss näring för vårt andliga liv. Liturgin vill få oss att med allt vi känner, säger och gör vända oss till den treenige Guden, bli uppfyllda och förvandlade av honom. Men också liturgin kan ibland framstå som formell och i värsta fall livsfrånvänd – även om det inte är meningen. Dessutom är vi så glömska, framhåller munken Aelred. Vi glömmer att Kristus ständigt vill besöka oss. Därför behöver vi så många påminnelser – inte bara under medeltiden utan också idag.

I helgonen får vi besök av Kristus. Då möter han oss inte genom ord eller ritualer utan genom levnadshistorier, genom det levda livet och allt vad det innebär, genom en tillvaro där tron har blivit konkret, där tron har antagit kött. Ja, ett konkret liv med alla dess vassa kanter och motsägelser, men likaså det älskansvärda. Ett liv som blivit kristuslikt, genomskinligt för honom, en liknelse för hans närvaro på jorden, en monstrans som visar hans verksamma närvaro mitt ibland människorna.

»De heligas fester är ett slags besök, genom vilka vår Herre besöker och styrker oss« (Aelred av Rielvaux). När vi betraktar de många officiella och inofficiella helgonens liv blir vi styrkta, eftersom helighet inte framstår som ett ouppnåeligt ideal för några få. Nej, alla troende är inte bara kallade till helighet utan förfogar också över medlen att med Guds nåd uppnå den. Och helgonen – Guds och våra vänner – stödjer oss i denna strävan att bli heliga; de ber för oss.

I helgonen lyser den härlighet fram som vi alla ska få del av. De är fulländade och har uppnått det vi strävar efter. Det finns hopp för världen sedan Kristus har uppstått och genom sin himmelsfärd tagit med sig den mänskliga naturen i den treenige Gudens inre liv. In i det liv som helgonen redan nu åtnjuter och vars strålglans redan nu upplyser vår värld. Helgonens liv berikar oss, Kristi fattiga familj. Låt oss i tacksamhet för en oräknelig skara av helgon som hör till oss, till kyrkan, fira de mysterier de levde och förvandlades av.

Dominik Terstriep S.J.