Pater THOMAS IDERGARD SJ

Predikan för Kristi kropps och blods högtid

2018-06-23

Årgång C: 1 Mos 14:18-20; Ps 110; 1 Kor 11:23-26; Luk 9:11-17

S:ta Eugenia katolska kyrka, Stockholm (högmässan)

Kära systrar och bröder i Kristus,

Dagens högtid ger oss anledning att reflektera över den Heliga Eukaristin, som Andra Vatikankonciliet betecknar som ”det kristna livets källa och höjdpunkt”. Apostlarna och de första lärjungarna såg en man som de genom tro visste var Gud. Vi ser bröd som vi genom tro vet är denne person; Jesus Kristus, vars slutliga och eviga offer blir närvarande för oss för att komma in i vår materia och omvandla den, så att vi redan i tid och rum dras in, och blir delaktiga, i Guds eviga liv. Oberoende av tid och rum.

Den Heliga Eukaristin är ingen smårätt på ett smörgåsbord som man kan plocka enskilt om och när man ”känner för” det. Bara i ett sammanhang kan Eukaristin vara det den är, dvs det Jesus Kristus har instiftat och som hans och Faderns Ande ser till att den är, ett av Kyrkans sju sakrament. Bara i ett sammanhang kan Eukaristin inbjuda oss till det samarbete den behöver för att kunna verka. Våra läsningar idag pekar på några avgörande beståndsdelar i detta sammanhang.

Vi hörde i vår första läsning ur Första Moseboken om Melkisedek. Efter att ha vunnit en viktig militär seger kom Abraham, vår fader i tron, som då fortfarande hette Abram, till denne Melkisedek för att hylla honom. Melkisedek var, hörde vi, ”kung i Salem” ochpräst. Han bar fram bröd och vin för tacka Gud för Abrahams seger. På hebreiska betyder Melkisedek ”rättfärdighetens kung” och Salem, som var föregångaren till staden Jerusalem, betyder ”fred”.

Enligt både judisk och patristisk tradition var Melkisedek en historisk person, och namnet var förmodligen regentnamn för Noas äldste son Shem som i egenskap av äldste patriark stod över Abraham. Men kyrkofäderna har också sett mönstret, typologin, som förenar Gamla och Nya Testamentet: en rättfärdig kung över freden som också är präst och genom en handling med bröd och vin tackar Gud för en seger.

Vi möter denne kung i vår andra läsning ur Första Korintierbrevet, Bibelns äldsta redogörelse för nattvarden, där Jesus instiftar Eukaristin. Vi möter också Jesus i dagens evangelium där hans brödunder förebådar den Heliga kommunionen, som en måltid där han så att säga lägger sig själv till brödet. En måltid som aldrig tar slut och där apostlarna, utan att riktigt förstå allt som sker, behövs som hjälp.

Vår responsoriepsalm idag förkunnar att en prästerlig ordning har etablerats i Melkisedeks efterföljd, ett påpekande som tas upp av Hebréerbrevet i Nya Testamentet. Drygt tusen år före Israels uttåg ur Egypten och inrättandet av prästämbetet för offer i Jerusalems tempel, finns det alltså ett äldre, mer ursprungligt, prästadöme. Detta återupprättas av Jesus när han vid sin sista måltid gör sitt offer av bröd och vin, som det han vill ska återspegla hans eget slutliga offer av sig själv på korset för att besegra döden och utplåna vår rädsla för den, och försona människan med Gud. Och det fullkomnas nu i kristendomens dubblaprästadöme, det som har en allmän och en sakramental del.

Det allmänna prästadömet gäller alla döpta kristna, kvinnor och män lika. Det uttrycks av att vi helgar oss själva till offer genom att överlåta våra liv till Gud för att han, inte världens värderingar, ska vara Herre och prägla det vi tänker, säger och gör. Detta prästadöme blir symboliskt synligt i Mässans offertorium där församlingen, likt Melkisedek, bär fram bröd och vin som representerar oss själva och den skapelse som vi är del av. Så som Kristus bar fram sin skapade kropp som han hade identifierat med bröd och vin. Som döpta är vi alla gemensamt hans kropp i världen.

Sedan har vi det sakramentala prästämbetet som representerar huvudet för kroppen, Kristus själv, med fullmakten att göra Kristus närvarande i materien för att omvandla och stärka det allmänna prästadömets, dvs hela kroppens, förmåga. Genom Jesus offer på korset som fullbordar alla offren i Jerusalems tempel, infogas och fullbordas också tempelprästens tjänst i detta slutliga prästämbete. Och det är en avskild tjänst till vilken man kallas; inget jobb man söker. Kallelsen gör inte personen ofelbar och upphöjd, men han blir till sakrament, dvs hans materiella bräcklighet tas i särskilt bruk av Gud.

Detta blir möjligt genom prästvigning i en obruten tro från apostlarna, dvs den lilla krets där Jesus äter sin nattvard, i full förening med det ämbete Kristus själv instiftar åt Petrus och hans efterträdare för Kyrkans synliga enhet. Detta sakramentala prästämbete blir symboliskt synligt av att prästen är en man, representerande Kristus-brudgummen som möter Kyrkan-bruden. Lika lite som Kyrkan får ändra i elementen som ska bära gudomlig närvaro i andra sakrament, får hon ändra i det element Kristus har pekat ut för prästämbetet. Det är hans gåva till Kyrkan.

Vår tillit till att Jesus Kristus är närvarande i sin Kyrka så som Kyrkan på hans uppdrag lär, oberoende av våra åsikter och av världens krav, blir tecknet på vår överlåtelse till Kristus själv. Den överlåtelsen, som uttrycks av att man säger ”amen” till den Eukaristiska bönen, dvs instämmer i allt Kyrkan där har bett för och om, blir en förutsättning för att kunna delta i Kommunionen. Dvs man måste fullt ut ha överlåtit sig till Kristus ordning och blivit del av Katolska kyrkans gemenskap. Liksom förstås, i denna kapacitet, ha tagit emot förlåtelsen för allvarliga synder i försoningens sakrament.

Denna möjlighet står öppen för alla. Inte på vars och ens egna villkor, utan på Kristus villkor, så som han gett Kyrkan auktoritet att formulera. Men alla som överlåter sig, som litar, som avvisar protesterandet, är välkomna. Denna inbjudan vill visa konkret när vi efter högmässans slut genomför vår Corpus Christi-procession runt kvarteret. Den uttrycker vår gemensamma prästerliga tjänst – er allmänna och min sakramentala.

Denna vår tjänst står i förbindelse med Kyrkan i hela världen och i alla tider. Dvs närs av exakt samma Eukaristi, firad som precis samma offentliga bön och trosbekännelse med precis samma grundläggande försanthållanden, hos de Petrus och Paulus, de romerska martyrerna, Augustinus, Thomas av Aquino, Franciskus av Assisi, Heliga Birgitta, Ignatius av Loyola, Thérèse av Lisieux, Moder Teresa – som hos oss här idag. Tack vare den obrutna tron och förkunnelsen från apostlarna till idag, enheten med övriga sex sakrament och under Petrusämbetets, påveämbetets, synlighet. Dvs tack vare det som, för att tala med Andra Vatikankonciliet, bara är fullt ut förverkligat i den Katolska kyrkan. Amen.