Katolikens plikter befriar! (27:e söndagen under året, årgång C, 2022-10-02)

Pater THOMAS IDERGARD SJ

Predikan för 27:e söndagen under året

2022-10-02

Årgång C: Hab 1:2-3, 2:2-4; Ps 95; 2 Tim 1:6-8, 13-14; Luk 17:5-10

S:ta Eugenia katolska kyrka, Stockholm (högmässan)

Kära systrar och bröder i Kristus,

I evangeliet bad apostlarna Jesus att ge dem större tro. Jesus svarar med det som väl idag skulle betecknas som ett ”högt” eller ett ”mycket högt tonläge”. Men Jesus bryr sig inte om ”tonläget”, bara om innehållet, det han faktiskt vill förmedla: frälsningen. Det är slutligen det enda väsentliga i kristen förkunnelse.

Och budskapet i Jesus svar är att apostlarna ber om fel sak. De behöver inte större tro. De behöver använda den tro de redan har. Jesus slår därför ett slag för den lilla tron, av samma storlek som ett senapskorn – så litet något kan vara och synas utan mikroskop – vilket faktiskt kan förstås som en svag tro. Den är, hör vi, tillräcklig för att uträtta fantastiska ting. Alla vi som vill vara hans lärjungar uppmanas att framförallt förstå oss själva som tjänare. För det är, påpekar Jesus med den sedvanliga rättframhet och tydlighet som vi inte är kallade att runda i kanterna, ”det som åligger er”.

Den svaga tron är den som inte alltid lyckas leva fullt ut i våra gärningar; inte alltid förmår gå från ord till handling. Dvs en tro som lever men inte så fullständigt som den skulle kunna. Så är det för de flesta av oss, bara i lite olika form. Det Jesus vill leda oss till är att vidga utrymmet för Gud att kunna arbeta mer, för större ändamål, genom och med oss.

Vi fokuserar många gånger lättare på vad vi behöver – t ex mer tid, mer kunskap, mer mod osv – än betänker att Gud har gett oss vad vi behöver för att börja tjäna byggandet av Guds rike, där Guds värderingar – inte våra mänskliga, för de är verkligen inte samma – är styrande. Vi har fått våra naturliga egenskaper och färdigheter, och vi får genom sakramenten den övernaturliga – inte i meningen science-fiction, utan det vi inte kan åstadkomma själva – gåvan av delaktighet i Guds eget liv redan nu. Dvs nåden, som rätt ordnar, stärker och fullkomnar allt det naturliga efter Guds, inte vår, plan.

Eller, för att tala med Aposteln Paulus i andra läsningen ur Andra Timotheosbrevet: Gud har genom dopet och konfirmationen – handpåläggningen – inte gett oss ”modlöshetens ande utan kraftens, kärlekens och självbesinningens”. Att ge den levande tron mer plats i våra liv, i vad vi gör, så att den kommunicerar mer med det som finns runt om oss, är faktiskt sättet på vilket den blir större, mer levande. Och plötsligt förstår vi varför Jesus, och den Katolska kyrkan på hans uppdrag, betonar vår plikt.

Det finns idag många ogrundade fördomar mot förpliktelser. En är att de inskränker vår frihet. Men i verkligheten är det ju så att själva friheten – möjligheten att påverka det egna livet med egna, frivilliga beslut – grundläggs av förpliktelser: din förpliktelse att respektera min frihet som din egen, och vice versa. En annan fördom är att Gud skulle vara den som vi har minst förpliktelser gentemot, för att hans kärlek skulle betyda att han inte bryr sig. Men det är ju precis tvärtom, vilket Jesus hela gärning visar. Återkommande betonar Jesus att han enbart kommit för att uppfylla Faderns vilja, och manar oss till efterföljelse; visar att det är gentemot Gud som vi har våra viktigaste förpliktelser. Från dessa kan och ska vi sedan härleda och förstå våra förpliktelser gentemot andra och oss själva.

Vår vilja, stärkt och riktad av nåden, påminns alltså om vad den ska åstadkomma av de kristna förpliktelserna. För oss katoliker konkretiseras de, till vår stora hjälp, i kyrkolagen, som exempelvis mässplikten på söndagar och högtider, om man inte är förhindrad, förstås, liksom plikten att stödja den egna församlingens arbete med tid eller pengar. Kyrkolagen gäller alla katoliker, utan undantag, just för alla katolikers skull.

Men ska vi inte göra Guds vilja av kärlek? Är det inte vad nåden hjälper oss med? Absolut. Men vem säger t ex att en förälders entydiga förpliktelse att sörja för sitt barn inte skulle utföras av kärlek; viljan av barnets bästa för barnets egen skull? De kristna plikterna värnar det andliga behov som vi alltid aktivt måste tillåta Kristus att nära, när mer kortsiktiga men starka intressen, inifrån och utifrån, lätt kan få oss ur kurs p g a arvsyndens skada i oss. Förpliktelserna pekar alltså på friheten i livet i dopet.

Eventuell irritation som kan uppkomma när förpliktelserna gentemot Gud kommer på tal, påminner om en förbättringspotential, och är alltså en välsignad, andlig hjälp.

Vi måste också betänka att pliktmyntets första sida är förmånerna, privilegiet. Som katoliker är vi verkligen priviligierade. Det senaste av Kyrkans hittills 21 koncilier, Andra Vatikankonciliet, lär tydligt att den Katolska kyrkan är identisk med den kyrka Kristus grundade, och därför i sig bär frälsningens alla medel i deras fullständiga form, utan att på något sätt förneka det som kallas ”element av helgelse och sanning”[1], härledda ur Kyrkan, i andra kristna gemenskaper.

Detta katolska privilegium medför ett ökat ansvar, ja, fler plikter, för oss katoliker. Det är vi som borde stå längst fram i mission och evangelisation; frukta minst och offra mest. I vårt dagliga liv på jobbet, i skolan, i grannskapet, bland vänner. I vårt arbete för det gemensamma goda i samhället. Och i vårt stöd för den världsvida kristna missionen.

Den tro vi kallas att låta bli mer levande i oss, uttrycktes närmare i första läsningen ur profeten Habackuks bok, med hans klagan över babyloniernas förstörelse av Juda kungarike på 500-talet f Kr. Tron bevarar oss inte från lidande eller förvirring. Den tar inte bort våra kors. Tvärtom, den lägger ibland nya kors på oss när vi lider för sanningen om Gud och om människan. Den sanning alla kallas att söka, istället för det vi uppmanas att söka idag, nämligen bekräftelse. Men sanningen visar att vi redan är bekräftade genom att vara skapta som män och kvinnor till Guds avbild, och inbjuder oss till att bli ”slutbekräftade” som och med en uppståndelse som Kristus. All annan bekräftelse är flyktig, i många fall onödig och ibland direkt skadlig för vårt eviga väl.

Gud är aldrig långt från våra lidanden. Han går med oss, konkret genom Kristus lidanden, och vädjar bara till oss att visa tillit, för ”troheten räddar” som första läsningen försäkrade. Kristen tro är inte någon världslig lyckofilosofi. Den är uthållig styrka, ”strength with length” som man säger på engelska, i tilliten till att den kärleksfulle Fadern slutligen har kommandot.

Dagens responsoriepsalm sammanfattar hållningen med vilken vi fullgör våra förpliktelser gentemot Gud så att vår tro kan leva i allt fullare kraft: att ”höra hans röst” och inte ”förhärda … [våra] hjärtan”. Om vi tror på Guds visdom, kärlek och kraft som visas i Jesus Kristus kommer vi att vilja följa och lyda honom, genom att i hans Heliga Kyrka allt bättre försöka förstå och omfamna trons läror, bokstavligen ta emot hans gudomliga liv i sakramenten och bättre försöka agera på hans personliga kallelse av var och en av oss.

Så styrker Gud oss att flytta berg. Berg av synd och sorg som genomsyrar oss och världen. Så leder Gud oss hem, från exilen till sitt rikes inre frid och glädje; inom oss här i tid och rum, hur det än stormar utanför. Och fullbordat av honom på den yttersta dagen. ”Troheten räddar”. Amen.

———–

 

[1] Lumen Gentium, 8

Post a comment