Juldagen 2018

(C) Juldagen, Joh 1:1-18, 2018-12-23, S:ta Eugenia, 11:00

Mikael Schink S.J.

+ Kära bröder och systrar i Kristus,

Ibland kan man få frågan vad som är det speciella eller specifika med kristendomen, kanske implicit i den mer allmänna frågan: ”Vad är egentligen poängen?” eller ”Vad är budskapet med kristendomen?” Och det är en i allra högsta grad berättigad och relevant fråga: Vad är egentligen poängen?

Den som ställer denna fråga kanske redan från början bestämt sig för ett svar, nämligen att det egentligen inte fins något svar. Han eller hon kanske menar att kristendomen ytterst bara handlar om att vi ska vara goda och hederliga människor. Men det håller ju alla redan med om, så i så fall behöver vi egentligen ingen kristendom.

Ett något bättre svar är att förflytta fokus från oss själva oss själva till Gud – kristendomen handlar inte om oss utan om att vi ska tillbe och ära Gud. Det är i och för sig närmare sanningen, men även muslimer och judar tillber Gud, universums skapare.

Ett svar på denna fråga är det mysterium vi firar idag, nämligen Jesu Kristi födelse. Detta mysterium beskrivs i Johannesprologen som vi hörde som evangelieläsning. Mig veterligen finns det ingen annan religion som gör sanningsanspråket att Gud blir människa. Det är klart att det finns många religioner som hävdar att ”gudar” eller olika typer av ”gudaväsen” har inkarnerats och blivit människor – detta har vi både i grekisk mytologi, hinduism och buddhism. Men det är inte samma sak som att hävda att Gud själv, tillvarons yttersta grund och transcendenta princip – det absoluta – själv skulle stiga ner och bli människa.

Och inte nog med detta, kära bröder och systrar, även sättet på vilket Gud blir människa är minst sagt märkligt. Han bestämmer sig för att komma till världen i en liten avkrok vid världens ände. Och dessutom måste han födas i ett stall för att det inte finns rum någon annanstans.

 

Denna märkliga historia är förstås en bild för vår brustna relation till Gud. Johannes uttrycker det i dagens evangelium med orden ”han kom till det som var hans, och hans egna tog inte emot honom.” På många sätt påminner situationen om vår egen sekulariserade tid, då ointresset och likgiltigheten mot Gud ofta är kompakt.

Och varför skulle någon bry sig, kan man fråga sig. Jesus är varken rik eller populär. Han levde för tvåtusen år sedan och vad han ville oss är inte heller speciellt klart, annat än att vi skulle vara snälla mot varandra? Eller?

Svaret på frågan finns än en gång i dagens evangelium: ”Men åt dem som tog emot honom gav han rätten att bli Guds barn, åt alla som tror på hans namn, som har blivit födda inte av blod, inte av kroppens vilja, inte av någon mans vilja, utan av Gud.”

Johannesprologen beskriver inte bara hur Gud stiger ned till världen utan också hur han genom att stiga ned till världen lufter upp oss till sig själv. Gud gör sig själv till ett barn för att vi ska bli Guds barn, för att vi återigen ska bli del av hans familj, för att vi inte längre på grund av synden ska vara föräldralösa.

Dagens evangelium börjar med samma ord som själva bibeln: ”i begynnelsen” – det börjar med samma ord som skapelseberättelsen. Det handlar här om en nyskapelse – genom att stiga ned till världen skapas vi på nytt och blir nya människor. Och genom att bli del av Guds familj kan vi kalla Gud vår Fader och lära känna honom som han är i sig själv. En ny relation med Gud tar sin början.

 

 

Det finns en intressant mening i dagens evangelium: ”Ingen har någonsin settGud.” För Gud är ju bortom allting skapat. Men vi har fått tillträde till Gud, först genom att han blir människa och sedan för genom barnaskapets nåd.

”Och Ordet blev människa och bodde bland oss, och vi såg hans härlighet.” Ingen har settGud, men vi såghans härlighet. Genom Jesus får vi tillträde till Gud, först såsom i en spegel här på jorden och sedan ansikte mot ansikte i himlen. Det är därför som – om man tittar på äldre bilder av Jesu födelse – Maria och Josef är försjunkna i bön till Jesusbarnet: de betraktar Gud själv som för vår skull blivit en av oss.

 

Detta är en bild för jultidens bön: betraktandet av Jesusbarnet i krubban, Gud själv, som blivit ett litet barn för vår skull. Låt oss därför be att vi kan växa i tron och kärleken till Gud som blivit en av oss. + Amen.

Skriv en kommentar