S:ta Eugenia, 2023-01-08 kl. 11.00
P. Klaus Dietz S.J.

Matt 3:13-17

De flesta barn och alla vuxna vet när de fyller år. Födelsedagen står också i vårt personnummer. Familjen och vänner brukar gratulera och ordna en fest – ifall man inte glömmer dagen. Om man fyller ”jämnt” blir det en speciell fest. Och vissa födelsedagar firas extra stort, t.ex. 50 år, 75 eller 100. (Kanske får jag förråda att p. Mikael Schink i morgon firar sin 40-års dag?). På födelsedagen  firar vi livet, vi tackar för det liv som Gud har skänkt oss.

Men finns det inte en dag som vi kristna borde fira ännu mer? Jo, det är den dag då vi genom dopets sakrament blev kristna. Vem av oss vet sin dopdag? Kanske inte många, inte heller föräldrarna.

Ändå hade barnets dop förberetts på många sätt: att boka tiden i kyrkan; att välja faddrarna; att ha utförliga samtal med prästen eller diakonen; att tänka på gudstjänstens utförande; att förbereda dekoration, mat och dryck för festen efteråt.

Tolkningen av dopet brukar vara olika. Några vill ge barnet ett namn och uttrycka sin kärlek. Andra välkomnar barnet i familjens, i kyrkans och i mänsklighetens gemenskap. Eller man överlämnar den lilla människan i Guds barmhärtiga händer. Dopets sakrament gör barnet till Jesu lillebror eller lilla syster, till en medlem i den heliga Kyrkan – och till kristen.

Därför är dopdagen så viktig.

I en extra almanacka har jag antecknat alla barn (och vuxna) som jag har döpt under mina år som präst Det har blivit ganska många. Häromdagen räknade jag antalet. Det blev 1.017 kristna! Jag har fortfarande adressen till ungefär 700 av dem, och jag försöker att varje år gratulera dem till dopdagen – och förmana dem att leva som Jesu vänner.

När vi idag firar Herrens dop blir vi påminda om vad det betyder att vara kristna. Jesus visade sin solidaritet med alla dessa syndare som kom till Johannes döpare för att renas i Jordans vatten. På liknande sätt ingår vi i den mänskliga familjen där så mycket orätt och synd begås, och där vi ofta smittas av de andras svagheter och fel, och själva blir syndare. Dopet som andlig rengöring – aktuellt för vuxna som döps, symboliskt för små barn.

Dopet i Jordan var dock mer för Jesus: han visade oss sitt livs uppdrag, nämligen att sjunka ner i vattnets djup, att gå in i lidandet och döden – för oss alla. Och när han steg upp ur vattnet är det uppståndelsens härlighet som antyds.

I denna stund uppenbarades Guds treeniga mysterium: Faderns röst som kallade Jesus för ”min älskade son” och Anden som i bild av en duva sänkte sig ner över honom, och Jesus själv som stod där som ”Guds lamm som borttager världens synder.”

Vi som är döpta tillsammans med Jesus bör följa honom, genom lidanden till uppståndelsen. Och vägen med honom är farlig – inte trygg, bekväm eller problemlös.  Jesu öde, men också Johannes döparens, apostlarnas och martyrernas öden är ett budskap som går tvärt emot samhällets löften och drömmar. Vi måste välja mellan Gud och världen. Som kristna bör vi välja att följa Herren Jesus Kristus. Det är inte alltid lätt. Men han går framför oss och med oss genom livet.

Och den himmelske Fadern säger också till oss ”mina älskade barn”.